Ny Carlsbergs Glyptotek

Så var det dags för de yngsta barnbarnens ”jungfrusil” avseende kulturresa
nämligen till København.
Som tidigare meddelats var en resa hit 1947 (efter det tyskarna tackat för sig 1945!) mitt första möte med ”Udlandet” och dess kulturskatter. Dessa resor företogs alltid en söndag, och avslutades som regel med ett besök på Tivoli. Oftast smet vi in på Glyptoteket som ligger granne, mest för att vila oss i Vinterhaven hos Vandmodern eftersom det just på söndagar var GRATIS inträde (fortfarande är!)

 Det finns ju mycket att se, men vi koncentrerade oss denna gång på egyptiska och grekiska fornfynd/skatter
Här finns ett av København finaste caféer – där vi kan njuta av samma förunderliga porlande ro som redan mamma Eva, i palmernas hägn!
Guldfiskar i olika nyanser och størrelser fascinerar

Delphi

Jag ska få besök vecka 8. De två yngsta barnbarnen med vidhängande fader. Yngsten Sigge, är ju en brinnande antikälskare och -expert.När jag nu börjar förbereda besöket hittar jag ovanstående  katalog som köptes i samband med vårt besök i Delfi 1981, tidigare framlagd för att överräckas som present.

Här är ett montage av två foton där vi fotograferat varandra vid resterna av Apollotemplet som ligger en bra bit upp i backen.
Liksom på bilder från våra resor på 60-talet till Barcelona, Paris, Rom, Neapel  och Florens är det påfallande hur litet andra besökare det fanns…
I museet är ”Körsvennen” den främst klenoden!
Nu får jag läsa på om oraklet så jag verkar initierad inför mina besökare…

Peredvizjniki

 I förgrunden: Vasilij Surikov Snöfästningen stormas
Förväntningarna kom inte på skam! Det  är  verkligen en fantastisk utställning.
Repins Pråmdragare skall jag berätta mer om i samband med recensionen av Tito Collianders biografi.

 Urklipp från bloggen  Kulturdelen:
se länken under Läs mera nederst
”Trånga stugor och barn i slitna kläder, fattigbönder tvångsrekryterade till tunga arbeten, hjärtslitande avsked när soldater skall ut i farliga krig och trötta, hungriga människor var vad Peredvizjniki målade av. Ingenting är förskönat, om än en del motiv är komprimerade och komponerade för att förklara delar i ett händelseförlopp. Respekten för de svaga som avbildas syns i omsorgen om detaljerna. Framför allt visade målningarna ofta på orättvisor: berusade präster som göder sig av sin fattiga församling, rika slynglar som låter en utblottad handlare dansa för några slantar. ”

Ett underbart exempel är Nikolaj Bogdanov-Belskijs målning  I skoldörren.

Det växande borgerskapet beställde porträtt,
här ett av Peter Tjajkovski

Det fanns bland all socialrealism också naturromantiska motiv

MEN
BÄST var förstås Ilja…

  Ilja Repin Den oväntade återkomsten
 
Läs mera

Ilja Repin

 Jag har berättat om min fars stora konstintresse. Vi hade ju inte råd att resa till Mallorca eller ens Stockholm – vi åkte till Köpenhamn och gick på Statens Museum for Kunst, åt smörrebröd och avslutade på Tivoli innan vi tog tåget hem igen.
Detta sätt att umgås har ju, nu när jag har merparten av barnbarnen i Mälardalen och den yngste är 9 år, blivit  en modell för mina Stockholmsbesök

När jag tidigt i höstas började planera  årets julvistelse blev jag hänryckt när jag upptäckte att Nationalmuseums vinterutställning innebar att jag för första gången i livet hade chansen att se tavlor av Ilja Repin.

Plötsligt hör jag i andanom min far entusiastiskt beskriva sin beundran för denne konstnär  – det är 40-tal, jag är 12-13 år.
Det är ju efterkrigstid och Stalin  är i färd med att bemäktiga sig Öst-Europa så att komma till    St Petersburg  Leningrad är ju otänkbart!

Så det bestämdes att årets museibesök återigen skulle bli Nationalmuseum.
Sedan började jag fundera:
Hur var det? 
Hade jag inte sett en bok om Ilja Repin i faderns kvarlämnade bibliotek

Jovisst!
På försättsbladet står med min moders prydligaste stil:
Till Calle Julen 1942 från EVA
Boken är tryckt 1942 i Tammerfors,
heter rätt och slätt
ILJA Repin
En konstnär från Ukraina
Författare är TITO Colliander
Läs den spännande fortsättningen!
PS: Gott NYTT ÅR! den blyga

Jan Vermeer

Jag håller på att leta fram julklappar. Enligt min HIP-princip letar jag bland ärvda skatter. Ovanstående lilla häfte fanns i morbror Rulles kvarlåtenskap. Han var mycket konstintresserad och målade själv tavlor, företrädesvis kopior av gamla mästerverk.

Flickan med turbanen vet jag att han kopierade i olja flera gånger. 
Den finns i Haag, Mauritshuis och har ju blivit underlag för en film.

Häftet är tryckt i Holland 1949. Det innehåller bilder, företrädesvis i svartvitt, av alla de 36 målningar som man med säkerhet vet att de är målade av Vermeer. Texten (24 sidor) till monografin är skriven av Frithjof van Thienen, professor i konsthistoria vid konstakademin i Amsterdam.

Jag råkar veta att tillsammans med vännerna Lilly och Konrad Brunkwall, som hade bil! (en raritet 1949) gjorde moster Elsa och morbror Rulle sin första utrikesresan efter WW2 just till Holland och jag är övertygad att häftet införskaffades i samband härmed.

 Spetsknypplerskan finns på Louvren i Paris

Beundran för Vermeer överfördes till mig och jag har alltid passat på att vid museibesök se till att betrakta de Vermeertavlor jag fått chansen att se.
Av de 35 i boken där museet finns angivet finns 8 i Holland och 11 i USA.

Jag har faktiskt sett 9 stycken av de 36 bevarade!
OCH
När jag sitter och putsar silver och lyssnar på min nyinköpta radio får jag plötsligt höra en yngre, ej strokedrabbad, Tranströmer läsa sin dikt:
VERMEER
Ingen skyddad värld…Strax bakom väggen börjar larmet
börjar värdshuset
med skratt och kvirr,tandrader tårar klockornas dån
och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste 
   darra för


Den stora explosionen och räddningens försenade tramp
båtarna som kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i
…fickan på fel man
krav som staplas på krav
gapande röda blomkalkar som svettas föraning om krig.

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén
in i sekunden som får leva i århundraden.
Tavlor som kallar sig ”Muiklektionen”
eller ”Kvinna i blått som läser ett brev” _
hon är i åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.
På väggen hänger en skrynklig karta över Terra Incognita.

Andas lugnt… En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarn.
Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet
och tvärstannade
som om de aldrig varit annat än stillhet.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en.Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv-
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

Född: 1632
Födelseplats: Delft, Holland
Födelsenamn: Johannes van der Meer
Död: 1675 i Delft


Jan Vermeer är numera ansedd som en av de största holländska målarna, men så var det inte i hans livstid. Han hade svårt att försörja sig, och var förbisedd i 200 år.
Föga är känt om hans liv mer än att han dog fattig och ung, efterlämnande hustru och 11 barn.
Vermeer beundras för sin realistiska stil, sin  sensibla behandling av färgen och sin originella penselteknik.

”Vermeer är en färgens  och ljusets store mästare”

Adventsmingel

Storm och fastighetsskötsel har inverkat menligt på bloggrapporteringen. Men här gäller det att ta nya tag: Bilden ovan är från adventslunchen, som avslutades med ett besök på Galleri Hamnen. Där föll en tavla Lundagänget i smaken, varför den inköptes. På grund av att utställningen varade till den 4 december kunde den inte avhämtas förrän detta datum.

Tavlan ifråga är utförd av Peter Engberg och kan ses överst till höger.
Vi var många som stod i kö vid utlämningen.
SEDAN
När jag kom ut visade det sig att grannen, Sjöfartsmuseet, på grund av att det var Julskyltningssöndag hade öppet. Det pågick en verkligt intressant bildvisning med foton av gamla Vikenbor. Åskå-och -hörare var själva, något yngre, men dock ”Gamla” Vikenbor och kunde berätta åtskilligt om de porträtterade och livet i hamnen för 100 år sedan….

Bokbörsen!

Jag har ju vid upprepade tillfällen beättat om vårt väldiga förråd av ärvda böcker och mina strävanden att läsa åtminstone dem jag ”borde”. Sedan kan jag ju inte låta bli att köpa nya. Det har ju genom bokus och adlibris blivit lätt som en plätt – och BILLIGT.
Nu när jag kommit igång med att OMLÄSA böcker, det gapar tomt i bokhyllan (vem har jag skänkt den boken till),  den visar sig vara utgången på förlaget, har jag lärt mig att anlita Bokbörsen 
Det är särskilt trevligt att skicka efter böcker från privatpersoner. Brevet ovan kom med en bok om kostade 29 kr – betydligt mindre än portot…

Passion

Passion heter en utställning på Dunkerska kulturhuset i Helsingborg.

Jag har  en ambivalent inställning till denna institution. Jag minns ju min barndoms besök på Helsingborgs museum och Vikingsbergs konstmuseum i pappa Calles sällskap och har varje gång jag besökt Dunkerska, som ju skall föreställa vara en ersättning för alla de tidigare inrättningarna i staden, och fått överta de gamla samlingarna, blivit GRYMT besviken!

 MEN

Jag hade ett ärende till staden och tänkte jag skulle kombinera det med att göra ännu ett  försök;
Jag kollade på hemsidan :

Där stod om Passion:

De deltagande konstnärerna är Kenneth Armitage, Arnold Böcklin, Barbro Bäckström, David Edström, Claes Eklundh, Carl Eldh, Frans Floris, Carl Fredrik Hill, Dorothy Iannone, Graciela Iturbide, Johan Johansson, Carl Larsson, Evert Lundquist och Anne-Marie Nordin. 

Det verkade ju lovande – särskilt utlovandet av verk av Carl Fredrik Hill!
Jag har det senaste halvåret apropos stött på honom flera gånger:

– Det berättas om den unge Hill som sommargäst i Mölle 1873 i boken  Det vackra huset i Möllebacken
– I juli hittade jag boken ovan, utgiven 1943, i min faders efterlämnade bibliotek

Han talade ofta om Hill just på 40-talet – troligen inspirerad av denna biografi. Sedan har jag någon gång på 70-talet varit på Malmö museum och minns hur fascinerande det var att se Hills tavlor i verkligheten– det finns en magisk mystik  i hans landskap  som ingen reproduktion kan återge, som griper tag…

jag slank in
OCH
utrustades med en pratmaskin som laddades vid de olika stationerna
Det talades om ordet passions olika betydelser. Det talades om allmoge-”passionsvisare” som det fanns två att beskåda. Claes Eklundh, som hade nästan hälften av utrymmet talade själv på bandet, det spelades musik
MEN
om Carl Fredrik Hill
INTE ETT ORD
trots att hela bortre långväggen var behängd av sjukdomsteckningar
som t.ex:
Jag frågade museivakterskan om jag missat någon station
Nej
Jag frågade om hon visste varför man hade med Hill på utställningen?
Nähä!
Om postmodernism tycker jag inte!
Endera da´n får det bli en utflykt till Malmö!