Vi fortsätter med vår Hemmabio.

I går såg vi Das Leben der Anderen,
en underbar tysk film som skildrar DDR 1984 och Stasis övervakningsmetoder.

Nu när vi vet att denna förfärliga polisstat har upphört – utvecklar det sig till en underbar feel good – film.

Der Film könnte auch ”Die Sonate vom Guten Menschen” heißen, wie das Musikstück, dass im Film vorkommt, denn sein eigentliches Thema ist nicht, wie es jetzt immer heißt, die DDR, oder die Stasi, sondern die Frage, was es heißt, gut zu sein.

Vi var ju faktiskt år 2000 i Berlin och gick igenom Stasis högkvarter och även vad som är kvar av Gestapos. Det senare låg vid Prinz Albrechtstraße 8 – en adress som fortfarande tycks vara så skräckinjagande att det nästan inte finns några länkar om den. Gatan är förresten omdöpt till – (Käte) Niederkirchnerstraße

—A stretch of the wall rose up from the bricks, iron gray and some 13 feet tall, its rounded top designed to foil grappling hooks. This stretch of wall, a sign said, bordered the former Gestapo headquarters and prison complex at Prinz Albrechtstrasse 8, once the most feared address in Berlin. The headquarters had been demolished in the mid-1950s, but in 1986, when the area was excavated in preparation for redevelopment, parts of the Gestapo’s underground torture chambers came to light. West Berliners hurried to the site, and it became an open-air memorial to the horrors of the Nazi regime.—

Vi fortsätter att via DVD återknyta bekantskap med vår ungdoms filmupplevelser.
Fruktans lön vann Guldpalmen i Cannes 1953.
Vi måste ha sett den senast 1955.

Vi har ofta berättat för våra söner inklusive den djefla mannen om den intensiva spänningsupplevelse den förmedlade.

Jag brukade berätta hur Yves Montand *, som ju dittills mest var känd som chanteur och moitié till Edith Piaf ,efter en särskilt nervpirrande passage, sittande på lastbilens fotsteg, sa´när han blev beskylld för att vara en kruka: Rädd!? Javisst är jag rädd. Jag är den ende som är tillräckligt intelligent för att vara tillräckligt rädd.

Detta detaljerade minne visar sig helt fel!

Nu vid omseendet framkommer att de första 30-40 minuterna ägnas en mycket långsam, omständlig, med moderna krav på autenticitet väl kulissartad, skildring av tillvaron i den sydamerikanska håla som ett antal vinddrivna, panka europeiska flyktingar dväljs i, utan hopp om framtiden.
En möjlighet att undslippa yppar sig då en oljekälla börjar brinna och ett antal ton nitroglycerin måste levereras dit genom djungeln på miserabla vägar.
Fyra män får chansen att ta risken – belöningen är 2000 dollar per skalle – biljetten till friheten.

OCH.

Om jag minns filmen som gastkramande är den ändå bättre nu!
När man är 50 år äldre har man en större inlevelse i HUR fasansfullt rädd man är i en sådan här situation!
Så visst gäller repliken ovan – men den yttrades INTE av YVES, inte sittande på fotsteget och inte just med den ordalydelsen.

Och – i efterhand ökar det förståelsen av äventyret att det är en så trist inledning.
Av kommentarerna, recensionerna av filmen på nätet av unga förstagångstittare, märker man att de inte har det perspektiv som vi hade redan 1955:

Europeerna i den sydamerikanska hålan är ju flyktingar undan WW2 – tala om posttraumatiskt syndrom!

Så betyget blir ****(*)

* Inte visste jag att Yves M var född i Toscana!

På den djefla mannens initiativ har vi nu blivit medlemmar i en filmklubb.
Nu skall vi via DVD se alla de gamla godingarna på nytt.
Vi startar med Johnny Guitar som var den allra första film som den gamle och jag såg tillsammans.

Sterling Hayden* som JG gillade vi, men knappast Joan Crawford som den manhaftiga Vienna. Här ses också Scott Brady som Dancin’ kid och Ernest Borgnine i sin vanliga bovbiroll!

Jag minns framför allt sången Johnny Guitar som den gamle fortfarande kan gnola. Den är tydligen komponerad av Peggy Lee som också sjunger.
Det första som slår mig vid återseendet är att man aldrig – som i Rosenkavaljeren – egentligt helt ut får höra sången/valsen utan man känner en oförlöst spänning.

Play the guitar play it again my Johnny
Maybe you’re cold but you’re so warm inside
I was always a fool for my Johnny
For the one they call Johnny Guitar

Play it again, Johnny guitar
What if you go what if you stay I love you
What if you’re cruel you can be kind I know
There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny Guitar

There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny Guitar

There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny guitar

Jag upptäcker nu att som Western är den mycket speciell.
Vi blev något av experter, såg i stort sett alla kobojsare som gavs på biograferna i Lund 1955-60. Det var en avkoppling från tentamensläsningen – Vi bestämde varje kväll att vi INTE skulle gå på bio… Sedan när klockan närmade sig 21.00 SPRANG vi in till sta´n. Det befrämjade om inte annat konditionen.
Sedan fick vi barn och skaffade TV!
De filmer vi sedan sett på biograf kan räknas på handens fingrar!

* Sterling Hayden är lik den gamle i 20-årsåldern!

Johnny Guitar var ett intressant återseende!
Vi sätter ***(*)
(for sentimental reasons)

I onsdags visades på matinétid i SVT filmen från 1945 Brief Encounter med Celia Johnson och Trevor Howard.
Jag har bara sett den EN gång tidigare och det måste ha varit 1950, då jag var 15 år.
Det var precis att jag slank in för den var ju barnförbjuden.

Jag såg den på skoltid – den ingick i undervisningen i engelska.
Troligen var det Skolöverstyrelsen (eller vad det hette på den tiden)
som låg bakom. Någon central institution hade i varje fall förfärdigat häften med dialogen på engelska. Dessa häften köpte skolan in och vi fick dem i läxa.
Sedan travade hela skolan ner till biografen Scala och såg filmen en eftermiddag utan subtitles.

Inte visste jag att David Lean var regissör.
Jag frapperas nu av den underbara dialogen – och visst är det Noel Coward som står bakom den.
Rachmanninovs Pianokonsert nr 2 spelas i bakgrunden – och om jag minns att jag tyckte filmen var bra då är den helt underbar nu 58 år senare!
På den tiden kunde man göra film!
”Britains answer to Casablanca”