Aprilläsning

För ett år sedan var jag i full färd med att redovisa mitt läsande av Bengt Jangfeldts En osalig ande. Det krävde ju mer än sju inlägg.
 Genomgången av Axel Munthes öden och äventyr under hans liv  1857-1949,  blir ju samtidigt en belysning av Europas  kulturelits.

 SOM t.ex. Gorkij, och som uppmuntrade mig att efter 60 år läsa om hans självbiografiska böcker:
Jag har nu förtjust avverkat den första: Min barndom.

Böckerna som återfunnits i vårt ackumulerade bibliotek visar sig ingå i Bra Böckers klassikerserie utgivna 1981, och försett både av ett aktuellt Förord och på försättsbladet en kort biografi.
Gorkij hette egentligen Aleksej Pesjkov. När han på 1890-talet fick publicerat berättelser från sitt kringströvande liv i Ryssland valde han pseudonymen Maksim Gorkij. Maksim efter den tidigt bortgångne fader. Gorkij är ett adjektiv som betyder ”bitter”.
Ur förordet:
Det trotsigt romantiska draget i Gorkijs tidigare författarskap tolkades av kritiker ur den arbetarrörelse som på 1890-talet började växa sig stark som en ”revolutionär romantik”, som en ”marxistisk utmaning” av det tsaristiska samhället. Gorkij hade i för sig ingenting emot den tolkningen men han  tillade:”Ni kallar mig alltså marxist!. Ja, men inte en marxism enligt Marx utan en marxism som bultats in på mitt eget skinn” 

Liksom tidigare omläsningar av klassiker frapperas jag av hur utomordentligt STOR litteratur detta är! 

Gorkij var ju född 1868, för 144 år sedan; den barndomsvärld han beskriver är ju socialt och ekonomiskt en helt annan en vår, men ändå känns hans barnsliga klarögda beskrivning av vad som händer, hur han bemöts och reagerar på de vuxnas handlande, så välbekant. 
Jag kommer att tänka på Leif GW:s rapport från sin uppväxt – hur en överbegåvad envis pojke – blir missförstådd och ifrågasatt.
Gorkij blev tidigt faderlös, uppfostrades av en tyrannisk morfar och en glad och spännande historieberättande, men alkoholiserad mormor i ett Ryssland,  där det var en självklarhet att prygla och misshandla barn och hustrur vid minsta misshaglighet och visst inte  att man skulle gå i skolan lära sig läsa…

 Jag kommer att tänka på psalmen:
Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…
Den lille Aleksej  låter all denna misär och elakhet liksom rinna av sig, erinrar sig glasklart de goda stunderna:
”Vi satt länge tysta. Det var en mild afton i de melankoliska indiansommardagarna när allt ännu blommar men vissnar och bleknar för varje timme, när sommarens alla starka mättade dofter redan fördunstat och det bara luktar kall fuktighet. Luften är sällsamt genomskinlig och kajorna flockas under det rödskimrande himlavalet. Allt är tyst och förstummat. Varje ljud – en fågels kvitter, prasslet av ett fallande blad – förefaller som ett högljutt buller och kommer en att förskräckt spritta upp för att åter sjunka tillbaka i tystnaden – den har omslutit hela jorden, ens bröst är räddat av den.
I sådana stunder blir tankarna renare och skirare än annars, men de är tunna och genomskinliga som spindelväv och låter sig inte fångas i ord. De blossar upp och försvinner som fallande stjärnor, men de hinner i alla fall bränna in i själen ett obestämt vemod, väcka den som med en smekning och försätta den i ro. Det är nu den börjar anta sin form för livet”
Alla de tråkiga yttre händelserna med sjukdom, misär och elakhet är bara antydda, mest som undran och fundering över vad som ligger bakom, vad som egentligen skett och varför, medan minst en tredjedel av skildringen består av sådana här beskrivningar av naturens skönhet och behag. 
Nu gläds jag åt att ge mig i kast med nästa volym innehållande såväl:
 Ute i världen
SOM
Mina universitet!


Läsfröjd II:4

Kl 17.04 29 februari
Vindstilla med en temperatur på + 8-9° 

 Vårljuset har nu definitivt infunnit sig,tjälen gått ur jorden. Den vid nyår proklamerade intensiva läsperioden går mot sitt slut.  2011 kunde jag summera 32 lästa böcker.  Under detta års två första är jag uppe i nio-och en-halv!

Åtta har recenserats – efter dagens blogg nio!
Sista kapitlet, det, elfte, benämnt Zarathustra är 24 sidor långt (av bokens 291), uppdelat på 9 numrerade avsnitt. Har man läst boken  så långsamt och begrundande som jag är det ganska lätt att förstå dessa sammanfattande reflexioner

MEN
Nästan omöjligt att koncist sammanfatta!
Ex ur avsnitt 2:
”Tänk er” sa Alfred Liljeström, som på Teknis undervisade några hundra pojkar och en flicka i tillämpad matematik, ”att en gammal hästkrake drar sitt lass längs en väg den lunkat hundratals gånger. Allt är välbekant, varenda träd står där det brukar. Världen är lugn och begriplig. Men så en dag har en spjuver huggit av en enbuske och stuckit ner den i diket, just efter en kurva. Hästen blir skrämd och faller i sken. 
”Ni är denna gamla hästkrake. Ni hr dresserats i matematik och därför tror ni att ni begriper derivator och integraler. Om jag nu skulle demonstrera ett förfaringssätt ni aldrig hört talas om, konform avbildning till exempel, så skulle ni som hästen skygga, tappa ert lugn och klaga att ni ingenting begriper. Det första ni ska lära er är att ni aldrig kan begripa. Det finns ingen Gud som skapat de räknemetoder jag ska lära er. De är påhittade av någon person med praktiska intressen och de har förts vidare eftersom de underlättar ingenjörers arbete.
—–
”Fråga mig aldrig varför, lär er bara hur. 
Den historiska metoden skulle förresten ge er en falsk känsla av trygghet. Det är bättre ni med en gång lär er den mänskliga kunskapens art. Det historiska är en slump. Någon har handlat på ett visst sätt och andra har gjort likadant; det ligger i vår natur att imitera. Vår känsla av sunt förnuft, av förmåga att behärska en värld, är bara summan av en mängd tillfälligheter vi gjort till en vana.
—–
Men vad har Liljeström med Zarathustra att göra? Jo, den kunskapsteori han framförde som inledning till sitt svåråtkomliga ämne var densamma som Nietzsches. Jag sade tidigare, i likhet med många andra, att Nietzsches verk består av småbitar. Det finns ingen systematik i den filosofiska eller poetiska framställningen, men det hindrar inte att en enhet kan upptäckas i mångfalden. Nietzsche var en självständig man, han uttryckte egna tankar, inte andras, och vad han sade var därför en spegling av hans eget psyke – en organiserad enhet som alla andra psyken. Det finns därför ett sammanhang i hans verk, och det första man måste begrunda för att komma in i det är hans nihilism: 
i korthet att det inte finns några absoluta sanningar inom moral, religion, vetenskap.
”Vi skall därför inte leva utan värderingar, men vi måste inse att värderingar är praktiska hjälpmedel, konstruerade av oss själva.
Litet spridda citat i de följande avsnitten:
5:Wilson Knight har också skrivit en bok med den överraskande titeln Christ and Nietzsche*. Man skulle kunna tro att Wilson Knight velat framställa ett polärt motsatspar, men så är icke fallet. Han läser Så talade Zarathustra som ett nytt evangelium och vill understryka likheterna mellan  den ursprunglige Kristus och Nietzsche/Zarathustra
* Jag har åtminstone lärt mig STAVA till Nietzsche
9: ”Skälet till att Nietzsche  misslyckades – liksom Joyce, Hesse, Hemingway – är en viktig aspekt av huvudtemat i min bok. Omgiven av småskurna, de övermåttan förnuftiga, ”fågelskrämmorna i livets träd”, satsade N. liksom de andra på en återpendling till Dionysos.
Måste vi verkligen i blindhet pendla mellan ytterlighetslägen? Vi behöver Dionysos Barbaren, men skulle inte dikten kunna hjälpa oss att ta in honom i vårt medvetande?
Allting finns hos Lasker: analysen av våldets två former och bådas förkastande, insikten att spänning intensitet känsla finns   i ännu högre grad i det av förnuftet genomlysta skeendet i det ofulländliga.
Men vi minns att den integrerade Lasker var ”ytterst irriterande för schackspelaren”. 
De flesta vill inte bli störda.
Das Ende

Läsfröjd II:2

Så har jag nu läst även andra delen av Sven Fagerbergs Bronshästarna

För klarhet publicerar jag ånya innehållsförteckningen:

Det rör sig således om de fyra sista essäerna, dv 90 /291 sidorna i boken.
 Det lilla (knappt 10 sidor) inledande kapitlet ”Utan bärande funktion” handlar om tre medarbetare på Elektrolux där civilingenjören SF  arbetade 1943-1965. och inleds med:


” På fyrtiotalet fanns det tre geniala män som arbetade för Elektrolux i laboratoriet på lilla Essingen. Det var konstruktören Vilhelm Kögel, kylteknikern Matts Bäckström och kemisten John Tandberg.”

Kapitlet handlar om den unge nyanställde SF:s förundran och så småningom analys av hur illa, särskilt Tandbergs begåvning togs till vara på företaget. SF förväntade sig ett rikt utbyte av ideér men konstaterade besviket:

 I Tandbergs fall tyckte jag mig se en mycket hög analytisk intelligens, som inte balanserades av värderingar. Den var så stark att den smulade sönder inte bara sociala och företagsmässiga handlingsimpulser utan också de egna impulserna till forskning i deras första, dunkla former. Tandberg var en överklok Odysseus, planlöst irrande efter ett okänt Itaka. När världen svek honom svarade han med att isolera sig i humorns citadell där ingen kunde ta sig in

Yrkesskadad som jag är tycker jag mig ana en Aspergerpersonlighet.  När Tandberg gick i pension 1962 hade ju ännu inte den anglosaxiska världen ”upptäckt” Hans Aspergers vetenskapliga insats, som ju försiggick i skymundan i Wien under efterdyningarna till andra världskriget.
1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

 
I denna avslutande del är det de 32 sidorna om Emanuel Lasker,  
schackvärldsmästare i 27 år (1894- 1921)  
som är mest läsvärda.

Jag hade ursprungligen tänkt att redovisa
  RESTEN av boken, avsnitten 8-11
MEN
Inser att det nionde
Emanuel Laskers tema
är så fyllt av innebörd
att jag får spara de två sista till ett tredje avsnitt!



När SF skall analysera Laskers storhet inleder han med en analys av schackspelandet: 

 Schackbrädet är ett laboratorium, om vi inte glömmer bort att det är ett schackbräde

”I mer än 1000 år hade man spelat schack på måfå, efter tillfälliga impulser, ungefär som man ännu bedriver politik (sic!), och det dröjde ända till slutet av artonhundratalet innan Wilhelm Steinitz lade fram en fördjupad uppfattning om spelets egen verklighet.  Steinitz är schackteorins pionjär, men hans geniala idéer förstods av ingen till att börja med, och skulle antagligen fallit i glömska om inte Lasker fäst uppmärksamheten på dem och utvecklat dem vidare.

Emanuel Lasker var född i en fattig judisk familj på den brandenburgska landsbygden. Han hade en sex år äldre bror Bertold. Båda var synnerligen studiebegåvade. De sökte sig till Berlin.

”De båda bröderna levde i misär, som många andra av den tidens hungerstudenter. Det berättas om dem att de vissa perioder endast ägde ett par byxor tillsammans, vilket framtvingade en noggrann organisation av besöken i yttervärlden.”

Bertold blev så småningom en berömd läkare.  Emanuel avlade en lysande gymnasieexamen i matematik Våren 1895 ger han en föreläsningsserie som också ges ut i bokform:
”Sunt förnuft i schack” och disputerar i matematik samma år.


En matematikprofessor, K.E. Hirsch, har sagt att Laskers avhandling som i utökad form publicerades i en vetenskaplig tidskrift 1895, var nyskapande och viktig, och att Lasker, om han så velat, utan tvivel skulle ha haft en lysande akademisk karriär framför sig. Men Lasker sökte sig mot en större helhet. Hans huvudintresse blev filosofi, eller kanske snarare Zen, för det är fråga om en livsform, inte om vetenskap i traditionell mening. Han skrev tre filosofiska arbeten, och så småningom försökte han åskådligt gestalta sina ideér i det nämnda versdramat skrivet tillsammans med Bertold, som lär ha stått för det formella medan Emanuel stod för tankarna.

Lasker hade allt det som Hemingway hade, friskheten och glöden, den stora viljan, men han hade också något mer. Vi har sett att Hemingway började tvivla på en direkt tillämpning av stridens arketyp, men att han aldrig kom längre än till tvivel. Lasker gick vidare, han gjorde ett försök att förädla våld och strid till kraft och insiktsfull planering. Det förefaller mig att något sådant måste göras. Stridens arketyp måste bort från Mandalans centrum, men den måste bibehållas som en vitaliserande faktor om vi inte ska hamna i utopiska fromlerier. 
Strid i Laskers mening är helt enkelt anpassning till en given miljö.
Läran om striden är
”ett försök att tänka Darwins tanke till slut”
Anpassning är inte något självklart – de usla schackspelarna lär sig ingenting,
inte heller politikens pampar.

För Lasker är filosofi en konstform, en livsform, ett försök att orientera sig i livsprocessernas helhet. All har en filosofi, säger Lasker; de flesta formulerar den inte, men de lever den med  fullkomlig säkerhet.

Laskers filosofi, redovisad i Die Philosophie des Unvollendbar som publicerades 1919,var  det vapen som gjorde att Lasker även i hög ålder kunde mäta sig med den absoluta världstoppen:  

”Lasker anser sig där logiskt ha bevisat att det inte finns någon möjlighet att uppställa en formel ur vilka alla tänkbara aritmetiska satser kan härledas. Mängden av aritmetiska satser är därför inte något teoretiskt gripbart begrepp som de givna talserierna, den är både praktiskt och teoretiskt outtömlig i Laskers terminologi ”Unvollendbar”.

Laskers skiljelinje går sålunda mellan praktiskt outtömlig men logiskt och teoretiskt gripbar å ena sidan och praktiskt outtömlig, alogisk, icke teoretiskt gripbar å den andra. Svåra och hindrande tankefel uppstår när man som ofta är fallet, behandlar företeelser från den sistnämnda, icke rubricerbara gruppen t.ex religion, livsform, politik, som om de hörde till den förra rubricerbara.”


”En kanske ännu märkligare prestation gjorde Lasker i Moskva 1935, där han som 67-åring mötte 19 av de då främsta mästarna utan att svikta eller förtröttas. Botvinnik och Flohr delade segern, men pensionären Lasker var trea, bara en halv poäng efter de bästa i den unga generationen.
Att Capablanca deltog och blev distanserad var naturligvis extra glädjande”

Följ den spännande fortsättningen!

Julefrid

Vi 75+are i Vikens församling hade fått personlig skriftlig inbjudan till
Musikgudstjänst med efterföljande samkväm i onsdags. 
 Den inleddes med att en låga som tänts i Födelsekyrkan i Betlehem och sedan färdats
som en stafett genom Europa slutligen tände ett ljus på altaret i Viken.
Officiant var prästen Maria Svensson
Alla de gamla kära sjöngs. 
Tenoren Julius Persson avslutade med O helga natt!
Sedan bar det av till kyrkstugan där det serverades glögg, kaffe och lussebulle.
 Det var ett väldigt samtalssorl -de flesta av oss var något låghörande så det krävdes koncentration!
 God Jul
och
Fred på jorden 
tillönskas oss alla!

…och försvann i Kristianias mörker….

När jag nu läst ännu en deckare som tilldrar sig i Konstantinopel och skall skriva en recension kommer jag osökt att tänka på pappa Calles uttalande: ”Sade Tomas Burs och försvann i Kristianias mörker”
Han informerade om att det var ett citat från detektivromaner  från Oslo (dåvarande Kristiania) som han läste som ung pojke. Han mindes namnet på författaren Stein Riverton

”den norske stjärnjournalisten som 1903 för första gången gav ut en detektivroman i Kristiania miljö under pseudonymen Riverton. Boken innebar ett omedelbart genombrott, inte minst i Sverige där böckerna om den Sherlock Holmes inspirerade problemlösaren Asbjørn Krog blev en stor publikframgång för Olof Dahlbergs bokförlag. Bara 1905–15 utkom över sextio Rivertonböcker.

När så den gamle och jag träffades 1954 dröjde det inte länge förrän han började dra en lång historia (på norsk) om Tomas Burs som fångats av Asbjørn Krag men lyckades att smita undan denne genom att utbe sig få gå in i en ” forrettning før att købe sig några tyttebær”.

NÅVÄL

Nu är det inte Kristiania utan Konstantinopel som gäller! Jag får varje vecka mejl med erbjudanden från adlibris och härom månaden ett med extrapriserbjudande om ytterligare  Barbara Nadel-pockets som utspelar sig i Konstantinopel. Jag skickade efter tre stycken!

Nu har jag läst den första: Djupa vatten som är den den fjärde i en serie på hittills fjorton deckare med kommissarie Çetin Ikmen. Jag har inte läst dem i ordning, häromåret läste jag den sjätte HAREM där jag rapporterade:

Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla,  i List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

”Jag har tydligen missat en : Deep Waters.
Det är ju den jag har läst nu:
 För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
MEN
Det är ju så att hans MOR var albanska... han blir därför personligen involverad. 
Det som gör Nadels berättelser så trovärdiga är att hon samtidigt involverar aktuell brottslighet som organförsäljning och narkotikasmuggling.

Nu ser jag fram emot att läsa nästa, och nästa….


Fågelfritt

Fågelskådargänget har ju åtskilliga gånger försökt hitta spännande skådning vid Sandön.
Denna ojämna onsdag skulle det istället göras ett försök vid Farhultsbaden
MEN

 Inte var där några fåglar!
Varje strand har dock sin egenart:
Visst liknar den bortre vänstra stenen ett falkhuvud!(?)
Finns det inga fåglar så kanske man i stället hittar FISK

Snäckorna är helt andra arter än i Öresund

Det undrades om denna knivmussla i HD för något år sedan:

Snäckan” är som redan nämnts en knivmussla och härstammar ursprungligen från Amerika. Till utseendet kan den gåtfulla musslan med lite fantasi faktiskt påminna mer om långa naglar (!) än kniveggar. De är sköra och går lätt sönder.
Den lever i dyiga sandbottnar och trivs utmärkt i bl a Skälderviken där den lättast kan iakttas på stranden mellan Sibirien-Farhult, men även på Hallands Väderö. Ibland spolar havet upp dem i stora mängder på stränderna.
 —-

Arten har med människans hjälp invandrat från Nordamerika till Europa.
Den kom till Sverige omkring 1982.
 Även blåmusslorna ser litet annorlunda ut, bemängda med havstulpaner som de är…
Klicka gärna på bilden för förstoring:
DÅ kan man se spännande spår  av HÄST, fågeltramp!, och människa(STAVgången);

Men fikastunden ”etterpå” är ju den största behållningen!

A visitation by God ?

Den 21/5 d.å. körde jag en vända till Brunnby kyrka. Jag förberedde kulturutflykten. Om vädret blev otjänligt kunde eftermiddagsprogrammet, att åka upp till Kullens fyr, ändras till ett besök i Brunnby kyrka.
Jag dröjde vid bokbordet. Där hittade jag boken ovan som jag inköpte för framtida guidningbesök.

Strax intill låg denna lilla pocket. Jag lade märke till författarnamnet Owe Wikström. Jag har länge tänkt köpa och läsa hans bok Om långsamhetens lov, men avvaktat eftersom jag ju har travar med redan inköpta olästa.

MEN
Jag kunde inte låta bli att bläddra litet i den. Det resulterade i att jag BESLÖT att inköpa den. Den betingade ett pris av 40:-
SEDAN
har den ju tillsammans med boken om kyrkan legat litet avsides och väntat.
När jag nu efter att ha läst Brighton Rock börjar fundera på vad läsa härnäst, väljer mellan att läsa färdigt Lärdomens Lund, Schein eller Lords of the Bow,
( har just nu egentligen ingen lust med någondera)  börjar jag läsa i Sonjas godhet
OCH
Det är ett Herrans Under så BRA den är!
Jag har visserligen bara läst de första 46 sidorna.
Jag återkommer med rapport.
Tills vidare kan jag meddela att SONJA är S. Marmeladova ur Dostojevskis Brott och straff:
Sonja är ryska för det grekiska ordet för vishet;sofia. Bara genom mötet med hennes ömhet och självförbrännande godhet kan Raskolnikov (ryska för den kluvne) till slut börja sin väg mot insikt.
Owe W drabbas av ett plötsligt hjärtstopp och ligger medvetslös i fyra dygn. Han erfar att det tydligen bara är 4 % av dem som råkar utför detta utanför sjukhus som repar sig helt. Boken är hans funderingar under och året efter Incidenten.
Första essän benämner han :
Så blixtsnabbt allt kan förändras – om vårt behov av godhet.
Den inleds med en dikt av Tomas Tranströmer: Snö faller ur Den stora gåtan:
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.
En bro bygger sig
Långsamt
rakt ut i rymden

Det lilla livet

2011-07-22
sitter vi tre änkor på Kalvlyckevägen i godan ro och njuter av god mat och dryck  och varandras sällskap.Visserligen hade vi hört om ett bombdåd i Oslo centrum
MEN
Först på TV4 -nyheterna kl 22.00 blev jag varse de ohyggliga händelserna som samtidigt hade utspelats på Utøya!
Jag fick samma känslor som 
20041226, Annandag jul
då vi åt vår kalkon i härlig gemenskap och först dagen efter fick information om tsunamin som samtidigt sköljt in över Phuket…

En dag på Djurgården 2

Efter lunch promenerade vi till vårt utvalda kulturmål:  Valdemarsudde. Vi mötte denna vackra majsöndag många vårglada stockholmare med spring i benen. Spårvagnarnas renässans är ju också något att notera på plussidan.
Liksom Axel Munthe och svägerskan Victoria förstod sig Eugen på att inrätta sig i skönhet!

Vårens utställning gällde GAN
Gösta Adrian Nilsson
…GAN debuterade som konstnär 1907 med en utställning på Lunds universitets konstmuseum…
Det passade ju oss skåningar och lundensare väl!

Med åren blev GANs pionjärinsatser halvt bortglömda och han blev allt mer ensam och isolerad. Det var först många år efter hans död 1965, som hans konstnärskap blev till fullo uppskattat. 
MEN
Tack vare pappa Calle och morbror Rulle var GAN för mig under uppväxten på 40-50-talet en högst aktuell konstnär!

Det var väldigt stimulerande för mig att återknyta bekantskapen tillsammans med nästa generation!