Axel Munthe 3: Hugo Birger

Läsandet av ”En osalig ande” har väckt till liv många bortglömda minnen.
Ett exempel:
En av de svenska konstnärer som Axel Munthe blev läkare för i Paris var Hugo Birger.
 Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris fernissadagen, Hugo Birgers stora tavla från 1886.  
Den finns på Göteborgs konstmuseum
Det bör ha varit 1944.

Det var ju under andra världskriget. Det drabbade ju Sverige bara indirekt, såsom att det var knapphet och isolering.Det blev inga resor vare sig hit eller dit, utan söndagsnöjet bestod ofta i att vi ledda av  pappa Calle vandrade omkring i vår stad Helsingborg. En förmiddag gick vi in på Gamla kyrkogården. Där råkade vi en gammal bekant, som tydligen hade kyrkogårdens historia, som hobby. Han visade oss runt och berättade med hjälp av gravarna och deras inskriptioner hur man  t.ex. kunde utläsa 1800-talets dystra verklighet med difteri- och scharlakansfeberepidemier som inom en månad skördade  flera offer i en syskonskara.

Sedan gick vi uppför trappan till  Nya kyrkogården 
Den Gamla kyrkogården blev med åren otillräcklig och en utvidgning måste företagas. I början av 1880-talet inköptes ett ansenligt jordområde på höjdplatån, öster om den Gamla kyrkogården, men skilt från denna genom en mellanliggande tomtremsa samt Prins Kristians gata, som från Eneborgsvägen leder dit upp. Här anlades Nya kyrkogården, den invigdes den 5 juli 1885 av prosten Holjer Witt.

Bland de första gravarna på kyrkogården är den vid kapellets södra sida, över konstnären Hugo Birger, som avled 1887, blott 33 år gammal. Gravvården av granit har i dess mitt en bronspalett med en porträttrelief över Hugo Birger, utförd av konstnären Carl Larsson. Ofta finner man en av årstidens blommor instucken i paletten. 
Vem vårdar detta minne mer än 100 år efter hans bortgång?

Min far som ju hade ett stort konstintresse visade med rörelse denna pampiga grav för Hugo Birger.

MEN
Det är ju först efter läsandet av En osalig ande som jag får reda på hur det kom sig att Hugo Birger blev begravd just i Helsingborg:
Axel var Hugo Birgers läkare: han var svårt sjuk sedan hösten 1886, lungsoten hade gått in i sista fasen och han ville hem till Sverige innan han dog. Men Birger var så dålig att han inte kunde resa ensam. 
Munthe följde själv med på denna resa. 
Resan blev en kapplöpning med tiden. Men Axel var så säker på sin diagnos att han innan avresan tog med Birgers hustru Matilda till Bon Marché och köpte henne en sorgdräkt!
Resan gick med järnväg över Köln, Hamburg och Lübeck, varifrån man tog båten till Helsingborg. Den tog nästn en hel vecka på grund av Birgers hälsotillstånd som krävde flera dagars uppehåll i Hamburg.
Axel hade telegraferat  till sin vän livmedikus Hafström som mötte med en sjukbår vid ankomsten till Helsingborg den 14 juni-…”
 —-
Sällskapet tog in på Hotell Mollberg.
För att glädja Birger gick Axel ut och köpte champagne. Ångesten vek för några ögonblick, berättade Axel senare, ”han började sjunga med sin tunna röst och lyfte sitt glas, sen orkade han inte mer” 
Hugo Birger avled den 17 juni 1887: jordfästningen förrättades av Emil Flygare, hans vän från Paris som sedan ett år tillbaka var kyrkoherde i Kristianstad.

 När jag så letar efter en bild på ”det pampiga gravmonumentet” finner jag detta i HD (21/11 2009):

CARL LARSSONS RELIEF
Christina Herdin bor på Wieselgrensgatan, intill Nya kyrkogården. När hon går över kyrkogården brukar hon passera Pariskonstnären Hugo Birgers gravsten intill kapellet.
— Den var ju tidigare försedd med en kopparrelief, skapad av Carl Larsson. Nu är den borta. Är reliefen stulen?
— Nej, den är bortplockad av kyrkogårdsförvaltningen eftersom den är stöldbegärlig. Men den kommer att ersättas av en kopia som inte är lika begärlig för tjuvar, säger kyrkogårdsmästare Vic Holmberg.
 Det får bli ett projekt under våren att inspektera om ersättningen blivit verklighet….

På Kungsholmen

Natten mellan lördagen den 11te och söndagen den 12  övernattade jag i äldste sonens nyförvärvade lägenhet på Kungsholmen.

Den var så ny så det fanns knappt några möbler, vare sig TV, internetuppkoppling eller morgontidning.

Vi svävade därför i lycklig okunskap om självmordsbombaren! 
Däremot hade det införskaffats en flaska vin

Jag ser fram emot att  kommande år kunna gästa paret i samband med mina kulturresor till Stockholm!

Julklappsinköp

I våras blev jag ju medlem i Hamnens konstklubb, och dessutom vann jag 1000:- på deras vårsamkväm.
Den intensiva perioden därefter med jämna födelsedagar och Istanbulresa har dock hindrat mig att bevista flera av utställningarna.

MEN
Nu eller aldrig – jag kom iväg sista helgen det var Julsalong med 16 utställare inklusive fri glögg.
Där återsåg jag BRANKA  LUGONJAS alster:
TYVÄRR
var flera av dem jag attraherades av redan sålda.
MEN
Det blev affär!

Vernissage

 Allhelgonadagen var en innehållsrik dag. Inte bara var jag på gravsmyckning, gick stavgång på slingan i Pålsjö, utan kl 14.00 var det dags för vernissage på Höganäs museum.

Rolf Hazelius gjorde fyndiga installationer av överblivna vardagsvaror

Rolf Hazelius född 1935 i Åkarp. Bosatt och med atelje i Starby, Ängelholm
Sakletare skulptör, grafiker, målare.

”Fram till 1973 arbetade Rolf Hazelius i Malmö som layoutman och reklamtecknare. Han är en utmärkt tecknare. Känsla för linje och form har han också nytta av i sin egensinniga grafik; han drar förstås sina blad i egen press.
Men sedan han flyttade till det gamla mejeriet i Starby har han i stället ägnat sig åt att göra assemblage eller skulpturer sammansatta av skilda föremål, då och då förstärkta med målning och utökade med egna skulpturelement. Själv kallar sig Hazelius hellre sakletare än skulptör, det som sätter hans fantasi i rörelser är alla de förbrukade ting han hittat på skrotupplag eller auktioner. Vid sidan av färdiga skulpturer ligger en mängd märkliga ting och skrotar i hans stora verkstad för framtida användning. ”Skrotisar” nämner han vanvördigt sina skulpturer. Men Hazelius använder strängt taget allt till sina överraskande skulpturer, naturligtvis i den tradition där man efter Dada också finner Picasso som skapade ett tjurhuvud av sadeln och styret från en cykel.”
Helmer Lång

I stora utställningssalen ställde fem kvinnor ut, inbjudna via Simon Arne som motiverar sig så här:
Gertrud för sitt måleri och sina oväntade överraskningar i textila material
Kristinas  inlevelsefulla bildberättelser med svarta sparkar och ibland en blomma…
Astrid för sina ofta väldigt avskalade formuleringar om hur det är att vara människa
Lone för sin ekvilibristiska förmåga  att avbilda ett moln i stengods så det ser lätt ut.
Yvonne som med sina finmekaniska kunskaper uppfinner nya sätt att visualisera reliefen.
Det var ovanligt mycket folk – det tog tid att komma fram för att studera alla de utställda konstverken
OCH
Jag blev också något okoncentrerad när jag plötsligt i vimlet sprang på min gamla reskamrat Lena, här i grönt.Vi har knappast setts, långt mindre pratat med varandra sedan det begav sig. Strax dök även vår skolkamrat Britt upp, plötsligt var 3/19 studentkamrater på samma plats!
På det här fotot från studentbalen ser jag två platser till vänster om mig Britt men trots ivrigt studium inte Lena. Det får vi reda ut….
Jag lider verkligen ingen brist på bloggämnen!