har jag avslutat genomläsningen av Orman Pamuks (OP) Istanbul.

Samtidigt som han beskriver sin barndom får man en ingående skildring av staden under 200 år.

I boken finns över 200 foton, dels familjesnapshots, dels stadsinteriörer från skilda epoker – de tidigaste är av målningar,etsningar och teckningar.

I början berättas om Orhans tidigaste barndom:

My mother, my father, my older brother, my grandmother, my uncles and my aunts – we all lived on different floors of the same five-storey appartment block.

Då är den relativt lättläst. Sedan kommer ett parti i mitten då han uppehåller sig kring staden – hur den utvecklats fysiskt – och beskrivits av författare och konstnärer sedan början på 1800-talet.
Det osmanska – eller ottomanska, den termen använder Pamuk, väldets makt deklinerade alltmer efter slaget vid Kahlenberg utanför Wien 12 september 1683 fram till första världskriget; Kemal Atatürk tog makten 29 oktober 1923.

Kapitel 10 på sidan 81 benämnes Hüzün, the Turkish word for melancholy…
I mycket av det som OP skildrar om Istanbul återknyts till detta begrepp. Det gradvisa förfallet under 1800-talet, då staden mister alltmer av politisk och ekonomisk betydelse – samtidigt som den industriella revolutionen får Europa att blomstra – präglar människorna och inte minst byggnaderna. (OP studerade till arkitekt efter gymnasiet!)

De 37 kapitlen är väldigt olika långa. Ett av de längsta är det artonde, ss 137-154; (det var ungefär här jag tappade fart första gången jag pausade genomläsningen!)
kapitel 18 heter:
Reşat Ekrem Koçu´s Collektion of Facts and Curiosities: The Istanbul Encyclopedia.

Det är en detaljerad illustrerad redogörelse för OP:s genomläsning av farmoderns bibliotek t.ex

From Osman Gazi to Atatürk: A Panorama of Sixhundred Years of Ottoman History
och vidstående
”Koçus own strange and tragic story. His labor of love, which he´d begun ten years earlier in 1944, and which poverty had forced him to abandon in 1951 on page 1000, at volume 4, while still on the letter B…”

Fram till kapitel 29 (sid 246) beskrivs stadens och invånarnas liv som de kan utläsas av byggnaderna, ruinerna och reseskildringar och målningar av europeiska besökare.

En stor brist i boken när man läser dessa avsnitt är att det saknas en karta! (Jag hade glädje av de kartor som finns i Barbara Nadels deckare från I!)

På sid 246 återupptar OP tråden när det gäller sin egen uppväxt – adolescens – skolgång – förhållandet till den äldre brodern och föräldrarnas äktenskap.

Kapitel 35 ss 293-308 heter First Love.
B0ken avslutas med en skildring av moderns missnöje med att han inte tänker fullfölja sina universitetsstudier – hon tror att han hoppas på en framtid som bildkonstnär – vilket hon bedömer som destruktivt för hans möjligheter till ett anständigt giftemål.

The streets of Beyoglu, their dark corners, my desire to run away, my guilt – they were all blinking on and off like neon lights in my head. I knew now that tonight my mother and I would´t have our fight, that in a few minutes I would open the door and escape into the city´s consoling streets; and having walked away half the night, I´d return home and sit down at my table and capture their chemistry on paper.

´I don´t want to be an artist´, I said. ´I am going to be a writer.

Han är värd sitt nobelpris – men det skulle Kapuściński ha varit i än högre grad!
Pamuks bok tuggar man i sig – Kapuścińskis är som ett glas rhenskt vin.

När jag nu skall beställa nya böcker på nätet är det i första hand fler av Kapuścińskis penna som gäller –

och så är Sture Linnér sommarpratare idag!

Just nu läser jag, eller borde läsa, 5 böcker.
Jag har ju i ett flertal inlägg berättat om Orhan Pamuks Istanbul.

Jag hade hunnit till sid 290/335 när jag istället började läsa Konsten att vara snäll se 13 juni, som jag ju faktiskt avslutade.

Alltsedan inlägget den 31/3 (klicka på label das Lesen) ligger

på mitt skrivbord.

Hela maj och halva juni har ju gått i släktträffarnas tecken.

Visserligen öppnade jag i samband med en upprensningsaktion på en hylla Sven Stopes frejdiga vidräkning med OL – men avbröts av vår resa till Mälardalen.

Därifrån lyckades jag hemföra ett utläst exemplar av Stieg Larssons sista :
Jag hann läsa två kapitel – den verkar minst lika bra som de två tidigare – innan jag nere i Hjärup snubblade över

Den är årets underbaraste läsupplevelse hittills – – är nu på sidan 142/285!

Skrev jag i gårkväll.
Sedan dess har jag läst kapitlet Bland döda kungar och glömda gudar.
Det är 1979 och han reser till Teheran för att skildra den islamiska revolutionen och shahens fall. Han passar då på att resa till Shiraz och Persepolis. Han får rådet att vara på plats vid soluppgången:
sid 156
En soluppgång i öknen är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss i gårkväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen och marken och människorna tillbaka.Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh.
Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring
sid 160 vid Persepolis
Som alltid när man beser livlösa tempel,palats,städer, väcks frågan hur det gick för byggarna? Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas av skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?

Efter min läsning av Konstantinopel (recension 30/8) utbrast jag:
Jag tänker nu gå vidare med Borges, Ekelöf och ALLT om Istanbul och det bysantinska riket!

Den 13 oktober kunde jag stolt redovisa att jag läst två deckare av Barbara Nadel som utspelar sig i Istanbul
9 januari recenserade jag Baudolino, som jag kämpat 3 månader med och där jag avslutade med:
Ni ärade bloggläsare kommer successivt under våren få ta del av mina nya insikter!

Nu går det undan på järnvägen:
I går avslutade jag

Detta är den tredje deckaren i Barbara Nadels serie från Istanbul.
Samma dag som jag avslutar den nås vi av denna nyhet:
Armenisk journalist mördad i Turkiet
Den armeniske publicisten i Turkiet, Hrant Dink, sköts i dag ihjäl utanför sin redaktion i centrala Istanbul. Mordet skakar Turkiet och kan påverka landets relationer till EU. Svenska PEN jämför händelsen med mordet på Anna Politovskaja i Ryssland.
Hrant Dink

Som jag skrev efter läsningen av de två första Belsassars dotter och Kristallburen, får man en djup inblick i spåren efter det osmanska imperiet med dess folkmyller, motsättningarna mellan olika samhällsskikt, folkslag och religioner. Kommissarie Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien.Hans unge medarbetare komissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”.

Belsassars dotter handlade om en grupp ryska immigranter, utdrivna ur Ryssland 1917.
Kristallburen däremot skildrar kvardröjande sedvänjor i de gamla osmanska familjerna som ju förlorade makten efter första världskriget genom en turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen.
Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har än idag.

Arabesk är en musikgenre, turkisk ”popmusik”, med rötter i gammal folkmusik av skilda slag där arabisk musik har haft inflytande, därav namnet. Denna gång är huvudpersonerna, popstjärnorna ”bergskurder” från nordöstra Turkiet.

Kriminalpolisens medlemmar i dessa böcker representerar de olika folkgrupperna. Utöver de ovan nämnda finns en jude och en kurd, rättsmedicinaren är armenier och den kvinnliga psykologen är turkiska men med en irländsk mamma etc.

Parallellt har jag också startat på

Orhan PAMUK varvar där sina tidiga barndomsminnen med beskrivningar hur han uppfattade sin barndoms stad och redovisning av sina djupa insikter i Turkiets och Istanbuls historia och den turkiska litteraturen.

Jag har kommit till sid 126/336

Läs den spännande fortsättningen.
( det tänker i alla fall JAG göra)