Veteranerna samlades som vanligt jämn onsdag, denna gång i Skannestugan på Söderåsen.
Vädret var magnifikt – den höstliga bokskogen presenterade sig från sin allra bästa sida.
Som vanligt efteråt var hyggesfaktorn hög.
Arrangörerna Harriet och Rune Nordqvist berättade om förberedelserna för Skanneloppet.
Tydligen har arrangörerna 10 år i rad fått en vandringspokal för Årets bästa arrangemang.
En mindre uppskattad trofé bland orienterare är Jumbosleven!
Jag utlovade en skildring av min uppstigning på denna Storbrittaniens högsta topp.
Året är 1981.
Vi är i färd med en bilrundtur i Scotland.
Vi kommer med bilfärja till Newcastle, fortsätter upp igenom The Highlands till Inverness och längs Loch Ness till Fort William.
Vi är fältmässigt utrustade och redo för en äntring av berget.
Berget är ju inte så högt men:
The dramatic effect of Ben Nevis, Britain’s highest mountain, is emphasised by the fact that it begins its rise from sea-level on the shores of Loch Linnhe, to tower 4,406ft (1,344m) above the town of Fort William, providing an almost paternal presence.
Fastän det är i augusti är vädret inte det bästa, småregnigt, dimmigt och ganska kallt.
Ben Nevis, although not as high as Alpine mountains, is positioned on a more northerly latitude and the climate can be considered similar to Arctic regions. While there may be a welcoming sea breeze on the shores of Loch Linnhe, 20-30 knots of chilling wind may be evident on the summit of the Ben. Many walkers/climbers find weather conditions changing within minutes – usually for the worse – as they work their way up the mountain. Those walking up the mountain footpath should be warned that the the mountain can be intolerant of the inexperienced, ill-prepared walker!
Sakta men säkert, man är väl fjällvandrare, avancerar vi uppåt. Visserligen är det litet snöpligt att glatt småspringande ungdomar i kortbyxor passerar oss gång på gång. Jag läser som vanligt i mina broschyrer och alla skyltar och signs längs the footpath
Berget bestigs liksom i två etapper – halvvägs finns en platå med litet gräs kring en liten sjö. Vi fick lära oss att hit kunde man rida, vilket de fina damerna på 1800-talet gjorde, ledda i grimman av bergsförare.
Sista biten BARS de upp på ryggen.
Det är till och med snö kvar på sina ställen…
Utsikten från toppen är magnifik.
Väl uppe stöter man på resterna av ett väderobservatorium
A meteorological observatory on the summit was first proposed by the Scottish Meteorological Society (SMS) in the late 1870s, at a time when similar observatories were being built around the world to study the weather at high altitude. In the summer of 1881 Clement Lindley Wragge climbed the mountain daily to make observations (earning the nickname ”Inclement Rag”), leading to the opening on 17 October 1883 of a permanent observatory run by the SMS. The building was permanently manned until 1904, when it was closed due to inadequacy of government funding. The twenty years’ worth of readings still provide the most comprehensive set of data on mountain weather in the British Isles.
Vår stolthet av att ha nått toppen grumlades dock något av att det var ett väldigt folkmyller där, människor i sommarpromenadkläder, bl.a. en en dam i sommarklänning och högklackade skor!?
Jag hävdar fortfarande bestämt att hon kommit upp i den helikopter som syntes på en platå ett hundratal meter bort…
Toppen var ganska flack och gräsbevuxen sluttande mot söder.
På planen fanns en skylt som visste berätta att i början av 1900-talet fanns det ett hotell här, till och med en tennisbana.
Det var väl hit de bars upp…
Avslutningsvis upplystes det om att hotellet stängde 1914:
Den 1 juli berättade jag om strapatserna i samband med hemtagningen av Ur-pelargonierna.
Under den ständigt pågående uppröjningen inför vår förestående bortgång fann jag den plötsligt:
KARTAN:
Det var nämligen så att denna första skada – som straxt gav mig ett stelt RAKT pekfinger – hade jag genom ivrigt tänjande under två års bilkörande till jobbet ( ja, dvs när jag stannade vid rött ljus utförde jag övningarna) – lyckats få till ett helt normalt fungerande!
8 år senare inträffar detta:
Jag är som ivrigast med min orientering.
Strax efter att jag stämplat vid 4:an -vi var många ivriga där samtidigt – och som den kartläsande läsaren observerar är det nerförbacke till 5an, ja, inte bara nerförbacke det är på Söderåsen med en massa hala boklöv.
Jag RUSAR, ja kasar ner…
Men
Det är bara det att kompassbandet har fastnat i en gren och min stackars försvagade pekfinger får ta smällen…
Det lilla jag hade kvar av sidoligament rök.
Jag uppsökte akuten på söndagen – blev återställd fastande till handkirurg dagen därpå – men denne skakade på huvudet – sannolikheten att en operation skulle göra det sämre var större än att låta det vara.
Och jag har levt ganska gott med mitt krokiga finger i ytterligare 28 år nu!
Jag läser i bladet att Ingemar Johansson idag fyller 75 år.
Ingemar var nu framme vid sina drömmars mål och den 26 juni 1959 mötte han Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och besegrade världsmästaren på K.O efter 2 minuter och tre sekunder in i tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungvikt. Uppståndelsen i Sverige var enorm. När han kom hem till Göteborg efter matchen möttes han av 25 000 åskådare på Nya Ullevi som bara kom för att få se den nye världsmästaren i boxningens mytomspunna tungviktsklass.
Anders i SvD berättar om sina minnen från den natten, midsommarafton getingsommaren 1959.
Här är mina från midsommardagens morgon:
Eftersom det var helgdagsafton planerade åtskilliga att sitta uppe och följa radioutsändningen från Yankee Stadium i New York. Så icke jag. Jag arbetade som vikarierande underläkare på Kvinnokliniken i Örebro, och var jour på midsommardagen och valde att samla krafter genom att sova.
Jag bodde inackorderad hos en äldre dam – och hade vare sig tillgång till radio eller morgontidning. Kanske inte ens det kom ut någon tidning eftersom det var midsommardag!
Jag steg upp tidigt, klädde mig i min finaste sommarklänning och vandrade den korta biten över torget till sjukhuset.
Här är en bild från sommaren 1959, där jag har på mig bemälda klänning. Det är i trädgården i Degerfors. Från vänster den gamles morfar, far, den gamle som ung, jag, moster Anna och morbror Alex.
Närbild på klänningen:Jag spanade i de förbipasserandes ansikten och försökte tyda deras kroppsspråk.
På den tiden hoppade man inte på främlingar med frågor!
Min stora, tysta invärtes fråga: Hur gick det i MATCHEN!?
Alla gick tysta och sammanbitna, endast de på väg till jobb var uppe.
På grund av de dystra bistra minerna beslöt jag mig för att han – som väntat – hade blivit utslagen.
Väl framme ställde jag omedelbart frågan till mottagningssköterskan: Döm om min glädje och förvåning :
HAN VANN, Han Vann, han vann.
Men det var ju mina blivande mammor på förlossningen helt ointresserade av
– They were otherwise occupied…
När stormen sjunger i öronen minns jag den stilla friden vid Trollsjön.
Trollsjön ligger i Ronneby brunnspark som var första anhalten vid vår fysiokulturella utflykt till kära syster och svåger i Blekinge.
Den gamle och jag provade med framgång stavgångens ädla konst.
Inte bara vi utan även de små (?) fiskarna bjöds på fika,
Klicka på bilderna för närmare studium
övervakade av Trollet, himself.
Hela veckan har TV4 sänt från tennisveckan i Båstad.
Annat var det förr:
Mina föräldrar var ivriga tennisspelare.
Efter en framgångsrik karriär som friidrottare hade min far Calle Huldt på 30-talet övergått till denna sport.
Under senare år berättade han livfullt om hur han sommaren 1939 (han var född 1899) vid en resultatredovisning i radio från just Båstadturneringen hade omnämnts som den unge lovande Calle Huldt.
Men redan 1933 var han på plats
Sommartennisen i Båstad fortsatte även under kriget – och var ett stort socialt evenemang mycket beroende på Mr G:s deltagande.
Han bodde, med hela sitt entourage, på hotell Skansen.
Detta var ju ett offentligt hotell så gäster kunde stå uppe i ett galleri och åskåda taffeln.
(Vilket jag passade på att göra de gånger jag var där)
Kungens tennispartners blev ibland inbjudna att delta i den kungliga måltiden.
Det var av spelarna inte alltid så uppskattad – hovetiketten bjöd att konungen serverades först – och efter att denne avslutat ätandet skulle ingen äta mer. Mr G var inte stor i maten…
Tricket var att äta ordentligt INNAN för att kunna uppskatta evenemanget.
Mina föräldrar spelade för HLTK=Hälsingborgs Lawn Tennis Klubb
Här en bild från deras hemmaarena i Pålsjö skog
För skånska tennisklubbar fungerade Båstadturneringen ungefär som 5-dagars för orienterare!
De som successivt slogs ut ur turneringen kunde helt hänge sig åt sällskapslivet!
Mamma Eva och hennes tennispartner Ellen Nathan passade på att fotografera sig framför kungens limousine.
Men hon, alltså mamma Eva, var även framgångsrik i turneringen – det var Mr G som var prisutdelare!
Mot slutet av tävlingsveckan fick jag också komma till Båstad.
Jag sällade mig till autografjägarna och fick såväl Mr G:s som Macke (i tennissammanhang skrev han detta förnamn eg. Marcus) Wallenbergs och Kalle Schröders namnteckning.
Sedan tog mig mamma till lunch i barnmatsalen på hotell Skansen.
Vid ett av borden satt då Hagasessorna med sin franska barnsköterska i blå uniform med likaledes blått huvuddok….
Då gällde det att uppföra sig fint!
1.Jesus fastade i 40 dagar.
(Jag sökte på Google som frågade Menade du: Jesus fastnar i öknen ?)
2.The word quarantine originates from a 40 day isolation of ships and people prior to entering the city of Dubrovnik (aka Ragusa). This was practiced as a measure of disease prevention related to the plague (Black Death). Between 1348 and 1359 the Black Death wiped out an estimated 30% of Europe and Asia’s population. The original document from 1377, which is kept in the Archives of Dubrovnik, states that before entering the city, newcomers had to spend 30 days in a restricted location (originally nearby islands) waiting to see whether the symptoms of plague would develop. Later on, isolation was prolonged to 40 days and was called quarantine.
(se även blogg 5 mars 2006)
3.När man bryter benet måste man vara gipsad i 40 dagar.
Så igår var det dags:
Här följer bilder av traumatisk natur, känsliga tittare varnas!
MEN
4.Jag blev av den trevlige ortopeden upplyst om att jag bara kommit halvvägs!
(Vi tittar på BBC Prime – Silent Witness och Waking the dead – där har vi lärt av kidnappare hur man visar att bilden är aktuell!)
Klicka på bilderna för förstoring
Det dröjer ännu 40 dagar innan det betraktas som LÄKT!
Guld för Kalla i junior-VM
Nya skidstjärnan Charlotte Kalla var överlägsen i junior-VM-loppet över fem kilometer i fri stil. Hon vann med hela 30 sekunder före norskan Marte Kristoffersen.
– Det kändes helt underbart. Skejt är jag grym på, säger Kalla
Oskar Svärd jublar efter sin tredje seger i Vasaloppet.
Först var det till att sitta hela förmiddagen och titta på den spännande uppgörelsen i Vasaloppet!
Sedan raskt över till Femmilen i Sapporo:
Även JAG har åkt Vasaloppet!
I full aktion!
1981 tror jag det var. Den gamle och äldste sonen hade tränat för Öppet spår under flerfaldige åkarens Stig överinseende.
En vecka före tilldragelsen åkte vi upp till Mora.
Det tränades i spåren.
Fram till tävlingsdagen var jag huvudpersonen, dvs jag fick coachning och vätska när jag åkte Vasaloppsspåret från Start till Mål men uppdelat på 3 mil om dagen!
Öppet spår-dagen var det min tur att vara supporter.
Det började inte bra…
Det var -27° vid starten i Sälen.
Jag körde bilen längs med, på vägen Sälen-Mora, fulladdad med torra kläder, vätska och övrig proviant
First stop: Mångsbodarna.
Där fick jag vänta LÄÄÄNGE.
När mina tappra gossar slutligen dök upp hade de långa istappsörhängen – svetten frös!
Ingen var upplagd för fotografering – så den här bilden är den ende jag kan hitta.
Den egendomlige mannen med nummerlappen såg dagarna före ut så här:
De framkommo, efter drygt nio timmar, faktiskt slutligen till Mora!
Förresten…
Bravo Stefan (och Linus…)!
Vi har alltid gillat Stefan Holm – men nu gillar vi inte den nya frisyren.
Vi saknar stryket över håret och korrigeringen av linnet…???
Det är kanske the new look, och den är ju idrottsligt framgångsrik…., men det är inte våran Stefan.
Studentkåren i Lund har två högtidsdagar:
Siste april och siste november.
Gemensamma programpunkter är idrottstävlingar på förmiddagen och spexföreställning på kvällen.
På våren är det utomhusarena som gäller:
Numera firas siste april i Lund med kamp mellan nationerna i grenar såsom pajkastning och dragkamp. I stadsparken hålls en gigantisk picknick för att fira våren.
Åtminstone ”på vår tid” korades siste november KSV = Kårens starkaste Vattuman.
Just det året den gamle deltog, 1961, var uppgiften att liggande på mage simma baklänges.
Han hade som ung, tillsammans med kamraterna i Karlskoga simsällskap haft just denna färdighet som pauslek – han krossade allt motstånd!
Han fick en korkskruv med tjusig silverplakett som pris!
Den putsas upp till jul varje år!
Summary: In our studentdays the Student Union had festivities combined with swimming competitions every year on the Last of November.
1961 my husband won. The task was to swim , belly down, backwards.
PS Faktakoll ger vid handen att Lunds Studentkår gick i graven 1996!
Tempora mutantor…