I vår familj har vi ett särskilt förhållande till Vandalerna.
När en av svärdöttrarna mot slutet av 80-talet blev medlem,
berättade hon sedermera som kuriositet, att enda gången hon blev vittne till
en animerad dispyt mellan mor och son, gällde det inte disken etc
just en meningsskiljaktighet gällande vandaler kontra normanderna!
(efter trettio år måste jag tillstå att det var jag som hade ca 500 år fel!)
Se även
DOCK
Som så ofta efter ett misstag omvänder man sig.
I familjen är vi nog bland de i Sverige som numera vet mest om både vandaler och normander!
När därför Ponthus Hulthen öppnar sitt projekt Vandalorum med en utställning i Värnamo 2001 är jag och den gamle bland besökarna och jag inköper ovanstående bok.
Jag först nu läst i sin helhet.
Den 4de juni 2011 postulerade jag att jag den 15/9 s.å. skulle ha läst färdigt dessa tolv böcker.
NU
är det bara Strändernas svall och Frøken Smilla kvar!
Nu har målsättningen modifierats till att hoppas det blir i min livstid…
Det är faktiskt en verkligt spännande och omtumlande bok
liksom utställningen var.
Dick Harrison skrev 7 0ktober i SvD en understreckare
(Det är först när det gäller understreckare skrivna from 2012 man bara kan klicka ner en länk!)
Inledningen:
Jag hoppas att han skämtar. Det är det första som slår mig när jag läser Pontus Hulténs publikation Den sanna historien om vandalerna (Museum Vandalorum Publikation nr 1,198s) Jag hoppas att han driver med oss, att boken är ett storslaget skämt, en happening med historiskt tema. Det finns tecken som tyder på detta. Att boken tillägnas en viss Asger Jorn och hans Scandinavian Institute for Comparative Vandalism låter föga seriöst.
(Men vad vet jag?) Dessutom citeras Voltaire på försättsbladet:
”Jag bejakar en idé idag, tvivlar på den i morgon och lever med den i övermorgon,
och jag kan alltid ha fel”
Det låter hoppfullt.
På grund av anledning, som kommer att uppenbaras i morgon ,
har jag som sagt nu äntligen läst HELA boken.
Häromveckan var det vernissage på Höganäs museum.
Mest spännande
