att jag  av HIP-skäl skulle vänta med att inköpa och läsa den.

Jag satte igång och läsa – läste ut den på tre dagar.

Jag har ju städse tyckt om LeifGW:s effektiva, humoristiskt lakoniska stil. Den har han använt även här, men med ett inte så litet stänk av vemod tillagt. I XI avsnitt, sammanlagt 74 kapitel, berättar han om sin uppväxt i en arbetarfamilj med en beundrad pappa ”Gustav”, en sju år yngre lillasyster som är förvånansvärt anonym och en mamma som han efterhand känner sig mer och mer sviken av, och slutligen bryter med helt.

Fram till elva års ålder, avsnitt I och II 98 sid:

Jag har börjat i läroverket. Jag går i första klass i den femåriga realskolan.Jag är duktig i skolan, bäst i klassen utan att anstränga mig;

DÅ

råkar pappa Gustav ut för en svår arbetsolycka:

Pappan repar sig någorlunda, men:

En sak vet jag utan att behöva fråga vare sig min pappa eller min mamma eller någon annan vuxen. Min barndom har just tagit slut.
 
 Avsnitt III och IV  Tonår, realskola, brånad resp Tonår, gymnasium lumpen beskriver skolgång, lärare och kamrater och mynnar ut i kapitel 35 på sid 161 med rubriken:

Misstro föder misstro. Redan när jag kommer in i de tidiga tonåren har jag börjat fundera mer och mer på mammas ständiga sjukdomar.

Sedan följer en Kalle Blomkvisthistoria som resulterar i att han ”gör slut” med sin mamma som hela hans uppväxt  fått honom att frukta att hon är döende.
Kapitel 72:
Min pappa Gustav dör på våren 2001, ett par månader innan han skall fylla åttioåtta år. Min mamma Margit dör åtta år senare, vid nittiotvå års ålder, och hade hon bara låtit bli att proppa i sig några hundra kilo mediciner på vägen hade hon helt säkert levt och jag själv hade i vart fall fått vänta med att skriva den här boken.