Son och svärdotter berättar om sin återerhållna handicap!
Vilket får mig att erinra mig min egen
Golfkarriär!:
Om denna har jag berättet i inlägget
SAVOIR VIVRE
som dock tycks ha förlorat alla sina bilder!(?)
SÅ
Vi tar det igen:
1/2-31/8 1962 bodde vi i Jönköping.
den gamle och jag hade i december 1961 klarat av den sista tentan i medicine licenciat examen och tilldelades i januari av Kungliga Medicinalstyrelsen våra legitimationer att utöva läkekonsten.
den gamle hade skyndat sig att skaffa arbete, vilket blev just på öronkliniken i Jönköping. Väl där skaffade han även lägenhet och den 1 februari kom resten av familjen, dvs jag och då endalammet Karl 19 månader via sovvagntransport (!) till Vätternmetropolen.
Son nummer två såg dagens ljus 7/3.
den gamle arbetade dygnet runt så vi fick roa oss på egen hand. Det goda med att de endast var tre läkare som dygnet runt skulle sköta otorhinopharyngologin i hela Jönköpings län var, att han tjänade gott om pengar = vi hade råd med att anställa en utexaminerad barnsköterska som husmors assistent.
Jag bestämde , i den professionella paus som uppstod, och efter att på bokrea införskaffat ovanstående bok, att vi skulle börja spela golf.
Trogen min vana startade jag på Kapitel 1:
Han hävdar där att ”the mental approach” är väl så viktig som den rent fysiska kompetensen.
”It is not solely the capacity to make great shots that makes champions, but the essential quality of making very few bad shots”
Huvudreglerna är två:
1. Play the shot you´ve got the greatest chance of playing well.
2. Play the shot that makes the next shot easy.
När jag, 3 månader efter införskaffandet av denna bok, tog min första golflektion och sedermera avancerade ut på banan,hade jag stor glädje av dessa regler.
MEN
jag hann inte många rundor förrän jag blev uppsugen av sjukvården – det var knappt att man lät en svensk legitimerad läkare få amma färdigt sin telning…
MEN
så kom ju nummer tre 12 februari 1964.
Nu var jag åter fri att mellan amningarna gå en 8-9 hål på Borås förträffliga 18-hålsbana!
OCH
25/10 1964 kunde jag, efter avslutad amning, äntligen delta i en TÄVLING.
Den hette Ljusglimten och var en 18 håls slagtävling.
Vi var en av de sista fyrbollarna. Detvar en låghandicappare, två medel och så jag med 36. De övriga tre, herrar, var tillkämpat artiga mot den orutinerade damen,
även om hon redan efter första par-5 hålet hade avverkat 11 slag!
DÄRFÖR
blev min scoreförare överraskad när han efter 18 hål upptäckte att jag efter hand spelat allt bättre, gått långt under min handicapp
OCH
VANN hela tävlingen
PRISET
i äkta silver
Vederbörligen graverad.
