Den minnesgode läsaren av denna blogg minns att vi gladdes åt Henke Larssons återkomst till HIF.
Men kan också kan gå tillbaka och läsa inlägget 18 februari 2006.

I år har vi anledning att erinra oss en annan helsingborgare Dietrich Buxtehude som gick bort för 300 år sedan.
Han var först organist i Sankta Maria kyrka i sin födelsestad Helsingborg,

innan han, i samband med freden i Roskilde, flyttade över till Helsingør.
Ett omhuldat utflyktsmål där för barnbarnen är hans arbetsplats Sct Mariæ kirke som både har en gammal medeltida kollektbössa med ett sinnrikt lås och på det angränsande Karmeliterklostrets andra våning gengångaren ”den grå dame”

De största festligheterna under jubileumsåret blir i Lübeck,

Bland hans elever fanns Johann Sebastian Bach som 1705 vandrade genom halva Tyskland för att lyssna på hans musik och lära sig komposition av tontrollaren. Särskilt berömd var hans Abendmusik, stora kyrkokonserter kring advent som folk kom långvägs för att höra.

men även i Höganäs hedras han:

Organisten Nils Tykesson

När vi företog årets (2006) sista promenad längs stranden hade vi styrt kosan till Lerhamn.

Ett av husen längs stranden hade denna spännande grind. Eftersom vi inte har absolut gehör fick vi spela trudelutten på pianot
– det visade sig vara

Ute blåser sommarvind

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand´ land
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
”Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova.”

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra,
som vill barnet röra.

Snart är liten kind en man;
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.

För en flicka sjunges sista versen så:

Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp;
virkar sen åt ungersven
kappan blå och får igen
fästring och spänne
och guldspann på änne.

När jag nu söker på Google efter denna text finner jag att den är skriven av Samuel Hedborn
Ursprungligen sjöngs den till en folkvisemelodi, men den version vi känner står Alice Tegnér för.
Denne Samuel Hedborn kände jag inte tidigare till. Som mor och farmor blir jag berörd av moderns äreminne, skrivet av Torsten Fogelqvist 1937:

Som den sammanhållande länken i denna familjekrets kan man betrakta Hedborns mor, Ingeborg Johansdotter, bondedotter från Askeryds socken i nordligaste Småland, där Hedborn själv en gång skulle sluta sina dagar som själasörjare. Hon representerade för sonen icke blott religionen, fromheten och bönen, utan också glädjen, ömheten, visan och sagan. Hans första minne är knutet kring de gullvivor, han ämnade förära henne, men som han, glömsk av uppsåtet, strödde över gårdens sand. Efter sonens beskrivning, fylld av kärlek och beundran, tänker man sig som denna kvinnas emblem icke blott bibeln och psalmboken, utan också blomkvasten, körsbärsklasen och honungskrukan. I fantasien luktar det granris från hennes kammargolv och björklöv från förstukvisten, man hör sång ur stugan och humlesurr bland riddarsporrarna under fönsterbrädet. Det var från mor Ingeborg som Hedborn ärvde såväl ögat för naturen som den naturbesjälande inbillningskraften. Den natur, i vilken Hedborns tidigaste barndomsår förflöto, var både Guds vackra värld och alfers hemvist. Den omfattade omätliga rikedomar av djur och fåglar, åker, skog och äng och den var befolkad av osynliga naturväsen. Det står en mytisk atmosfär kring soldattorpet i Kolstad och det är ingen tillfällighet, att den svenska nyromantiken där hade rot och källådra.

En nåd att stilla bedja om… ( att få ett sådant eftermäle dvs)

Wenn jemand eine Reise tut,
So kann er was verzählen.
sa´alltid min far som hade varit i Berlin i sin ungdom.

Med nya tiders multimediaresurser(= Google) erfar jag nu att det är inledningen på en dikt av Matthias Claudius

Hela första versen:
Wenn jemand eine Reise tut,
So kann er was verzählen.
D’rum nahm ich meinen Stock und Hut
Und tät das Reisen wählen.
Refrain:
Da hat er gar nicht übel drum getan,
Verzähl’ er doch weiter, Herr Urian!

Denne Urian var, som framgår om man klickar på länken, i tur och ordning:
vid Nordpolen, i Grönland, Amerika, Mexiko, Indien, Kina, Bengalen, Java och Afrika!

Ja, ordningen blev lite irrande, men tycks vara nödvändigt för rimmen.

I varje fall kommer han i sista och fjortonde versen fram till:

Und fand es überall wie hier,
Fand überall ’n Sparren,
Die Menschen grade so wie wir,
Und eben solche Narren

I mitt Tysk-svenska lexikon av Otto Hoppe från 1945 erfar jag att
Sparren – utöver sparre också i uttrycket einen Sparren zuviel zu haben betyder ungefär ”ha en skruv lös.”
Min far kanske kunde hela dikten eftersom vi metaforiskt brukade använda uttrycket när vi gjort nya upptäckter i närområdet!

Nåväl – efter att ha provianterat mat för helgen fortsatte vi våra strövtåg i hittills obesökta delar av vår hemstad Höganäs.
Först ner till Hamnen.

Vi mötte där en man som pysslade om Sjöräddningsfartyget Lars Lindfelt

Han bor i Torekov, men har tydligen till uppgift att bottenmåla räddningsfartyget!

Efter renoveringen (se länk ovan ”station Höganäs” har de ju ett trivsamt tillhåll mellan uppdragen:

Det är inte bara när det är Medeltidsfestival som Ingelsträde är ett intressant samhälle.

Byn ligger några kilometer sydost om Höganäs. Bebyggelsen ligger samlad i korsningen mellan vägarna mot Höganäs, Viken och Allerum.

Ingelsträde var förr ett stationssamhälle på järnvägslinjen Kattarp-Höganäs.
Järnvägen anlades 1885 som privat bana men övertogs senare av staten.
Vid upprivningen av banan år 1997 behöll man i Ingelsträde, som ett minne av det förflutna stationsområdet, oförändrat spår, perronger, skyltar och kontaktledningsmaster med ledning.

Stationen uppfördes nordost om den befintliga byn och är den äldsta stationen i Höganäs kommun. Till skillnad mot andra stationssamhällen var det inte området närmast stationen som bebyggdes utan den befintliga byn fortsatte att utvecklas.

De unga familjerna flyttar in i idyllen.

Storkar häckar
Klicka för förstoring!

Det mest intressanta med I. är dock att här föddes 1813 konstnären och folklivsforskaren Nils Månson Mandelgren.

Nils Månsson Mandelgren
Han växte upp under svåra förhållanden, miste båda sina föräldrar före tio års ålder och behandlades illa av styvföräldrarna.

Vid 17 års ålder fick han anställning som ritbiträde vid Höganäsbolaget.
Greve Jacob Gustaf de la Gardie på Kulla Gunnarstorp var imponerad av den unge mannens målningar och teckningar. Greven gav ekonomiskt bistånd till studier vid konstakademierna i Stockholm och Köpenhamn. Under studietiden tog Nils Månsson artistnamnet Mandelgren.
Han var därefter verksam som teckningslärare, målare och konservator men
grundade också en söndagsritskola som övertogs av Svenska Slöjdföreningen och senare blev statliga högskolan Konstfack.

Mandelgren dokumenterade den svenska folkliga kulturen under 1800-talet genom teckningar, akvareller och anteckningar.
Under resor runt om i Sverige ritade han av fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter.
Han fick ekonomiskt stöd av Napoleon III i Frankrike till tryckning av verket.

Det är tack vare hans avritningar av kyrkomålningarna som man kan återskapa dem i
Södra Råda