Kategoriarkiv: Konstantinopel

Min första e-bok!

Publicerat av
Svara

Yngste sonen, som för tre år sedan inspirerade mig att köpa en iPad,

som jag knappt använt,

försåg mig för snart ett år sedan med en e-bok

nämligen

En historia om Balkan

Även om det var lätt att läsa i iPaden och själva ämnet var högintressant

lade jag projektet åt sidan åt sidan  för att läsa färdigt Moby Dick

och gav mig sedan i kast med

Bayeux-tapeten.

Nu när höstmörkret sluter sig kring oss

OCH

vi inte bara påminns om Första världskrigets utbrott 1914

UTAN ÄVEN

om hur bräcklig fred och demokrati är i det gamla Sovjetunionen

har det känts angeläget att avsluta läsningen

Författare är Sanimir Resic

”Sanimir Resić, född 1964 Split i Kroatien, är en svensk historiker

och universitetstjänsteman av bosnisk och kroatisk-italiensk börd,

 med inriktning på Balkans historia.”

             

Han har verkligen bemödat sig att belysa alla

de intressekonflikter som sedan forntiden

frodas på Balkan

=

Still confused but on a higher level!

Das Lesen XXVIII

Publicerat av
Svara

”Jag skaffade mig januari 2013 en målsättning på

 4 böcker i månaden= 4×12= 48

 Jag var på god väg 

MEN

 Jonas, som inträdde i mitt liv 24/3, saboterade  –

Det blev bara 41!” 

(Ur Das Lesen ”Facit 2013”)

Här gällde inför 2014 att ta nya tag! 

Jag har i stället hamnat i ett läge med 4 halvlästa böcker

OCH

Denna gång är det inte Kaufmanns fel…

utan snarare den djefla mannens!

Under sitt besök här den 19 januari – då jag läst tre böcker

 försåg han mig med en E-bok i min föga använda iPad:

och har strängt manat  mig att prova detta påfund.

BOKEN

En historia om Balkan 

är synnerligen intressant och faktaspäckad och på 636 sidor.

Jag har,  påhejad av DDM, kommit till sidan  258.

som handlar om 1500-talet.

 En hel del känner jag igen men från den ”andra sidan”

Det blir litet tungt att ”bara” läsa ”uppbygglig” litteratur

SÅ

Jag unnar mig en liten deckare breve´ ….

Följ den spännande fortsättningen!

Förstenad

Publicerat av
Svara

Sistlidna helg var det ju utomordentligt kallt. Det var med stort mod som man tog sig utanför huset. Jag unnade mig litet förströelseläsning: Ännu en deckare av Barbara Nadel med Istanbul som skådeplats.
Som t.ex i novemberläsningen Djupa vatten (Se länk ovan):

För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
 )
Förstenad  tar upp två  grupperingar
1. Den ryska maffian som efter die Wende invaderat Istanbul
2.  Den sefardiska minoriteten som tidigare dominerade i stadsdelen BALAT (i nordväst, klicka på kartan för orientering) :
”Husen i Balat byggdes för att stå kvar under lång tid. De omgavs av tjocka höga murar, alla fönster var täckta med utsirade galler och inkräktare stoppades snabbt av enorma dörrar i trä förstärkta med järnbalkar – människorna som bodde här förr i tiden ville inte vara med om några överraskningar. Länderna de kom ifrån – medeltidens Spanien och Portugal – hade inte varit annat än fulla av ´överraskningar´ – bränder, sträckbänkar tumskruvar. Och även om det osmanska riket låg tusentals kilometer från den heliga inkvisitionens grepp, hade folk som Melih Akdeniz´ judiska förfäder inte tagit några risker.”
Det handlar om en osannolik historia med balsamering av lik, som den internationellt kände konstnären Melih  Akdeniz, använder i en ”Performance” som illustrerar den kända barnsagan Karagöz
Den kristna, och judiska (för att inte säga egyptiska) traditionen med balsamering är i total konflikt med den muslimska uppfattningen om hur en död kropp skall hanteras.

Hade jag inte läst Horisontens härskare * hade jag  ansett berättelsen vara rena science fiction!
Barbara Nadel fortsätter också att ge oss biografiska upplysningar om Suleymans och Ikmens familjeliv. I denna berättelse står Hülyas (Ikmens tonårsdotter) förhållande till  pojkvännen Berekiah Cohen i förgrunden. Berekiah är son till en judisk förtidspensionerad kollega till Ikmen. Både han och Ikmens troende muslimska hustru Fatma är EMOT förhållandet.

Jag är VÄLDIGT förtjust i dessa spännande inblickar i Istanbulbornas levnadsförhållanden förr och nu.

* Efter att ha läst Horisontens härskare, och erinrande mig mina erfarenheter av grekernas affärsbeteende vid mitt turistbesök i Aten 1981 är jag  inte ett spår förvånad över deras oförmåga att prestera en trovärdig  statsekonomi!

…och försvann i Kristianias mörker….

Publicerat av
2

När jag nu läst ännu en deckare som tilldrar sig i Konstantinopel och skall skriva en recension kommer jag osökt att tänka på pappa Calles uttalande: ”Sade Tomas Burs och försvann i Kristianias mörker”
Han informerade om att det var ett citat från detektivromaner  från Oslo (dåvarande Kristiania) som han läste som ung pojke. Han mindes namnet på författaren Stein Riverton

”den norske stjärnjournalisten som 1903 för första gången gav ut en detektivroman i Kristiania miljö under pseudonymen Riverton. Boken innebar ett omedelbart genombrott, inte minst i Sverige där böckerna om den Sherlock Holmes inspirerade problemlösaren Asbjørn Krog blev en stor publikframgång för Olof Dahlbergs bokförlag. Bara 1905–15 utkom över sextio Rivertonböcker. ”

När så den gamle och jag träffades 1954 dröjde det inte länge förrän han började dra en lång historia (på norsk) om Tomas Burs som fångats av Asbjørn Krag men lyckades att smita undan denne genom att utbe sig få gå in i en ” forrettning før att købe sig några tyttebær”.

NÅVÄL

Nu är det inte Kristiania utan Konstantinopel som gäller! Jag får varje vecka mejl med erbjudanden från adlibris och härom månaden ett med extrapriserbjudande om ytterligare  Barbara Nadel-pockets som utspelar sig i Konstantinopel. Jag skickade efter tre stycken!

Nu har jag läst den första: Djupa vatten som är den den fjärde i en serie på hittills fjorton deckare med kommissarie Çetin Ikmen. Jag har inte läst dem i ordning, häromåret läste jag den sjätte HAREM där jag rapporterade:

Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla,  i List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

”Jag har tydligen missat en : Deep Waters.”
Det är ju den jag har läst nu:
 För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
MEN
Det är ju så att hans MOR var albanska... han blir därför personligen involverad. 
Det som gör Nadels berättelser så trovärdiga är att hon samtidigt involverar aktuell brottslighet som organförsäljning och narkotikasmuggling.

Nu ser jag fram emot att läsa nästa, och nästa….


Ännu ett Yashimmysterium

Publicerat av
2
Ibland trotsar jag alla uppgjorda planer och sticker emellan
med t.ex.:

Nu har Mahmud II dött och hans son Abdülmecid har övertagit tronen. Strax efter  rekvireras Yashim till hovet. Han får i uppdrag av sultanen att efterforska om det stämmer att det finns ett porträtt målat av Bellini, som föreställer Mehmet II Erövraren och som sägs vara till salu i Venedig.
Vizieren, Resid Pasha, visar vid avskedet dock tydligt sitt ogillande – han antyder att det är bäst att komma fram till att porträttet aldrig existerat.

 
 Ett porträtta av Giovanni Bellini
Yashim och hans vän, den polske ambassadören, rådslår – hur lösa detta dilemma?

Slutligen skickas Palewski,  omvandlad till en amerikansk konstsamlare ”Signor Brett” till Venedig – utrustad, med för honom, ovant (och angenämt) mycket pengar, till Venedig för att försöka luska ut om tavlan finns och är till salu.

Goodwin får ett utsökt tillfälle att beskriva  livet i Venedig på 1840-talet – då det var en del av Österrike sedan Wienkongressen 1815 (1866 blev det en del av det enade Italien) – ett Venedig som mist sin forna glans och rikedom, men där de gamla patricierna lever kvar i sina fallfärdiga palats som fortfarande gömmer (?) rikedomar.

Ett tag tycker jag det går i tomgång – förvirrande många människor dyker upp som mördas – ingen ordning alls i relationen mellan den österrikiska polisen och den lokala, italienska

MEN
så dyker en mystisk tiggare upp som visar sig vara Yashim och så är det igång igen!
 Liksom i tidigare böcker avlöses fäktdueller, besök  på Florians, bovjakter simmandes i kanaler  med stilla måltidskonferenser där man i detalj får följa Yashims bestyr från inköp, skalande av lök till färdig rätt. Det är också fascinerande hur Goodwin kan väva in historiska fakta i den fantasifulla intrigen.
Denna gång Hertigen av Naxos: 
Sultanen Selim II (1524-1574) skänkte den äldsta och den vackraste av alla Österländska latinska provinser till sin protegé Josef Nazi, en judisk lycksökare, bankman, som härstammade från portugisiska judar som hade konverterat till kristendomen och tagit det portugisiska namnet Joao Miquez. Naxos judiske hertig besökte aldrig sitt hertigdöme under de 13 år som han härskade över det. Han var endast intresserad av att håva in skatterna och hade en person han litade på i sitt ställe, Francesco Coronello, som fick styra över de öar han fått av sin vän Selim II. Nazi bevarade de gamla traditionerna och de latinska reglerna. Men med den nya sultanen Murat III (1574-1595) försvagades härskarens makt och slutligen dog han efter att ha blivit stenad år 1579.
 OCH
 Αρχιμήδης Ψαµµίτης,

*
Man ska nog vara historienörd som jag och dessutom VARIT i både Venedig och Istanbul för att rätt kunna uppskatta denna bok!

Inemellan

Publicerat av
1
Som omväxling till alla statsministrar och första världskriget har jag unnat mig en deckare:
Förra gången handlade det om nedkämpandet av janitsjarerna 1830. Vi har nu förflyttat oss till 1839 – när  Mahmud II ligger för döden. En mystisk fransman kontaktar Yashim och hans vän Stanislaw Palewski, ”Polish ambassador to the Sublime Porte”.* Han är uppenbarligen på jakt efter bysantinska antikviteter. Samtidigt blir Yashim anlitad av en nyrik grekisk köpmansfru för att ta reda på vad denne fransman egentligen har i kikaren…

 Mahmud II

Det hela visar sig så småningom ha kopplingar till Byron och Me(i)ssolongi.

Staden ligger i en sumpig trakt. Från sjösidan försvarades det av två fort. Missolonghi är känt genom den tapperhet, varmed grekerna under det grekiska frihetskriget försvarade staden mot turkarna. I slutet av 1822 måste staden under Alexandros Maurokordatos och Markos Botzaris uthärda två månaders belägring av den albanske generalen Omer Vrionis. Missolonhi befästes därefter starkare liksom de båda forten Vasiliades och Anatclikon och motstod i slutet af 1823 åter flera månaders belägring till lands och sjöss. I slutet av april 1825 lade sig seriaskeren Reşid Mehmed Pasha[1] med 35 000 man framför Missolonghi, som försvarades av den gamle Nothi Botzaris, Markos Botzaris farbror, med omkring 4 000 man, och 10 juli blev fästningen även innesluten av en turkisk flotta av tio krigsskepp 
—
 Många av Greklands frihetskämpar ligger begravna i Missolonghi, och till minnet av Lord Byron, som dog där 19 april 1824, restes 1881 ett monument.


Ytterligare ingredienser i de mystiska händelserna är ormpelaren, cisternerna och vattenförsörjningen till staden.
Yashim är en person som hemtamt rör sig på alla nivåer i folkmyllret – han har tillträde till haremet, likaväl som en god relation till hantverkare och gatuförsäljare. Han och Palewski tillbringar varje torsdag kväll tillsammans åtnjutande en av Yashim tillredd måltid (tillagningen beskrivs noggrant!) och från det gamla amassadörsresidensets källare upptagna drycker. 

Resultatet är ”Förtjusande” som moster Ebba skulle ha sagt!

* Polen existerade ju 1839 ej som stat! (Se mera i kommande recension av Arthur Rubinsteins minnen)

Ännu en Istanbuldetektiv

Publicerat av
4

Jag har ju tidigare berättat om Barbara Nadels deckare Çetin Ikmen  Nu har jag läst om ännu en.Den är skriven av författaren till Horisontens härskare, Jason Goodwin.Jag tror att för att verkligen kunna uppskatta Eunuckens gåta bör man  ha läst Horisontens härskare, och varit i Istanbul.Vilket ju jag har.

OCH DÅ
gillar man boken!
Huvudpersonen, detektiven är Yashim, en trettioårig eunuck. Intrigen utspelar sig 1830.
Mahmud II (1808-1839) lyckades dock upplösa janitsjarerna i vad som kom att kallas ”den lyckliga händelsen”. Ett reorganisationsförslag, enligt vilket bland annat europeisk exercis infördes, medförde att janitsjarerna satte sig till motvärn (16 juni 1826). Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem dem, de som överlevde avrättades på öppen gata. Kåren förklarades upplöst 17 juni, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes. Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000.

Yashim får i uppdrag att utreda  mordet på fyra gardesofficerare i den  franskutbildade  och franskutrustade nya armén. Samtidigt har en sultanens mor, validen, blivit bestulen på sina smycken – även det en uppgift för Yashim att utreda. Som eunuck är han en man som ju har tillträde till haremet…

Medan jag läser om stämningarna, intrigerna och maktkampen i 1830-talets Istanbul pågår samtidigt resningarna mot presidenterna i Tunisien och Egypten och jag ser likheter. 
Turkarna fick vänta till 1923 på sin Atatürk…

MEN
Som kriminalroman är det spännande och romantiskt. Jag har beställt de två övriga med Yashim:

Horisontens härskare

Publicerat av
Svara

Jag köpte i god tid en guidebok om Istanbul. Där fanns ett 17 sidor långt avsnitt om dess historia, utöver de påpekanden som berörde varje sevärdhet för sig. Jag hade ju via Ecos Bardolino och Orman Pamuks Istanbul lärt mig en del om Fjärde korståget och Istanbuls 1800-talshistoria.

Bilden av det osmanska samhället med prinsmord och, kristna slavpojkar som blev vesirer, harem och kvinnosultanat blev dock ganska förvirrande..
Sonen medförde dock Horisontens härskare Det osmanska rikets historia  av James Goodwin, och vi var tre som tävlade om att läsa i den. Med ålderns rätt fick jag första tjing:
Den är översatt av Margareta Brogren, som bad Dick Harrison faktagranska. Denne har skrivit ett förord och tillfogat 89 fotnoter.Andra historiker av facket, både svenska och engelska påpekar dess ovetenskaplighet

MEN

Det är en bok som passar just mej, dvs en rimligt i västerländsk historia  orienterad läsare som för första gången varit i Istanbul f.d. Konstantinopel. När jag var där fick jag litet begrepp om det Orman Pamuk skildrar i sin bok Istanbul.
Jag citerar Peter Englund: 
Goodwins bok är ett riktigt småstenskummel. Kronologin bekymrar honom föga, och de teman han trots allt introducerar är ej genomförda. Vi åker kors och tvärs genom historien, fram och tillbaka över riket, från bild till bild till bild. Till hans försvar måste anföras att många av stenarna som han kastar upp är gnistrande och vackra. Han skriver påfallande väl och hans kompositionsteknik är driven. Men även om man till nöds orkar följa författaren i hans zick-zackande genom seklerna, så tenderar de viktiga eller intressanta partierna – och sådana finns – att bara flimra förbi, och så sitter Goodwin där som en annan John Cleese bakom sitt skrivbord: ”And now for something completely different”. I regel en ny sjörövarhistoria kring någon ovanligt galen sultan.
Ja, men det är ju det som är så roande!
Englund igen:
Goodwin behärskar uppenbarligen inte något av de språk som taltes i riket, varför han bygger upp sin bok med hjälp av de skildringar som århundraden av europeiska resenärer och turister lämnat efter sig. Att detta är svårt för att inte säga omöjligt säger sig självt. Det vore som att skriva en historia om 1600-talets Sverige baserat på berättelser av utländska besökare som Chanut, Magalotti, Ogier och Whitelocke. Fast värre ändå. För hans sagesmän och sageskvinnor reser inte bara i ett annat land, de färdas också in i en helt främmande kulturkrets. Och resultatet blir riktig, gammeldags orientalism.
 Här håller jag inte heller med Englund. Det är jätteintressant att veta hur just västerländska besökare uppfattade sitt möte med det osmanska riket.
Det är ju inte bara så att kristna och judar tolererades, gavs en fristad hos sultanen. Genom det märkliga styressättet  och särskilt efter dess  deklination under 1600- och 1700-talet var det ju fraktioner av ovan nämnda folkgrupper som tillskansade sig stor indirekt makt.  Greker, venetianare, albaner förstod på olika sätt göra sig oumbärliga för sultanerna så att dessa trots bristfällig  statmannaskap kunde leva kvar i sus och dus.
Från detta sydostliga perspektiv börjar jag få litet grepp om vad slaget vid Lepanto, kalabaliken i Bender,  krimtatarerna, Napoleon i Egypten 1798, Greklands frigörelse 1830, krimkriget, Lawrence av Arabien etc EGENTLIGEN står för. 
OCH
Jag inser nu vilken verklig insats för sina landsmän Atatürk gjorde som lyckades rädda Turkiet från att  styckas upp av grannar och stormakter efter första världskriget!
Han var tydligen både blåögd och vänsterhänt!

Europas ungtid:4

Publicerat av
2

Redan innan vi for iväg till Istanbul hade jag tillägnat mig ytterligare ett avsnitt av Europas ungtid:

Omvälvningarnas tid 600talet ss 397-448.

SL inleder med ett poem av Archilochus (690-640?) inspirerat av en solförmörkelse på Thasos 6 april 648 f. Kr.

Inget är oväntat, inget är omöjligt,
inget förvånar sen gudafadern dolde solens glans
och dag blev natt, till människornas fasa.
Allt kan nu ske – häpna då icke
om skogens dju roch havens fiskar byter plats,
om boskap lämnar land för havets vågor
och fisken klättrar uppför bergen.

Han uppehåller sig mycket kring LYRIKEN:

Nu kan man fråga sig: Varför växlade de mest kreativa processerna strax efter 700f.Kr. över från epik till lyrik?
Orsakerna är säkert många och komplicerade. En av dem har redan antytts:stadsstaterna utsattes för påfrestande politiska och sociala förändringar som fick individen att känna sig vilsen och orolig.

Under denna tid framträder Sapfo!:

Ännu större som poet var Archilochos diktarkollega och vän Sapfo. Hennes levnadstid ssmmanfaller delvis med Buddhas; den store Nebudkanessar i Babylonien var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi!

Det är egentligen väldigt få diktrader av Sapfo som bevarats till eftervärlden
MEN
Fragmenten har satt  väldiga spår i diktningen 2500 år senare.

Jag börjar med det mest berömda fragmentet, den första stora kärleksdikten i europeisk lyrik. Den kom att efterbildas och på olika sätt ge eko århundradena igenom, främst kanske hos Catullus men också hos Theokritos, Lucretius, Racine och många andra:

Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall

och ditt skratt som klingar så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
själva tungan ligger i band och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets 
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende…



Linnér nämner Bo Carpelan, Ovidius, Linné, Hjalmar Gullberg, Lars Forsell som inspirerats!


Slutligen ännu en 600-talspoet: Alkman , av okänd härkomst men verksam som körlyriker i Sparta. Av honom finns också bara fragment, men både Karin Boye, Wilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf har travesterat honom.

Ekelöf i Partitur 1969:

Agesichóra, du övermodiga blonda
och du Agido med din kör av duvor
som fladdrar skyddande framför gudinnans inhägnad
bär mig över havet
på ioniska sköldar, era bara bröst, era bara ryggar
bär mig dit, lång bort
att jag må dö med min älskandes läppar i mina
identifierad
två måste man vara för att bli en.
På vinröda vingar bär mig
som havet eller den gungande kamelen
till fjärran Sardis
Men innan dess: ge gubben en närande soppa
sådan han älskade den med bröd och mycket lök
och tyck om honom litet…

Så står Alkman fram för oss efter 2500 år; i förtrolig närhet, naiv, charmfull och samtidigt så gäckande avlägsen.

VASMÅLERIET

Den keramik som producerades i antikens Grekland hör tack vare den utvecklade formen och tekniken till Europas främsta kulturskapelser, hur stilen än skiftat under nära tusen år.

 Det finns åtskilliga vaser på Medelhavsmuseet.

MEN
Chigikannan finns i Rom
SLUTLIGEN

MONUMENTAL KONST
Under denna rubrik går SL igenom hur byggnadskonsten förändrade sig:
doriska, joniska och korintiska pelare…

Istanbul:8

Publicerat av
Svara

Sista dagen slappnade vi av från kulturella aktiviteter och frossade i shopping och kulinarisk njutning. Vädret hade hela tiden blivit bättre och bättre, för att avslutningsvis vara rena högsommaren, sol, vindstilla och 25° varmt!

De turkar som kom i kontakt med oss turister, kunde hyfsat förstå engelska
Som väl var – för trots aktningsvärda försök misslyckades jag med att tillägna mig ens rudimentära fraser på turkiska.

Tack heter teşekkür ederim, ş uttalas som svenskans sj, men trots att jag tränade ivrigt i fyra dagar lyckades jag inte klämma fram det vid behov! Jag berättade för en ung man i Topkapıs presentbod att jag fann turkiska lika svårt att tillägna sig som ungerska den gången jag 1987 var i Budapest. Han upplyste mig då att inte bara finskan utan även turkiskan har samma härstamning (?)

Turkspråk, eller turkiska språk, är en språkfamilj inom språkgruppen altaiska språk som talas totalt av cirka 150 miljoner människor. Folkgrupper som talar turkiska språk kallas för turkspråkiga folk eller turkfolk. Typiskt för turkspråk är agglutination, vokalharmoni, användandet av postpositioner, ordföljden subjekt–objekt–predikat samt avsaknaden av genus.
De idag mest talade turkspråken är turkiska (62 milj), Azerbajdzjanska (23 milj), uzbekiska (18 milj), turkmeniska (15 milj), tatariska (8 milj), kazakiska (8 milj), och kirgiziska (3 milj)

Till skillnad från ungerskan har dock turkiskan rikligt med internationella låneord. Vi var ju i  Budapest innan järnridån fallit, varför vi bl.a. var tvungna att infinna oss dagligen på en polisstation och få passen stämplade. Det var bara det att polis heter  på ungerska rendörzeg…

Så icke i Turkiet: 
polis heter polis
bank heter banka
bus    otobüs
biljett  bilet etc

Det enda ord som jag minns, och det utan att träna, är GÖMLEK
(jag tänker på kurragömma) .
Och det fick jag användning för: På Istiklâl Caddesi fanns åtskilliga herrekiperingar med moderna billiga gömlekar som väckte köpbegär hos vår unge medresenär!
Själv gjorde jag mina souvenirinköp i Kryddbasaren

Den var ju från början uteslutande just en kryddbasar, men nu kan man köpa både smycken, textilier, mattor etc. I ett stånd som vi  damer frossade i såldes schalar och halsdukar i olika kvaliteter, färger och mönster.
Gömlekgossen köpte ett smycke som julklapp till flickvännen, sonen Gustav en duk med sultanens tulpanmönster som pryder hans coffeetable:

Det såldes billiga armband i iznikkakelfärgerna överallt

som nu pryder 10-åringen!