Sveriges statsminister dog i en spårvagn!

Ja, det gjorde han 1946.
MEN
När detta faktum blev för mig ett livslångt minne var det  emellertid 1957
Den gamle och jag hade ingått i det äkta ståndet den 9 mars och flyttat in i vår lägenhet på Kobjär i Lund. På hösten dristade vi oss att bjuda  in till släktmiddag.

Här är ”gänget” vid ett tidigare tillfälle, hösten -55 då min med.cand. avfirades på Akademiska föreningens restaurant. Innan dess var det samling på mitt rum på Studentskegården
Bröderna Huldt, fader Calle och lillebror Hugo passar på att uppdatera sig.

Jag förberedde mig minutiöst. Jag fick låna moster Elsas Stora kokboken, och i samråd med henne beslutades menyn: 
Inkokt lax och Citronfromage.
Jag läste i Stora kokboken: Man tager en fiskkittel…
 Någon sådan fanns inte i detta sparsmakade hushåll. Den enda kastrull vi ägde var en som vi köpt på Epa för 7 kr och som användes till morgongröten…
MEN
Här gällde det att satsa!
Den gamle skickades att inköpa en fiskkittel. Han återkom förgrymmad (men med kittel)
Den kostade 70 kr (våra matutgifter var budgeterade till 45 kr/vecka) 
Den gör fortfarande tjänst!
Den stora dagen randades. Den gamle avfor till stationen för att upphämta sällskapet, medan jag lade sista handen vid matlagningen
De åkte buss längs det nya bostadsområdet väster om järnvägen. Den gamle råkade påpeka att han härförleden hade stått i samma postkö som Ernst Wigforss, som som pensionerad politiker flyttat till Lund, och väckt uppmärksamhet under det tidiga 50- talet med sina Minnen 1-3.
Denna information fick farbror Hugo att upprört erinra sig:

ATT
Sveriges stadsminister dog i en spårvagn!*
Detta, visserligen 11 år gamla, faktum uppfyllde därefter i 2 tim middagskonversationen.
 Min första gastronomiska prestation uppmärksammades föga. 
*Poängen var, såvitt jag erinrar mig, att det var oförsvarligt att Per Albin Hansson, som hade ansvar för rikets väl och ve, inte  hade privatchaufför….

Arkiv för dekorativ konst

När jag under femtiotalet var Lundastudent talades det mycket om det nyinrättade Arkivet, och det fanns ofta reportage i Sydsvenskan med fotografier och intervjuer med initiativtagaren konstprofessor Ragnar Josefsson.
Ur Carl Fehrmans Lärdomens Lund:
Som akademisk lärare hade han ambitionen att på olika sätt konfrontera sina elever med nuets skapande konstliv. Han ville bryta den ensidigt kammarlärda traditionen för att ge insikter i det konstnärliga arbetets villkor och väsen. Han skolade sina elever i aktuell utställningsteknik genom att låta dem tjänstgöra vid det till institutionen knutna Skånska konstmuseum. Själv stod han i förtrolig kontakt med sin samtids målare och skulptörer. I deras ateljéer studerade han förarbeten och skisser till de fullbordadeverken; på sina seminarier tog han med förkärlek upp temat om konstverkets födelseprocess i anslutning till konkret material.


Det blev underlaget för det sammanfattande verket Konstverkets födelse, utgivet det ominösa året 1940. Han hade utarbetat en formanalytisk metod för att kunna följa etapperna i den konstnärliga skapelseprocessen. Utvecklingstanken, den stora kategorin i 1800-talets naturvetenskap, har han överfört till det andliga livets område. Men den positivistiska, deterministiska filosofin har övervunnits; Bergsons tankar om den språngvis skapande processen har byggts in i schemat. En slutprodukt av Josephsons studier blev det skissernas museum, Arkiv för dekorativ konst som han byggde upp och inom vars väggar han samlade förarbeten och utkast till monumentalkonst, från Sverige, det övriga Norden och Europa, främst Frankrike.

Skam till sägandes, har ju fram till i söndags  jag aldrig varit där!
Jag visst inte ens VAR det låg, jag hade en vag idé om att det fortfarande var inhyst i något skrymsle av universitetet.

Skissernas museum består idag av byggnader från fem olika epoker, som alla länkats ihop till en. Den nya tillbyggnaden har slutit samman de gamla delarna till en enhet och skapat en innergård med vackert ljusinsläpp i gallerigången mellan Svenska salen och Skulptursalen. År 2006 vann byggnaden Betongpriset, för det sätt som Celsing behandlat fasaden så att den smälter samman med Westmans skapelse från det sena 50-talet.

Inuti såg det faktiskt nästan likadant ut som jag minns det från tidningsbilderna.
Det var förbjudet att fotografera,
bilden ovan är tagen från internet
MEN

Den här kunde jag inte motstå, den heter
Modell till Bobos hjärta!
(Katarina Norling 1963-)
 Speciautställningen gällde Mexikansk konst

När jag kom till Lund 1953 hade Ragnar Josephson just återkommit till professuren efter att ha varit tjänstledig 1948-51 då han var chef på Dramaten. Han var en färgstark person:

Fehrman igen:
Vid sidan av Hans Ruin var han den siste paradföreläsaren vid uiversitetet som från sin kateder med effektfull retorik och mäktiga röstresurser trollband en stor publik. Han var en för alla bekant gestalt på stadens gator, i sin magnifika blå paletå avmålad av konstnären Johan Johansson. ”Som en rundbågekyrka med skämtsamma skulpturer på pelarna” skildrar honom Sigfrid Lindström med en arkitekturhistorisk metaforik som fångar något av den yviga och yverborna i hans uppenbarelse. 
Sin sista bostad hade han i sena år i samma hus där Strindberg bott under sina guldmakarperiod på 1890-talet.

 När jag i våras var nere och firade årets lundastudent passerade jag huset på väg till tåget…

Vid Hasslarps dammar

Vi samlades i gryningen vid Hasslarps dammar.
Vädret var strålande och fåglarna talrika.
Ex
gravand, skedand, grå skäggdopping, rödbena, sothöna, kanadagås, grågås, vigg, krika, svan m.fl
Dagens primadonnor voro sädsparv och brun kärrhök.
Som alltid var fikastunden med dess livsfilosofiska samtal mer än halva nöjet.
MEN
Störst uppmärksamhet tilldrog sig en irriterande ”cykelpump”* =
en gransångare!

Vi har åtskilliga i trädgården hela sommaren – den gamle tyckte den lät som hans ungdoms läckande cykelpump – ett läte man snabbt tröttnar på…
Läs mera hos
Eric(14/4) och Bosse

Föreläsningsföreninga´

Vi bänkade oss förväntansfullt. Vikens Föreläsningsförening hade inbjudit
Christina Högardh-Ihr som skulle berätta om Karin Larsson och blommorna på Sundborn
C.H-I. har också skildrat Karin Larssons liv i en bok, som jag inköpte – och fick signerad. Hon berättade att hon 2009 hade en utställning på Sofiero – som gick mig förbi:

I was otherwise occupied
Nu håller hon på med en bok om rosor.
Alltigenom förtjusande – som moster Ebba skulle ha sagt!
Samtidigt som ordförande Stig Ewaldsson avtackade föredragshållaren kunde han informera om att den prekära situation som skildrats i HD tydligen upplösts, sponsorer har tillskyndat!

När jag sist gick ut att vandra…. (1)

ELLER
Wann jemand eine Reise tut…
Häromdagen, när jag var tvungen att gå ner till Jollen för att köpa mig en liter mjölk, gick jag på hemvägen via Vikens hamn. Den hade inte frusit till mycket mera sedan jag var där för fjorton dagar sedan. Vid en av de få kvarliggande småbåtarna fanns en man som uppenbarligen utövade någon slags tillsyn över densamma, med vilken jag startade en konversation.

Just då stävade en av de två fiskeskutor som ju dagligen ligger ute i sundet och fiskar in i hamnen.
Det visade sig att jag hade smolk på objektivet som ger en suddighet på bilderna….
MEN
I stället för att lägga till så gick båten först runt tre gånger längs pålarna,
uppenbarligen för att bryta upp isen.
Till ändernas belåtenhet….
När jag begav mig ut för att intervjua om fångsterna hade jag sällskap av detta par. När vi kom fram observerade jag att de hade en plasthink, som de uppenbarligen skulle ha fisk i.
MEN
När de hade lagt till frågade jag vad de fiskade: Torsk blev svaret.
Jag frågade då om det gick att köpa – men det var de ovilliga till – lasten var tydligen instuvad djupt i innandömet – om man skulle ha fick man beställa i förväg.
Så jag gick tillbaka till min ursprunglige samtalspartner.
Han visste berätta att Vikenfiskarna helst sålde sin fisk i Danmark, där de får bättre betalt.
Det visade sig att han hette Dag Waldenström. Han är son till vår vördade lärare professor Jan Waldenström och benämnd efter dennes gode vän Dag Hammarskjöld!
Familjen sommarbor i Viken och vi skildes med förhoppningar om att mötas igen under något mindre isiga förhållanden.

De tappra fem

Vi hade förberett oss i månader….
När dagen randades startade jag i gryningen.
8.30 var vi redo för anstormningen – som uteblev.

Endast fem veteraner trotsade meterologernas skräckscenario – vi här vid kusten fick blott 2 cm snö och någon storm hade ännu vid 13.00 tiden ej siktats.

Men vi kom på att vi kunde ju använda kartorna 2011!
OCH
Vi som hade trotsat vädergudarna hade trevligt ändå!

Lundamöte

När jag ändå hade kostat på mig resan till Lund i samband med barndopet passade jag på att gå på sjukbesök. Det var ju fredag eftermiddag och hemgång för min ”sjuklings” rumskamrat.
Strax innan ambulansen kom för hämtning hade vi konstaterat att vi båda var höganäsare – hon visade sig bo precis intill kiosken vid Lerbergsvägen – (där jag idag tillsammans med Sten-Åke Kvist är ansvarig för veteranorienteringen).
Jag förhörde mig om vårt muntra samspråk störde ambulanspersonalen i deras värv – då framgick det att en av dem var mycket road av samtalet – han var från Viken!

Intermezzo

Norsfiskare vid Stockholms ström
(trodde jag, se nedan)

Jag var 24 år innan jag besökte Stockholm första gången. Född 1935 var det ju inte läge för turistande förrän efter krigsslutet 1945 och då åkte vi skåningar i första hand till København!
Citat från länken det här nedan, inlägg 4 juli 2006.

”Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innan jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.

Sedan har det blivit högst tio endagarsbesök i samband med jobbet: nattåg upp – konferens – nattåg hem.
Desto märkligare att jag vid min enda hotellövernattning lyckades uppleva det här!

MEN

Mitt nya liv som änka, och med yngsta barnbarnet 7 år, innebär att vi tillsammans kan lära känna Sveriges huvudstad. Genom att min far redan på 40-talet fram till 1956 (då han övergick till Dagens Nyheter) läste Stockholmstidningen har jag dock god kunskap om livet i Stockholm vid denna tid. Bl.a. var det mycket tal om norsfisket i Stockholms ström.
Glad blev därför jag, när jag rekognoscerade för den yngre gruppens Stockholmsbesök, och fann dessa förhoppningsfulla fritidsfiskare. Det visade sig emellertid att de flesta (mest invandrade) inte visste vad Nors var. En svensk, invandrad från Dalarna dock, VISSTE att de fanns men sa´”Nors äter man väl inte…”
Stekt nors var tidigare en svensk nationalrätt som förekom på de allra finaste restauranger i Stockholm. Säljs färsk. Äts i första hand stekt eller rökt. Även friterad, gratinerad och marinerad nors förekommer. Förr även salttorkad och lufttorkad för lutläggning samt i vissa trakter nedlagd i aska som föda för fattig befolkning. Färsk nors luktar sur saltgurka men lukten försvinner vid tillagning.

Nu gällde det laxöring – en berättade att han häromdagen fått en på 7 kilo.
Anledningen till att det stod så mycket om norsfiske i Stockholmstidningen på sin tid är nog att det tydligen är ett vårtecken

Norsens ankomst var någonting vi alla väntade på. Den betydde vårens slutliga triumf, att den långa vintern äntligen var över. Otåligt sökte vi oss ner till älvmynningen om kvällarna, både barn och vuxna, och spanade ut över sjön: skulle norsen komma snart?

Tågresenär

Som änka har det fallit sig naturligt att lämna bilresandet. Det är inte, ens i september, någon höjdare att sitta själv och köra 50 mil turochretur Skåne-Mälardalen. Dessutom blir det ju faktiskt billigare när man bara skall köpa EN biljett – för att inte tala om hur man skOOOnar miljön.

Omständigheter har inneburit att jag just kommit hem från min åttonde tågresa i höst – (eller fyra om man räknar ToR)
Allteftersom jag lämnat de första organisatoriska trubblen bakom mig blir jag också mer och mer rutinerad. Jag beställer min biljett via internet, hämtar ut den i biljettautomaten och har skaffat JoJokort.
Via Reseplaneraren kan man kryssa mellan alternativen och finna bästa och/eller billigaste alternativ. Jag har upptäckt att i vissa fall reser man väl så billigt i 1-klass som i 2-klass.

1 klass X 2000
Det här ingår i biljettpriset när du reser i 1 klass med X 2000:
Internet ombord
Före klockan 09.00 serveras frukost
Kaffe, te och frukt
Dags- och kvällstidningar
Möjlighet att resa i Tyst avdelning
Tillgång till musik- och radiokanaler. Hörlurar får du på tåget.
Tillgång till SJ Lounge på Centralstationen i Stockholm och Göteborg.
Min bisittare

Det lyste mig att vid senaste Mälardalsturen beställa en 1-klassbiljett på X2000 vid Fönster och Bord. Medhavandes min laptop fick jag hjälp av min bisittare att logga in och voilà var jag uppkopplad till Internet.

Man har inte roligare än man gör sig….

To break bread with the dead.

Som framgår av nedanstående essä* är denna metafor formulerad av WA Auden.
Den symboliserar för mig det oerhörda att vi på århundradens avstånd kan ”umgås” – samtala med för länge sedan döda genom skriftspråket och musiken.

* Jag har slarvat bort vem som skrev det, och lyckas inte återskapa länken på Google – men BRA är det ju!

When you are old and grey and full of sleep,
And nodding by the fire, take down this book,
And slowly read, and dream of the soft look
Your eyes had once, and of their shadows deep;

William Butler Yeats wrote his memorable iambs to Maude Gonne, whom he loved and who wouldn’t have him, a century ago.

He had, in his youth, the certain sense that these lines would survive her youth, her age, their century. They have. The great Irish master bridged the 19th and 20th centuries with poetry of such force and appeal that instructions written but months before his death, near six decades ago, ring true and timely still:

Irish poets, learn your trade,
Sing whatever is well made,
Scorn the sort now growing up
All out of shape from toe to top . . .

It is the meter and rhyme scheme of Yeats’s late poem that W. H. Auden , echoed in his famous elegy, ”In Memory of W. B. Yeats”:

Earth receive an honored guest;
William Yeats is laid to rest:
Let the Irish vessel lie
Emptied of its poetry.

Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a beautiful physique,


Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

I was among the fortunate hundreds who heard Seamus Heaney — one by whom the language lives — in Galway’s Town Hall Theatre last April, during the Cuirt Festival of Literature. The Nobel laureate, noting this borrowing of Yeats’s meter and rhyme, paraphrased Auden to the effect that ``poetry is what we do to break bread with the dead.” And extending Auden’s metaphor, Heaney added,
”If so, then surely rhyme and meter are the table manners.”
He is, of course, correct.

Poetry is a kind of communion, the chore of ordinary talk made sacramental by the attention to what is memorable, transcendent, permanent in the language. It is the common tongue by which the species remains connected to the past and bears its witness to the future. Each age offers variations on the themes of love and grief, reason and desire, prayer and homage, epic and elegy and honor. Some things are constantly changing. Some things never do. Poets and their poetry keep track of each.

But before it was a written and read thing, poetry was a spoken and said thing; it happened in the ears and mouth before the eyes and intellect were engaged. Before there were books there were bards who made their ways from village to village bearing the news — Who was king in the next county. Who stole whose cow. Who slept with whose wife. — and who were paid, well paid, to praise in verse a comely bride, a valiant warrior, a loyal dog; and paid to curse the blackguard, the enemy and the enemy’s gods. And all of this was done out loud — for the sound and sense of it — the way we sing in the shower, practice our proposals, and listen for our own voice before we fall asleep at night. Rhyme and meter were tools of the trade, a way of making words memorable and memorizable, a pace tied to the footfall of the poets’ journeys.

We are drawn to the acoustic pleasures of poetry by nature and metabolism. Our hearts beat in iambs and trochees night and day. Our breath is caught between inspiration and expiration. Our pulse divided by our breathing equals the five-finger-tapping pentameters of Frost:
The land was ours before we were the land’s.
And Shakespeare: Shall I compare thee to a summer’s day?
And Millay: What lips my lips have kissed, and where, and why.

Is it any wonder that we know these things by heart? Our first petitions are learned by rhyme and meter:

Now I lay me down to sleep and pray the Lord my soul to keep.
Our first benedictions:
God is great, God is good Let us thank Him for our food.
Our first mysteries:
Twinkle, twinkle little star
How I wonder what you are.
Our first mastery: A B C D E F G H I J K lMNO P.
Our first poem memorized:

Tyger Tyger, burning bright
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?

If this meter of William Blake’s became Yeats’s late instruction to Irish poets, and later Auden’s elegy for Yeats, it serves as well for Heaney’s lament for Joseph Brodsky the Russian exile and fellow Nobel laureate who learned to write in English and died too young on Jan. 28, 1996. Giving his poems in Galway last spring, Heaney took his place at the table of poets who will outlive their centuries. With impeccable manners and in a well-tested form, he paid his respects to his dead friend, to old masters, and to their ancient craft in
”Audenesque — In Memory of Joseph Brodsky”:

Joseph, yes, you know the beat.
Wystan Auden’s metric feet
Marched to it, unstressed and stressed
Laying William Yeats to rest.

Therefore, Joseph, on this day,
Yeats’s anniversary,
(Double-crossed and death-marched date,
January twenty-eight),

Its measured ways I tread again
Quatrain by constrained quatrain,
Meting grief and reason out
As you said a poem ought.

Trochee, trochee, falling: thus
Grief and metre order us.
Repetition is the rule,
Spins on lines we learnt in school.

Heaney’s poem, which gathers power and sorrow for another dozen quatrains, will be part, no doubt, of a future collection. It is good to be alive while this man is writing.

But poems have a life of their own, before and beyond the lives and deaths of poets. It is a sadness that our days are spent too distant from this mother’s milk of language, this soul food, this source. Now is as good a time as any to return.