Kategoriarkiv: KASAM

Förundran

Publicerat av
Svara

I morse vaknade jag som vanligt vid att klockradion spelade upp programmet

Det var

Patricia Tudor Sandahl som talade om

 FÖRUNDRAN

”Förundran är förvåning som ger upphov till tankfullhet”

På mindre än fem minuter  lyckades PTS förmedla flera för mig nya insikter om konsten att leva:

EX

WHO:s Åtta grundstenar för existentiell hälsa där ju FÖRUNDRAN ingår.

 

1. ANDLIG KONTAKT: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

2. MENING OCH SYFTE MED LIVET: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

3. UPPLEVELSE AV FÖRUNDRAN ÖVER TILLVARON: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

4. HELHET: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.

5. ANDLIG STYRKA: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.

6. HARMONI OCH INRE FRID: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.

7. HOPPFULLHET OCH OPTIMISM: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

8. EN PERSONLIG TRO (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjälper en att njuta av livet.

 – Hänvisa till Robert Frosts definition av POESI

Citera Michael Leunig:

Gud, ge oss regn när vi förväntar oss sol,

ge oss musik när vi förväntar oss problem,

ge oss tårar när vi förväntar oss frukost,

ge os en herrelös hund när vi förväntar oss gratulationer,

Gud lek med oss

vänd oss åt sidan och opp och ned!

OCH

 Albert Einstein:

Man kan leva sitt liv på två olika sätt:

Som om Allting är ett mirakel

OCH

Som om Ingenting är ett mirakel.

Att just dessa ”Tankar för dagen” gick rakt in i mitt hjärta,

menar jag beror på att jag sedan tidig barndom

 och fortfarande vid snart åttio års ålder

har haft – och lyckats behålla – en spontan förmåga att gripas av

FÖRUNDRAN!

1939

Publicerat av
1

Jag har börjat vårstädningen!

I de drivor med böcker att läsa och

 gamla SvD  med olösta korsord och olästa understreckare

som belamrar mitt sovrum

dyker så den här boken upp.

Den har jag blivit tilldelad av den vittre djefla mannen.

OCH

Nu när jag just avverkat JOLOS 1931-1940

blir jag intresserad att ta del av hur

NEDRÄKNINGEN TILL ANDRA VÄRLDSKRIGET

beskrivs 60 år efter det hände och 35 år efter JOLOS skildring.

 Richard Overy, född den 23 december 1947, är en brittisk historiker 

som publicerat en lång rad böcker om Andra Världskriget och det Tredje Riket.

De här böckerna är verkligen varandras motsats.

Där Jolo  ser helheter och sammanhang borrar sig RO ner i fakta, detaljer och personkemi.

MEN

De kommer till samma resultat!  

Overys bok  utgörs av 184 sidor text. Av dessa är 26 sidor noter, 8 sidor litteraturhänvisningar och 9 korta biografier över de 10 ”aktörerna” i bokstavsordning:

Jósef Beck     polsk utrikesminister

Georges Bonnet     fransk utrikesminister

Neville Chamberlain     brittisk premiärminister

Edouard Daladier      fransk premiärminister’

Edward Halifax     brittisk utrikesminister

Adolf Hitler     tysk diktator 

Vjatjeslav Molotov     Sovjetunionens utrikesminister

Benito Mussolini     Italiens diktator

Joachim von Ribbentrop     tysk utrikesminister

Josef Stalin     generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti

Brödtexten är på 122ss och spänner över tiden mars  till 5te september 1939, varav 92 sidor handlar, timme för timme om händelserna de två sista veckorna 24 augusti – -3 september.
All information som man , efter 70 år, har tillgång till  från deltagarnas redovisning i ex. dagböcker och memoarer, och som RO uppenbart har läst och hänvisar till i not-och litteraturförteckningen, redovisas. I ett avslutande kapitel Varför krig? diskuteras sakligt om detta kunde ha undvikits. 

Jämfört med Jolos  kategoriska uppfattning att det ytterst gällde det demokratiska västerländska samhällets överlevnad känns detta resonemang futtigt…

MEN

Plötsligt kommer den allra sista meningen:

Alla vackra ord om heder till trots handlade kriget 1939 i verkligheten

inte om att rädda Polen från en grym ockupation 

utan om att rädda Storbritannien och Frankrike

 från farorna i en sönderfallande värld.

Efterverkingar

Publicerat av
1

För att ta det från början:

Ännu på torsdagsförmiddagen  vilade adventsfriden i huset.

Jag hade varit i stan och köpt JUL-te, laddat julburken och förberedde Andre advent…

De sista prästkragarna fick lysa upp köksbordet.

MEN

Det tog successivt i att blåsa 

Stormvarningen uppgraderades från en etta till en tvåa.

Jag var ute och ”stormsäkrade” trädgården:

allt löst togs in eller förankrades.

Mörkret föll 15.30, det blåste allt mer, en ojämn byig vind, men inget sensationellt för oss kustbor

SÅ 18.29

 (ja jag antecknade klockslaget!)

 kom så den först riktiga köraren.

SMHI hade först spått maximum ca kl 19…

MEN

Det bara ökade och ökade

 först framåt 04-tiden  slutade huset att gunga…

Se även

Under fredagen startade uppröjningen, men det blåste fortfarande för mycket för takläggarna.

SÅ

Lördagsmorgon..

Det hade vi liksom inte räknat med…

Det var inget att be för..

Det måste lagas provisoriskt!

Här på västsidan har GPSS gått så illa fram att den ska läggas om till våren

MEN

Tills vidare får det ju tätas.

När jag så skulle pusta ut framför TV:n på kvällen

HADE JAG INGEN BILD

Den här parabolen har tjänat troget i 15 år…

 MEN

Sven och dess följder blev väl  bara för mycket!

 DOCK

 

”Det är världsligt ” som moster ELSA sa´ 

(och så har vi en vanlig antenn också till den gamla ” FrukostTV:n”)

Blanche och Marie

Publicerat av
2

 Så har jag läst ännu en underbar bok  av PO Enquist.

Jag är helt enig med

DÄRTILL:

Jag läste ju Axel Munthes  ”Boken om San Michele” redan 1953, då jag ju även på min  första italienska resa besökte detsamma. AM  berättar i boken hur han under sin praktiktid i Paris besöker La Salpêtrière, och Charcots föreläsningar. Han uttrycker sig kritiskt till vad han får uppleva.

Se även

På hösten 1953  startade jag mina medicinska studier och blev medveten om vilken insats Charcot och hans lärjungar (ex  Sigmund F. som han kallas i PO:s bok!) gjorde för neurologin – även om just CH:s och Blanche´s paradnummer HYSTERIN var ett misstag – vilket Charcot själv mot slutet kom på.

Blanche  Wittman, kvinnan på bilden ovan, medvetslös i Babinskys armar, är bokens Blanche. Hon blir sedermera via La Salpêtrières röntgenavdelning assistent till Marie Curie, bokens Marie.

Trots att boken berör ett ”svårt” ämne är den väldigt lättläst,

jag susade förbi de 256 sidorna på tre kvällar.

PO har gjort det IGEN (2004), och IGEN…(2008)

Moby Dick:3 Kapitlen 33-35 ss 149 – 163

Publicerat av
Svara

Efter det långa kapitlet om Cetology, återtar Melville berättelsen om  hur valfångst går till.

Kapitel 33 handlar om The Specksynder . Vi får reda på att detta är ett namn som härstammar från holländskan, ett namn som betyder ”Fatcutter”. På valfångare bryts den stränga marina hierarkin genom att det finns en grupp MELLAN befäl och manskap, nämligen harpunerarna, vars yrkesskicklighet är helt avgörande för det ekonomiska utfallet av resan!”

”In those days, the captains authority was restricted to navigation and general management of the vessel:while over the whale-hunting department and all its concerns the Specksynder or Chief Harpooneer reigned supreme.”

Så läser vi några sidor om hur detta fungerar på the Pequod, men plötsligt:

Such large virtues lurks in these small things when extreme political superstitions invest in them, that in some royal instances even to idiot imbecility they have imparted potency. But when, as in the case of Nicolas the Czar, the ringed crown of geografical empire encircles an imperial brain; then the plebeijan herds crouch abased before the tremendous centralization. ”

Kapitel 34  The Cabin-Table utreder hur harpunerarnas mellanställning hanteras i det vardagliga livet, t.ex inkvartering och måltider!

Så bläddrar jag lugnt vidare till kapitel 35 The Mast–Head *(masttopp, märstopp) .

*Vid det här laget har jag insett att jag måste slå i lexikon för att kunna förstå de invecklade och märkliga resonemangen så jag kommer hädanefter inom parentes ange resultatet för de ord det gäller.

Här följer en sex sidor lång information om den ständiga utkik i tvåtimmarspass som ingår i besättningens uppgifter, och hur olika individer  upplever ensamheten däruppe och framför allt: lyckas att sikta och varna för valförekomst!

SÅ

mot slutet av kapitlet kommer följande reflexion:

And let me in this place movingly admonish (förmana)  you, ye shipowners of Nantucket!  Beware of enlisting in your vigilant fisheries any lad with lean brow and hollow eye; given to unseasonable meditativeness; and who offers to ship with the Phaedon** instead of Bowditch in his head. beware of such an one, I say: your whales must be seen before they can be killed; and this sunken–eyed young Platonist will tow you ten wakes round the world, and never make you one pint of sperm the richer. Nor are these monitions (varning, förebud) at all unneeded. For nowadays, the whale-fishing furnishes an asylum for many romantic , melancholy, and absentminded young men, disgusted with the carking (tyngande) cares of earth, and seeking sentiment in tar and blubber (tran, valspäck).  Child Harold not unfrequently perches himself upon the mast-head of some luckless disappointed whaleship, and in moody phrase ejaculates:–

 ”Roll on thou deep and dark blue ocean, roll!  Ten thousand blubberhunters sweep over thee in vain.”

vilket visar sig vara Stanza 179 ur Canto IV i Byrons epos Childe Harold´s Pilgrimage…

** Phaedon (German: Phädon oder über die Unsterblichkeit der Seele), published in 1767, is one of the most famous books by the Jewish Enlightenment philosopher Moses Mendelssohn. A defense of immortality, it won him fame. Mendelssohn argued that the soul must be indestructible because it is a simple substance. Immanuel Kant criticized Mendelssohn’s argument in the Critique of Pure Reason

Jag  har nu insett, inte bara att jag måste sakta ner läshastigheten,

UTAN

för att verkligen tillgodogöra mig  detta mästerverk till fullo,

det får bli ett troligen årslångt projekt..

MEN

Det är lika njutbart som att lyssna på Kaufmann!

När skymningen faller på

Publicerat av
1

Det har  varit mycket med resande som hindrat både läsandet och dess rapportering.

DOCK

Det finns ju böcker som är ”lagom” att medtaga som insomningslitteratur.

Exempelvis ovanstående.

Som framgår har jag omhändertagit den när den utrangerades från Sjukhusbiblioteket, 

troligen någon gång tidigt nittiotal.

Herbert Tingsten (1896-1973)

var ju chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959.

Jag var då 11-24 år gammal. Min far och morbror Rulle berörde under de regelbundna söndagsmiddagarna  Tingstens politiska debatt

”Som chefredaktör för Dagens Nyheter blev Herbert Tingsten känd, som en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna, men också som en av de retoriskt säkraste. Han angrep såväl kungahuset som statskyrkan och boxningssporten, han drev kampanj för Sveriges anslutning till NATO och förespråkade ett svenskt kärnvapen. Tingsten tvekade inte att sätta vänskapsband på spel för principernas skull. Exempelvis gick han i en serie ledare till häftigt angrepp på vad han menade var FN:s ”hyckleri” och flathet för diktaturer, vilket ledde till att hans vänskap med Dag Hammarskjöld fick ett slut.”

 Efter avgången skrev han sina memoarer i  fyra band. Dessa har jag ej läst, men följde via tidningsläsande debatten som utmynnade i:

Efter sin tid som chefredaktör angreps Tingsten av sin efterträdare Olof Lagercrantz, vilket ledde till att han bröt förbindelserna med tidningen.

 1970, utkom ”När skymningen faller” som överraskade kritikerna genom att uppvisa en helt annan sida av Tingstens personlighet. Därför blev jag nyfiken när jag fick tillfälle att förvärva den

OCH

Den är således nu, som nr XV, läst och begrundad.

På försättsbladet:

Det mörknar över vägen,

det börjar bli tungt att gå,

och tunga bli alla tankar

när skymningen faller på.

(Hjalmar Söderberg: Det mörknar över vägen) 

 

Boken inleds med en anteckning:

Bern 10 februari 1968.

HT har då fått sin ”dom”, den synnedsättning han gått på kontroll för sedan 1958 hade tagit ett språng, han måste nu räkna med att han inte längre kan läsa böcker.

”Det var en hård chock för oss Förtvivlan var till en början överväldigande, en avgrund låg framför mig. Jag kunde inte gråta. Gerds (hustrun) försök att trösta mig var utan effekt: hon var för en gångs skull utanför, en av de andra, normala, som inte levde i skräck. Min enda tanke efter den första och avgörande undersökningen i förrgår var att snabbt nå en lindring genom bedövning, alltså en ordentlig whisky. Men redan vid middagen och rödvinet kom en förändring. Jag började liksom i annan del av mitt huvud att fantisera om en utväg, ett litet liv vid sidan om min fruktan. Jag skulle skriva om vad som hänt mig, utnyttja ångesten och ställa den i min tjänst, till en del besegra den.”

 Den lilla volymen om 200 sidor blir så till under två år. Sista anteckningen anges 

Roquebrune 25 mars 1970

” Då jag skriver de sista av dessa notiser, tror jag att jag är på bättringsvägen i fråga om det lidande som den dåliga synen givit mig. Inte så att ögonen blivit bättre. Men dels att jag hoppas att jag inte skall bli sämre; sedan ett år tycks det mig sjukdomen vara stationär och jag anser det möjligt, och ibland sannolikt att processen som den israeliske läkaren antog, nu är fullbordad och att jag således får behålla den syn jag har. Dels så att jag börjar vänja mig vid min olycka.”

Dagboksanteckningarna omfattar de mesta: Det lilla livet bland grannar och affärsidkare i Roquebrune invid Menton, hans funderingar kring liv , åldrande och död, politik, men mest reflexioner efter den högläsning som beskärs honom genom hustrun.

Det är åtskilligt: Tideström, Stirner, Wilde, Annunzio, Schack, Gide, Barrès, Dostojevski, Runeberg, Thomas Gray, Tolstoj,  Marx, Rydberg, Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Baudelaire, Alan Paton, Elsa  Brändström,Stalins dotter Svetlana Allilujeva,;

Han avslutar med en genomgång och därefter jämförelse mellan en del brevväxlingar

 – Strindbergs brev

 – Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling

 – Breven mellan Heinrich och Thomas Mann och

 – Breven mellan Thomas Mann och Herman Hesse.

… för att avsluta med litet Proust!


Sid 167: Med tanke på arten av min läsning finner jag mina prestationer aktningsvärda, men inte på något sätt märkvärdiga. Genomsnittligt under trettio eller fyrtio år drygt 100 sidor, med låt oss säga 2000 bokstäver på sidan, har varit dagens ranson. Det blir 40 000 sidor om året eller bortåt två miljoner sidor under min livstid. …

 Ja , där ligger man ju i lä! 

Det underbara är att hans kommentarer till all denna litteraturkonsumtion  är så lättsamma, samtidigt som de är pregnanta och tänkvärda.

 Boken har varit ett nöje att läsa och rekommenderas.

Man känner sig  upplyft och upplyst!

 Han hade verkligen 

Sense of coherence! 

Midvinterafton

Publicerat av
1

15.30  20/12  2012
Samtidigt begraves i Brämhults kyrka vår kära väninna

 Ingrid Bescher
Bilden från augusti 2005

Vikens Montessoriskola på väg till skolavslutning i kyrkan 19/11-12 

Vi träffades första gången 1963 i Borås, köandes för att skriva in våra förstfödda
i den nyöppnade Montessoriförskolan!
Tack för Lifvets alla underbara tillfälligheter!

Tredje gången gillt

Publicerat av
1

Vi 75+are i Viken hade än en gång i stora skaror hörsammat kallelsen till adventsgudstjänst

OCH

För tredje gång i år fick jag avnjuta Adams julsång,

denna gång med Julius Persson som solist.

Liksom i fjor blev det efteråt Gemütliches Beisammensein i Kyrkstugan

Vi trakterades med glögg och kaffe med dopp.

 När vi vände hemåt mötte vi nya kyrkobesökare:

Det var Montessoriskolan som fackelförsedda intågade

för terminsavslutning.

Fragment

Publicerat av
2

Det lönar sig!

Laokongruppen,marmorstaty från 160-20 f Kr, finns i Vatikanmuseerna.

VADÅ?

Jo, att dagligen ta del av SvD:s understreckare:

”När fragmenten blir större än helheten!”

BROTTSTYCKEN Få saker stimulerar fantasin mer än fragment. Avsaknaden av en på förhand given helhet engagerar och lockar till tolkning. Mångfalden av tänkbara tolkningar påminner oss om verklighetens komplexitet.

Leptis Magna

Publicerat av
Svara

Första gången jag hörde talas om Leptis Magna är genom denna nyårshälsning 2006/07 från ÖKENRÅTTORNA.

Sedan såg jag ett program på History Channel om Septimus Severus och insåg

vilken betydande stad det var.

OCH NU

dyker Leptis Magna upp litet varstans!:

1. Vid läsningen av Gyllene skinnet.

Som jag nämnde varvar Göran Schildt kapitlen:

Vartannat handlar om hans egen resa i nutid  (dvs 1963), vartannat om Jasons strapatser.

Argokapitlet benämns Argos afrikanska äventyr och inleds av GS så här:

Argonauternas afrikanska strandhugg hör, liksom tidigare påpekats, till sagans äldsta skikt: trädgården med hesperidernas äpplen var en pendang till lunden där skinnet hängde. Ett huvudproblem för berättaren var därför att binda ihop dessa poler, antingen genom en färd på rent mytiska floder och vattendrag runt världens östliga gränser eller genom en västlig kringsegling längs mera realistiskt kända farleder. Traditionen att argonauterna bar sitt fartyg genom öknen är också gammal och bottnar antagligen i vetskapen att förbindelsen mellan Röda havet och Nilen gick över land.Hur detta motiv överflyttades på den västliga versionen får vi se hos Apollonius som vi nu ska följa på Argoresans besynnerligaste etapp.

Följt av Daphnekapitlet:     Daphne i Tripolitanien

Argonauternas upplevelser vid den nordafrikanska kusten var inte särskilt uppmuntrande för oss på Daphne. Vi hade varken tillräcklig muskelstyrka för att vid eventuell strandning bära vårt skepp genom öknen eller tillräckligt goda förbindelser med gudavärlden för att hoppas på Triton som lots. 

Det värsta var att vi inte kunde få några färskare rapporter om småbåtsseglingen villkor vid Libyens kuster än dem Argonautikan tillhandahöll. Ingen av fiskarna i Syracusas hamn hade besökt dessa farvatten och när vi hörde oss för på Malta fann vi att inte heller där någon av de många yachtägarna eller fiskarna tycktes betrakta Libyen som ett möjligt färdmål. Man seglade till Sicilien, Grekland eller någon gång Tunisien, men kusten rakt söderut kunde lika gärna ha befunnit sig på tvåtusen som tvåhundra sjömils avstånd.

Då mötte vi kapten Campbell på en bar i La Valetta. Han var en stillsam, av livet hunsad skotte, som nu på gamla dagar tagit jobbet att föra en eländig, uttjänt 300-tonnare på lasttraden Malta-Tripolis:styckegods ner och stinkande hudar tillbaka. Faderligt lade han handen på min skuldra:

Om ni seglat hit från Finland, kan ni också segla till Libyen. Jag har i tre år gått dit ned vinter och sommar. Det är inte värre vatten än andra.

Det var allt vi behövde höra…

OCH

 Åtta sidor senare:

I beräknad tid före solnedgången kom vi till bukten där Leptis Magna och den moderna småstaden Homs ligger.Små palmdungar som börjat uppträda på den öde stranden var det första som völkomnade oss. Nu siktade vi en pir, eller i varje fall resterna av en sådan. Italienarna hade före kriget byggt en hamn för fiskeflottan på platsen. Den fanns avbildad i en specialruta på sjökortet, men tvärs över stod det tryckt: Reported silted since 1945″

—-

Det blev stor uppståndelse i den lilla staden, eftersom det var första gången sedan kriget som ett utländskt fartyg anlöpte Homs.

SÅ

Följande dag kunde de ro iland och besöka ruinerna som Mussolini tydligen lät gräva fram ur flygsanden!

Kompletterande upplysningar:

silted betyder tydligen igenslammad

Muammar al-Gadaffi grep makten först  september 1996

Läs mera

2.Vid läsningen av  Om stenar kunde tala:

Brunetti börjar ana att mordet har internationella förgreningar (sid 102):

Han satt och betraktade (på en vaporetto)  dem på väg bort mot San Silvestro med tankarna långt borta från Venedig, ja, även från Europa till och med. Han tänkte på det kaos som utgjorde Afrika och på den eviga diskussionen om huruvida detta hade sin orsaker i hur omvärlden hade behandlat afrikanerna eller i hur de hade behandlat sig själva.

—-

Den senaste veckan hade han läst om Ammianus Marcellinus böcker om romarikets sista år. Det han tyckte mest om var porträttet av en av hans största förebilder kejsare Julianus Apostata. Till och med nu hamnade han i Afrika igen när han läste om belägringen av staden Leptis Magna i Tripolitania och om svekfullheten och falskheten hos såväl angriparna som försvararn. Gisslan dödades och människor fick tungorna avskurna för att de sade den obekväma sanningen och landet ödelades genom plundring och slakt. När han hade läst ut boken slog han igen den och kom fram till att det var bättre att lägga sig tidigt än att bli påmind om hur litet mänskligheten hade förändrats på tvåtusen år.