Kategoriarkiv: filosofi

Fragment

Publicerat av
2

Det lönar sig!

Laokongruppen,marmorstaty från 160-20 f Kr, finns i Vatikanmuseerna.

VADÅ?

Jo, att dagligen ta del av SvD:s understreckare:

”När fragmenten blir större än helheten!”

BROTTSTYCKEN Få saker stimulerar fantasin mer än fragment. Avsaknaden av en på förhand given helhet engagerar och lockar till tolkning. Mångfalden av tänkbara tolkningar påminner oss om verklighetens komplexitet.

Aktualiserat

Publicerat av
2

Tidigare innebar den 24 augusti endast en påminnelse om att skörda malört.

NU

när jag är påläst om hugenotterna:

Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 24 augusti 1572.

Målning av François Dubois (1529-1587)

”Hugenotter (franska huguenot) var de franska kalvinister som levde på 1500- och 1600-talen, det vill säga under och efter de franska religionskrigen. Hugenotterna förföljdes av den franska staten/kronan och katolska kyrkan. Efter upphävandet av Ediktet i Nantes 1685, som gett dem viss religionsfrihet, lämnade mer än 300 000 hugenotter landet. Ett hundratal kom under 1600-talet till Sverige. Hugenotterna i Frankrike fick full religionsfrihet först i och med franska revolutionen 1789.”

efter besöken i Berlin

kan jag se parallellen till Kristallnatten 9 november 1938

OCH

Det tycks aldrig ta slut!

Berlin: Dag 4:1

Publicerat av
Svara

I fjor berättade jag om våra mödor att hitta fram till Tekniska museet

Den delen ”Experimentarium”som vi besökte då är nu stängd för ombyggnad.

MEN

Det egentliga Deutsches Technikmuseum var öppet för oss:

Det var Schifffahrt

Intressant att det stavas med TRE f!

Här om knopar som man kunde träna på

  Luftfahrt

med en massa plan från de båda världskrigen.

(Jag har ju sett ett och annat…)

Mest intressant var

Rechen- und Automationstechnik

Konrad Zuse

Der erste Computer – Konrad Zuse und der Beginn des Computerzeitalters

Die ersten Computer der Welt wurden in Berlin gebaut. Diese Tatsache ist für viele Menschen überraschend, werden doch oftmals die USA als Wiege der digitalen Revolution angesehen.

Das Computerzeitalter begann jedoch tatsächlich in den 1930er Jahren in Laufentfernung zum Deutschen Technikmuseum: In Berlin-Kreuzberg baute der Tüftler Konrad Zuse die ersten Computer der Welt. Aus Anlass seines 100. Geburtstags präsentiert die Abteilung Rechentechnik eine neu konzipierte interaktive Dauerausstellung: Auf rund 300 qm werden in sechs Themeninseln Leben und Werk Konrad Zuses vorgestellt und in die weltweite Technikgeschichte eingeordnet.

 MEN

enligt utställningen började  det redan med Leibniz´ hantering av binära tal..

Den här gamla modellen var kul – men jag har glömt vad den representerar…

Man blir ju enasom trött…

DDM

(inte att förväxla med DDR!)

kunde ju inte bärga sig när han gick förbi bokshopen

MEN

Vi kom ut igen till slut.

Följ den spännande fortsättningen!

Berlin Dag 1:1

Publicerat av
Svara

Första eftermiddagen anslog vi till att inspektera de gamla judiska kvarteren

Kupolen i bakgrunden är på Nya Synagogan *

 Det fanns ju fortfarande tydliga spår från den oroliga tiden 1938-45!

Den gamla kyrkogården hade  använts som massgrav, men är nu återställd till en grön oas.

 Denna poster berättade om dess historia.

Den enda grav som återställts är Moses Mendelssohns

Farfar till Felix!

Felix Mendelssohn föddes 3 februari 1809 i Hamburg som son till Lea, född Salomon, och bankmannen Abraham Mendelssohn (son till den judiske filosofen Moses Mendelssohn). Då Felix var två år flyttade familjen till Berlin på grund av de politiska händelserna i Europa, och där skulle han leva under återstoden av sin barn- och ungdom. Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon Fanny, Rebecca och Paul, och konverterade därmed till kristendomen (protestantismen). De antog då det tyska efternamnet Bartholdy. Felix använde framgent båda efternamnen.

* Korrigering!

I länken om Nya Synagogan står det att Kristallnatten var den 9 OKTOBER

SKALL ju vara 9 november och inget annat! (Red)

Das Lesen XXI

Publicerat av
Svara

När jag reste upp till Mälardalen den 9 maj hade jag utrustat mig ”förståndigt”, när det gällde läsandet; medförde ett antal o-och lättlästa pockets för att inte belasta packningen i onödan….

MEN

När jag väl kommer fram till MESTA och huset som är lika välfyllt när det gäller böcker som mitt, kunde jag inte gå förbi det goa, goa smörgåsbordet…

UTAN

blev fast i denna utomordentliga redogörelse för  ”Nordens korsriddare”.

När jag så hade läst en tredjedel dök
denna ouppsprättade (sic!) bok upp  ”ur högarna” …

Så nu är jag i full färd med den i stället!

I den ”grekiska” väderlek som just råder började jag läsa denna resa i Argonauternas spår och blir helt hänförd över Göran Schildts förmåga att
dels återge de olika versionerna om  myten:

Den är ännu äldre än sagorna om det trojanska kriget. I motsats till dessa fann den dock aldrig en skald med tillräcklig auktoritet för att ge den en definitiv form. Det diktades många epos om argonauterna, bland annat skall atenaren Epimenidis på 500-talet ha åstadkommit en Argonautika på 6500 verser, men den har i likhet med så många antika verk gått förlorad. Skalder sådana som Homeros och Hesiodos, historiker från Herodotos till Arrianos, de stora tragöderna Aiskylos, Sofokles och Euripides, poeter sådana som Pindaros och Teokritos återberättar episoder ur argonauternas äventyr eller hänvisar till dem, men sagan bildar inte hos dem en sammanhängande helhet och de olika versionerna är motsägelsefulla. Under hellenistisk tid, när den grekiska litteraturens spridda skrifter samlades i de stora biblioteken i Alexandria och Pergamon började man på mera litteraturhistoriskt sätt intressera sig för sagorna. Man skrev inte bara lärda utredningar, så kallade scolier, om argonautsagans källor, eller granskade dess verklighetsunderlag. Ur den alexandrinska skolans svärmeri för den homeriska enkelheten och ur det växande intresset för mysteriereligionen föddes ett antal nya försök att ge Jasons färd episk form. Mest känt är det diktverk, som överbibliotekarien vid ptoleméernas bibliotek, Apollonius från Rodos (född omkring 295 död omkring 215 f.Kr) författade, ett epos som samtidigt är den detaljrikaste och fullständigaste återberättelsen av sagan som vi äger.

dels, i sin resa 1963 i argonauternas kölvatten, skildra hur Grekland och grekerna förändrats från ”jungfruresan” 1948.

Läs den spännande fortsättningen!

Hannah Arendt

Publicerat av
Svara
Hannah Arendt
1906-1975*
När jag recenserade  Med Jolo till  Köpenhamn berättade jag om hur jag slarvade bort boken och att det tog flera dagar innan jag återfann den:
”När jag dagen efter FANN Joloboken,
 (Den låg på golvet i sovrummet under två understreckare om Hannah Arendt!) ”

Som den trägne läsaren av denna blogg känner till har jag ju travar med gamla SvD som ligger och väntar för att jag skall få tid och psykisk energi att tillägna mig innehållet i intressanta understreckare.
2009 följde ju den gamle och jag Bryan Magees serie i Axess om 15 stora filosofer, som dock slutade med Wittgenstein.
Nu i samband med den arabiska våren har plötsligt Hannah Arendt blivit högaktuell:    
Ex:
I completely agree with the author, and it reminds me of the arguments put forth by the philosopher and political theorist Hannah Arendt. Arendt argues that in order for democracy to exist it must be practiced in the public realm. It is not enough to discuss or think about democracy in the home (and I think if she were alive right now, she would also say that posting a critique on the internet is not enough either) but takes place in the city streets.
Så jag skyndade mig att läsa:
Arendt ställde frågan om livet på ett nytt sätt (16 april 2009) 

 OCH
Hannah Arendt såg ondskan i tanklösheten 4 mars 2010

* Min mamma Eva  1906-1974 var tydligen jämnårig med Hannah

Läsfröjd II:4

Publicerat av
Svara
Kl 17.04 29 februari
Vindstilla med en temperatur på + 8-9° 

 Vårljuset har nu definitivt infunnit sig,tjälen gått ur jorden. Den vid nyår proklamerade intensiva läsperioden går mot sitt slut.  2011 kunde jag summera 32 lästa böcker.  Under detta års två första är jag uppe i nio-och en-halv!

Åtta har recenserats – efter dagens blogg nio!
Sista kapitlet, det, elfte, benämnt Zarathustra är 24 sidor långt (av bokens 291), uppdelat på 9 numrerade avsnitt. Har man läst boken  så långsamt och begrundande som jag är det ganska lätt att förstå dessa sammanfattande reflexioner

MEN
Nästan omöjligt att koncist sammanfatta!
Ex ur avsnitt 2:
”Tänk er” sa Alfred Liljeström, som på Teknis undervisade några hundra pojkar och en flicka i tillämpad matematik, ”att en gammal hästkrake drar sitt lass längs en väg den lunkat hundratals gånger. Allt är välbekant, varenda träd står där det brukar. Världen är lugn och begriplig. Men så en dag har en spjuver huggit av en enbuske och stuckit ner den i diket, just efter en kurva. Hästen blir skrämd och faller i sken. 
”Ni är denna gamla hästkrake. Ni hr dresserats i matematik och därför tror ni att ni begriper derivator och integraler. Om jag nu skulle demonstrera ett förfaringssätt ni aldrig hört talas om, konform avbildning till exempel, så skulle ni som hästen skygga, tappa ert lugn och klaga att ni ingenting begriper. Det första ni ska lära er är att ni aldrig kan begripa. Det finns ingen Gud som skapat de räknemetoder jag ska lära er. De är påhittade av någon person med praktiska intressen och de har förts vidare eftersom de underlättar ingenjörers arbete.
—–
”Fråga mig aldrig varför, lär er bara hur. 
” Den historiska metoden skulle förresten ge er en falsk känsla av trygghet. Det är bättre ni med en gång lär er den mänskliga kunskapens art. Det historiska är en slump. Någon har handlat på ett visst sätt och andra har gjort likadant; det ligger i vår natur att imitera. Vår känsla av sunt förnuft, av förmåga att behärska en värld, är bara summan av en mängd tillfälligheter vi gjort till en vana.
—–
Men vad har Liljeström med Zarathustra att göra? Jo, den kunskapsteori han framförde som inledning till sitt svåråtkomliga ämne var densamma som Nietzsches. Jag sade tidigare, i likhet med många andra, att Nietzsches verk består av småbitar. Det finns ingen systematik i den filosofiska eller poetiska framställningen, men det hindrar inte att en enhet kan upptäckas i mångfalden. Nietzsche var en självständig man, han uttryckte egna tankar, inte andras, och vad han sade var därför en spegling av hans eget psyke – en organiserad enhet som alla andra psyken. Det finns därför ett sammanhang i hans verk, och det första man måste begrunda för att komma in i det är hans nihilism: 
i korthet att det inte finns några absoluta sanningar inom moral, religion, vetenskap.
”Vi skall därför inte leva utan värderingar, men vi måste inse att värderingar är praktiska hjälpmedel, konstruerade av oss själva.”
Litet spridda citat i de följande avsnitten:
5:Wilson Knight har också skrivit en bok med den överraskande titeln Christ and Nietzsche*. Man skulle kunna tro att Wilson Knight velat framställa ett polärt motsatspar, men så är icke fallet. Han läser Så talade Zarathustra som ett nytt evangelium och vill understryka likheterna mellan  den ursprunglige Kristus och Nietzsche/Zarathustra
* Jag har åtminstone lärt mig STAVA till Nietzsche
9: ”Skälet till att Nietzsche  misslyckades – liksom Joyce, Hesse, Hemingway – är en viktig aspekt av huvudtemat i min bok. Omgiven av småskurna, de övermåttan förnuftiga, ”fågelskrämmorna i livets träd”, satsade N. liksom de andra på en återpendling till Dionysos.
—
Måste vi verkligen i blindhet pendla mellan ytterlighetslägen? Vi behöver Dionysos Barbaren, men skulle inte dikten kunna hjälpa oss att ta in honom i vårt medvetande?
Allting finns hos Lasker: analysen av våldets två former och bådas förkastande, insikten att spänning intensitet känsla finns   i ännu högre grad i det av förnuftet genomlysta skeendet i det ofulländliga.
Men vi minns att den integrerade Lasker var ”ytterst irriterande för schackspelaren”. 
De flesta vill inte bli störda.
Das Ende

Läsfröjd II:3

Publicerat av
1

När jag nu ger mig i kast med att referera de två sista kapitlen i Sven Fagerbergs Bronshästarna blir det än mer uppenbart att det inte går att referera!  DVS jag kan inte säga det bättre än SF själv.
10nde kapitlet Primära bilder inleds så här:

Som en ledtråd i de föregående avsnitten löper tanken att tidens sjuka är ett besinningslöst knäfall för Dionysos. Stora diktare hyllar honom;om inte i direkta ord så dock i handling. Språkberusningen hos Joyce, den fysiska aktiviteten hos Hemingway, vördnaden för grosshandlarlivet hos Hesse och Mann är försök att blåsa liv i något som tycktes dött; en människa som blivit alltför teoretisk. Men även de som inte vet att det mitt ibland  dem finns en teoretisk eller alexandrinsk människa, en kritikermänniska som tagit ledningen inom vetenskap och konst – även de som lever i andra dimensioner av sin tid dyrkar måttlösheten i sin girighet, maktlystnad, alkoholism, narkomani, i sitt tuggummitittande på TV, sitt evinnerliga  cigarettrökande, i tron på att en fotbollsmatch är något viktigt, i sin konsumtion av vår hysteriska journalism.
 Dionysos
romersk kopia av grekiskt original
Av de behandlade författarna är endast två sunda och balanserade: Homeros som ignorerade Dionysos till förmån för Pallas Atena,  och Lasker som tidigt genomskådade honom och besegrade honom med sin kombination av kampvilja och intellekt.

SF påpekar sedan att detta får inte missförstås – Människan är en biologisk varelse som stimuleras, får kraft av njutningen:

—
Allt detta medges gärna. Min invändning mot Joyce är att ingen kan skapa ett funktionsdugligt nytt språk utan att först ha ett nytt innehåll.
—-
Vi är på väg mot Nietzsche, Herr Nichte, herr Noll, och därigenom också mot Schopenhauer, som även han dyker upp i Finnegans Wake,

—-

Alla de som efter Nietzsche hyllat Dionysos är bara en blek månglans av det solljus Nietsche upplevde och gestaltade i sina poetiska bilder.
—-
Som ung kände Nietsche en stark entusiasm för grekisk konst och wagnerskt musik. Han hyllade båda i sitt första större verk, den nyss nämnda Tragedins födelse publicerad när han var 27 år gammal.
 Nietzsche 1864
(1844-1900)
(Jag tycker det här porträttet ger en sannare bild av den N. som skrev Tragedins födelse än de Übermenschbilder man vanligen ser! )
Vad betydde grekisk konst för honom? Han börjar med att göra en uppdelning i ett motsatspar : Apollon och Dionysos. Genom dessa symboler står mot varandra intellektuell klarhet och känslomässig berusning, individ och massa, individens strävan efter personlig utveckling och individens strävan efter  gemenskap. I det fruktbara spänningsfältet mellan Apollon och Dionysos växte den grekiska konsten fram och nådde så småningom sin höjdpunkt i tragedin; en sammanfogning av tanke och musikalisk känsla

Sedan följer en diskussion om Nietsches utveckling och resonemang och hans påverkan på de intellektuella under senare delen av 1800-talet och långt in på nittonhundratalet. Han citerar Gottfried Benn:

Gottfried Benn säger i en essä att Nietzsche alltmer framstår som den betydelsefullaste gestalten som följer efter Goethe.

MEN
Fagerberg  förkastar hans ”liguriska komplex”:
Det kanske viktigaste ordet i det  liguriska komplexet – hos Nietzsche och Benn – är emellertid ensamhet, Zarathustra prisar ensamheten i högstämda ordalag och det gör också Benn.  Att vara ensam betyder att vara fri från vardagens styrande moment och i stället ha kontakt med helheten i sitt psyke. Ensamheten är den suveräna njutningen.

Nu är det bara Kapitel 11 Zarathustra , 23ss , kvar . 

Det är oerhört värdefullt för mig att läsa OM dessa sena avsnitt, för varje gång, och särskilt när jag återger SF:s egen text, framkommer nya nyanser och tolkningar =

En ÄKTA läsfröjd, men KRÄVANDE!
SÅ
Det får bli ytterligare ett avsnitt…
Följ den spännande fortsättningen
PS Samma dag som jag skriver det här finns denna artikel på ledarsidan i SvD . Det slog mig att den avspeglar just dikotomin mellan apolloniskt och dionysiskt! DS

Läsfröjd II:2

Publicerat av
4
Så har jag nu läst även andra delen av Sven Fagerbergs Bronshästarna

För klarhet publicerar jag ånya innehållsförteckningen:

Det rör sig således om de fyra sista essäerna, dv 90 /291 sidorna i boken.
 Det lilla (knappt 10 sidor) inledande kapitlet ”Utan bärande funktion” handlar om tre medarbetare på Elektrolux där civilingenjören SF  arbetade 1943-1965. och inleds med:


” På fyrtiotalet fanns det tre geniala män som arbetade för Elektrolux i laboratoriet på lilla Essingen. Det var konstruktören Vilhelm Kögel, kylteknikern Matts Bäckström och kemisten John Tandberg.”

Kapitlet handlar om den unge nyanställde SF:s förundran och så småningom analys av hur illa, särskilt Tandbergs begåvning togs till vara på företaget. SF förväntade sig ett rikt utbyte av ideér men konstaterade besviket:

 I Tandbergs fall tyckte jag mig se en mycket hög analytisk intelligens, som inte balanserades av värderingar. Den var så stark att den smulade sönder inte bara sociala och företagsmässiga handlingsimpulser utan också de egna impulserna till forskning i deras första, dunkla former. Tandberg var en överklok Odysseus, planlöst irrande efter ett okänt Itaka. När världen svek honom svarade han med att isolera sig i humorns citadell där ingen kunde ta sig in

Yrkesskadad som jag är tycker jag mig ana en Aspergerpersonlighet.  När Tandberg gick i pension 1962 hade ju ännu inte den anglosaxiska världen ”upptäckt” Hans Aspergers vetenskapliga insats, som ju försiggick i skymundan i Wien under efterdyningarna till andra världskriget.
1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

 
I denna avslutande del är det de 32 sidorna om Emanuel Lasker,  
schackvärldsmästare i 27 år (1894- 1921)  
som är mest läsvärda.

Jag hade ursprungligen tänkt att redovisa
  RESTEN av boken, avsnitten 8-11
MEN
Inser att det nionde
Emanuel Laskers tema
är så fyllt av innebörd
att jag får spara de två sista till ett tredje avsnitt!



När SF skall analysera Laskers storhet inleder han med en analys av schackspelandet: 

 Schackbrädet är ett laboratorium, om vi inte glömmer bort att det är ett schackbräde

”I mer än 1000 år hade man spelat schack på måfå, efter tillfälliga impulser, ungefär som man ännu bedriver politik (sic!), och det dröjde ända till slutet av artonhundratalet innan Wilhelm Steinitz lade fram en fördjupad uppfattning om spelets egen verklighet.  Steinitz är schackteorins pionjär, men hans geniala idéer förstods av ingen till att börja med, och skulle antagligen fallit i glömska om inte Lasker fäst uppmärksamheten på dem och utvecklat dem vidare.

Emanuel Lasker var född i en fattig judisk familj på den brandenburgska landsbygden. Han hade en sex år äldre bror Bertold. Båda var synnerligen studiebegåvade. De sökte sig till Berlin.

”De båda bröderna levde i misär, som många andra av den tidens hungerstudenter. Det berättas om dem att de vissa perioder endast ägde ett par byxor tillsammans, vilket framtvingade en noggrann organisation av besöken i yttervärlden.”

Bertold blev så småningom en berömd läkare.  Emanuel avlade en lysande gymnasieexamen i matematik Våren 1895 ger han en föreläsningsserie som också ges ut i bokform:
”Sunt förnuft i schack” och disputerar i matematik samma år.


En matematikprofessor, K.E. Hirsch, har sagt att Laskers avhandling som i utökad form publicerades i en vetenskaplig tidskrift 1895, var nyskapande och viktig, och att Lasker, om han så velat, utan tvivel skulle ha haft en lysande akademisk karriär framför sig. Men Lasker sökte sig mot en större helhet. Hans huvudintresse blev filosofi, eller kanske snarare Zen, för det är fråga om en livsform, inte om vetenskap i traditionell mening. Han skrev tre filosofiska arbeten, och så småningom försökte han åskådligt gestalta sina ideér i det nämnda versdramat skrivet tillsammans med Bertold, som lär ha stått för det formella medan Emanuel stod för tankarna.

Lasker hade allt det som Hemingway hade, friskheten och glöden, den stora viljan, men han hade också något mer. Vi har sett att Hemingway började tvivla på en direkt tillämpning av stridens arketyp, men att han aldrig kom längre än till tvivel. Lasker gick vidare, han gjorde ett försök att förädla våld och strid till kraft och insiktsfull planering. Det förefaller mig att något sådant måste göras. Stridens arketyp måste bort från Mandalans centrum, men den måste bibehållas som en vitaliserande faktor om vi inte ska hamna i utopiska fromlerier. 
Strid i Laskers mening är helt enkelt anpassning till en given miljö.
Läran om striden är
”ett försök att tänka Darwins tanke till slut”
Anpassning är inte något självklart – de usla schackspelarna lär sig ingenting,
inte heller politikens pampar.

För Lasker är filosofi en konstform, en livsform, ett försök att orientera sig i livsprocessernas helhet. All har en filosofi, säger Lasker; de flesta formulerar den inte, men de lever den med  fullkomlig säkerhet.
—
Laskers filosofi, redovisad i Die Philosophie des Unvollendbar som publicerades 1919,var  det vapen som gjorde att Lasker även i hög ålder kunde mäta sig med den absoluta världstoppen:  

”Lasker anser sig där logiskt ha bevisat att det inte finns någon möjlighet att uppställa en formel ur vilka alla tänkbara aritmetiska satser kan härledas. Mängden av aritmetiska satser är därför inte något teoretiskt gripbart begrepp som de givna talserierna, den är både praktiskt och teoretiskt outtömlig i Laskers terminologi ”Unvollendbar”.

Laskers skiljelinje går sålunda mellan praktiskt outtömlig men logiskt och teoretiskt gripbar å ena sidan och praktiskt outtömlig, alogisk, icke teoretiskt gripbar å den andra. Svåra och hindrande tankefel uppstår när man som ofta är fallet, behandlar företeelser från den sistnämnda, icke rubricerbara gruppen t.ex religion, livsform, politik, som om de hörde till den förra rubricerbara.”


”En kanske ännu märkligare prestation gjorde Lasker i Moskva 1935, där han som 67-åring mötte 19 av de då främsta mästarna utan att svikta eller förtröttas. Botvinnik och Flohr delade segern, men pensionären Lasker var trea, bara en halv poäng efter de bästa i den unga generationen.
Att Capablanca deltog och blev distanserad var naturligvis extra glädjande”

Följ den spännande fortsättningen!

Vintermånad

Publicerat av
3
Jag jublade över det milda vädret fram till mitten av januari!
Även om det börjar frysa till längs stränderna är det ju fortfarande relativt varmt i sundet – som ger upphov till
HÄGRINGAR
Ett litet snöfall den 22 januari förebådade att nu närmade sig februari – i Bondepraktikan  benämnd Vintermånad! 

Och det har verkligen skett ett OMSLAG i väderleken. Sedan den 23/1 har det varit kontinuerliga minusgrader, fler och fler för varje dag. Fram till i förrgår har det emellertid , på grund av högtryck och solsken varit ”dagsmeja” dvs i solen har det varit enstaka plusgrader och även i skuggan ”bara” 3-4 minusgrader fastän det varit -12-13° kallt på nätterna.

MEN NU
orkar inte kvicksilvret inte upp ens på dagarna – det ska i helgen vara 10 minusgrader även dagtid….
Det finns ju nu möjlighet att få 10-dygnsprogoser via SMHI. Enligt den senaste kommer  det visserligen  i nästa vecka åter bli litet lindring i kylan på dagtid – men nattetid lovas fortsatt minst ca 10 minus.

 Även ett gammalt sprucket avloppsrör kan bli skönt i kylan
MEN
det börjar bli litet för mycket av varan.
Än så länge fixar bergvärmen att hålla emot…

Bitter kalt
vecka efter vecka
får mig att tänka på att det var tillfälligheter

som 
avgjorde att inte Hitler och tyskarna VANN kriget….

Inte bara att Winston Churchill fanns till hands för att envist offra det brittiska imperiets kvarvarande kraft på att hejda honom

UTAN äfven
VÄDRET:
”Vintern 1942/43 lär ha varit den kallaste på 500 år. Lägsta uppmäta temperatur för Malmö är -28°C , vilket noterades under denna vinter, och då skall man veta att temperaturer -20°C är mycket sällsynt i dessa trakter.
—–
Vad jag har förstått, så utmärker sig krigsvintern 42/43 speciellt klimatologiskt, vem vet, vintern kanske var den kallaste efter istidens slut?”

Än kallare var det ju i Stalingrad!
 Ur Wikipeda:
”Slaget vid Stalingrad utkämpades under andra världskriget mellan Tyskland och Sovjetunionen vid staden Stalingrad (idag Volgograd). Det pågick mellan 21 augusti 1942 och 2 februari 1943 och är ett av världshistoriens blodigaste slag med sammanlagda förluster på nära två miljoner människor.
Det slutade med ett avgörande nederlag för Tyskland och utgör den viktigaste vändpunkten under andra världskriget. ”
Dessa tankar hjälper mig att stå ut…
tillsammans med att
LJUSET
obönhörligt tilltager:
Vi har fått en timme och femtio minuter mer dagsljus
Nu går solen upp FÖRE 08.00 och håller sig uppe nästan till kl fem!