Kategoriarkiv: Family shorthand

…och försvann i Kristianias mörker….

Publicerat av
2

När jag nu läst ännu en deckare som tilldrar sig i Konstantinopel och skall skriva en recension kommer jag osökt att tänka på pappa Calles uttalande: ”Sade Tomas Burs och försvann i Kristianias mörker”
Han informerade om att det var ett citat från detektivromaner  från Oslo (dåvarande Kristiania) som han läste som ung pojke. Han mindes namnet på författaren Stein Riverton

”den norske stjärnjournalisten som 1903 för första gången gav ut en detektivroman i Kristiania miljö under pseudonymen Riverton. Boken innebar ett omedelbart genombrott, inte minst i Sverige där böckerna om den Sherlock Holmes inspirerade problemlösaren Asbjørn Krog blev en stor publikframgång för Olof Dahlbergs bokförlag. Bara 1905–15 utkom över sextio Rivertonböcker. ”

När så den gamle och jag träffades 1954 dröjde det inte länge förrän han började dra en lång historia (på norsk) om Tomas Burs som fångats av Asbjørn Krag men lyckades att smita undan denne genom att utbe sig få gå in i en ” forrettning før att købe sig några tyttebær”.

NÅVÄL

Nu är det inte Kristiania utan Konstantinopel som gäller! Jag får varje vecka mejl med erbjudanden från adlibris och härom månaden ett med extrapriserbjudande om ytterligare  Barbara Nadel-pockets som utspelar sig i Konstantinopel. Jag skickade efter tre stycken!

Nu har jag läst den första: Djupa vatten som är den den fjärde i en serie på hittills fjorton deckare med kommissarie Çetin Ikmen. Jag har inte läst dem i ordning, häromåret läste jag den sjätte HAREM där jag rapporterade:

Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla,  i List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

”Jag har tydligen missat en : Deep Waters.”
Det är ju den jag har läst nu:
 För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
MEN
Det är ju så att hans MOR var albanska... han blir därför personligen involverad. 
Det som gör Nadels berättelser så trovärdiga är att hon samtidigt involverar aktuell brottslighet som organförsäljning och narkotikasmuggling.

Nu ser jag fram emot att läsa nästa, och nästa….


Berlin:9 Urval

Publicerat av
2
Vi startade i gryningen…
Obs metafor!
Nu hade via bara en dag kvar och det var viktigt att välja RÄTT museum som det sista!

Pergamon på Museuminsel hade jag redan sett – och ungdomarna verkade inte särskilt angelägna.
Förra gången kom vi inte till Charlottenburgs slott där DÅ Nefertiti befann sig.

Var hon var nu var något oklart – över huvudtaget håller de på att sortera ”kvarlåtenskapen” från WW2 och kalla kriget med DDR och muren så att Berlin åter ska fungera som EN stad.
SÅ
Vi beslöt att uppsöka det ”nyöppnade” (2006)
Deutches Historisches Museum
Vi promenerade från närmaste U-bahnstation och passerade Bebelplatz:

 Mitt på torget finns denna glasskiva genom vilken man kan se en källarlokal med TOMMA bokhyllor
Bebelplatz är stället där den kända bokbränningen ägde rum den 10 maj 1933. Efter initiativ från Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, brände SA och nazistiska ungdomsorganisationer över 20 000 böcker här, huvudsakligen (men inte enbart) av judiska författare,  bland annat Thomas Mann, Heinrich Heine och Karl Marx.
På en minnesplatta finns ett citat från Heinrich Heine från 1820
Das war ein Vorspiel nur, dort wo Man Bücher verbrennt, verbrennt Man am Ende auch Menschen
( i översättning: ”Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.”

Väl framme fann vi en strålande presentation av tysk historia 100 fKr-1994 eKr uppdelat på nio avsnitt
100 fKr-1500eKr
1500-1650
1650-1789
1789-1871
1871-1918
1918-1933
1933-1945
1945-1949
1949-1994
I boken Berlin finns en ingående redogörelse för perioden 1789 till nutid, så jag valde att koncentrera mig på de tre första.  Särskilt fäste jag mig vid en ypperlig presentation av FOLKVANDRINGS-tiden 400-800 e Kr
2001-3 läste jag av Harrison Dick:
Krigarnas och helgonens tid
Västeuropas historia 400-800 e.Kr
ock skrev följande recension
03-03-03    En underbart utförlig och  samvetsgrann skildring av de kända fakta som finns för den aktuella perioden. Jag har kämpat i 2 år för att ta del av dessa 550 sidor. I början blir man lätt förvirrad av alla folkslag och personer som skymtar förbi, men efter att ha fått samma period belyst ur olika aspekter:politiskt,socialt kulturellt och religiöst då samma folkslag,personer och händelser dyker upp på nytt blir man så småningom orienterad.
Anledningen till den långsamma läsningen är att faktatätheten nödvändiggör pauser.
Nu ÄNTLIGEN, tack vare museets presentation (och med tidigare studium som hjälp) tycker jag mig ha en god uppfattning av vad som man menar egentligen hände!
De övriga i sällskapet ägnade sig åt yngre avsnitt

MEN
Vid lunchtid förenades vi i Museumscafeet  som hade en uteservering mot Unter den Linden. Vi satt längs långa bord i sommarsolens glans tillsammans med ett fotbollintresserat killgäng från Münster, som dock inte visst vem Edith Stein var!

Våra Nimrod: den unge

Publicerat av
Svara
Jag har ju tidigare berättat om att vi har en härstamning som jägare
Här en bild, troligen från 40-talet, där pappa Calle, Antons morfar,  i mitten som ledare för ett jaktlag på Hjelmshult, som väl står i begrepp att ge sig ut. Det stora viltet där och då var rådjur, men mest harar och fasan och en och annan räv.
Vi har ju orienterat i 35 år
Det var väl först för ”en femtan år sedan” som de första tecknen på vildsvin började dyka upp
OCH
Nu äro de legio
T.ex häromdagen när vi rekade på Kullaberg iakttog vi ett bökande,
där vi strax genom litet spanande kunde avslöja förövaren.
Så det är dags att jägargenerna ger sig till känna!
Barnbarnet Anton i Blekinge

Nu är jag ute och cyklar!

Publicerat av
4
Om man klickar på bilden blir den litet större!
Vädret är ju förtjusande…
Vårtecknen står som spön i backen:
De första optimistjollarna har lättat ankar.

Det blåser dock litet snålt nere vid stranden, men inne i strandskogen var det gott om picknickare.
MEN

Denne man stod med huvudet nere i buskaget
Vad kan han månne plocka?
Det visade sig att han matade myror med överbliven massäck.

Vi konstaterade att stacken innehöll Röd skogsmyra.
Vi förde därefter ett intressant samtal om våra övriga myrerfarenheter.

Inemellan

Publicerat av
1
Som omväxling till alla statsministrar och första världskriget har jag unnat mig en deckare:
Förra gången handlade det om nedkämpandet av janitsjarerna 1830. Vi har nu förflyttat oss till 1839 – när  Mahmud II ligger för döden. En mystisk fransman kontaktar Yashim och hans vän Stanislaw Palewski, ”Polish ambassador to the Sublime Porte”.* Han är uppenbarligen på jakt efter bysantinska antikviteter. Samtidigt blir Yashim anlitad av en nyrik grekisk köpmansfru för att ta reda på vad denne fransman egentligen har i kikaren…

 Mahmud II

Det hela visar sig så småningom ha kopplingar till Byron och Me(i)ssolongi.

Staden ligger i en sumpig trakt. Från sjösidan försvarades det av två fort. Missolonghi är känt genom den tapperhet, varmed grekerna under det grekiska frihetskriget försvarade staden mot turkarna. I slutet av 1822 måste staden under Alexandros Maurokordatos och Markos Botzaris uthärda två månaders belägring av den albanske generalen Omer Vrionis. Missolonhi befästes därefter starkare liksom de båda forten Vasiliades och Anatclikon och motstod i slutet af 1823 åter flera månaders belägring till lands och sjöss. I slutet av april 1825 lade sig seriaskeren Reşid Mehmed Pasha[1] med 35 000 man framför Missolonghi, som försvarades av den gamle Nothi Botzaris, Markos Botzaris farbror, med omkring 4 000 man, och 10 juli blev fästningen även innesluten av en turkisk flotta av tio krigsskepp 
—
 Många av Greklands frihetskämpar ligger begravna i Missolonghi, och till minnet av Lord Byron, som dog där 19 april 1824, restes 1881 ett monument.


Ytterligare ingredienser i de mystiska händelserna är ormpelaren, cisternerna och vattenförsörjningen till staden.
Yashim är en person som hemtamt rör sig på alla nivåer i folkmyllret – han har tillträde till haremet, likaväl som en god relation till hantverkare och gatuförsäljare. Han och Palewski tillbringar varje torsdag kväll tillsammans åtnjutande en av Yashim tillredd måltid (tillagningen beskrivs noggrant!) och från det gamla amassadörsresidensets källare upptagna drycker. 

Resultatet är ”Förtjusande” som moster Ebba skulle ha sagt!

* Polen existerade ju 1839 ej som stat! (Se mera i kommande recension av Arthur Rubinsteins minnen)

Mina unga år: Recensionen del 1

Publicerat av
1

Min första bekantskap med Arthur Rubinstein var när jag  på 40-50-talet flitigt gick på bio, 1955-60 allra flitigast tillsammans med den då ännu unge gamle.  Som jag tidigare berättat var det ofta flera förspel innan huvudfilmen började:

 Här är ett sådant ”stylat” program –
inspelat när Rubinstein är 77år!

Vi slutade ju gå på bio när äldste sonen gjorde entré – men i gengäld skaffade vi TV  – och där dök han  upp igen – jag minns särskilt ett program inspelat i Spanien där Rubinstein bodde på slutet. Han var väl redan över 90 år. Han spelade då bara Chopin. Jag minns att han ansåg att TEKNISKT är interpreter bäst i 15-16 årsåldern – men spelar själlöst – ju mer livserfarenhet man får desto bättre blir man på särskilt Chopin!

OCH

Bilden från 1906 då han var  19 år 
Livserfarenhet fick han! 

Mina unga år inleds med ett förord:
Jag har aldrig skrivit dagbok, och även om jag gjorde det, skulle den ha gått förlorad tillsammans med alla mina övriga ägodelar under de båda världskrigen.  Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag.
Det jag här säger utgör ingen egentlig ursäkt för att jag anförtror mina läsare en enkel men sanningsenlig redogörelse för kampen, misstagen, äventyren och den underbara skönheten och lyckan i mina unga år.
När jag läser:
Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag studsar jag till:
Ja, men sån är ju jag också! Jag har visserligen få minnen av de första fyra åren av mitt liv – men sedan  har jag lagrat en inspelning med ljud och färger som jag kan spela upp vid behov – och lägger ibland märke till detaljer eller repliker som jag vid tillfället ifråga inte observerade! 
Den moderna vittnespsykologin påstår ju att så här fungerar det inte alls – 
men det är skönt att få bekräftelse på att vi är några stycken…

Sedan sätter jag  igång att läsa den 434 sidor långa redogörelsen –  in i kuja ut ur kuja, 
– ett uttryck jag ärvt från den gamle:

Det var från hans folkskoletid. En icke så studiebegåvad klasskamrat, som talade utpräglad dialekt, hade fått uppgiften att inför klassen recensera en film. Han hade varit på en indianfilm, där tydligen indianerna anföll ett  kavalleriläger (Kanske De dog med stövlarna på?), och beskrev handlingen enligt ovanstående teknik  – den gamle mindes episoden med blandade känslor, eftersom han efter ett tag blev varse hur ledsen gossen blev  över de skrattsalvor som hans framställning framkallade….

MEN
uttrycket blev family shorthand för långrandiga, detaljrika uppräkningar.

Det är verkligen en underbar saga han har att berätta. Hans fantastiska minne var inte hans enda medfödda gåva. Han son till en judisk klädeshandlare, sladdis, yngst av  åtta barn född 8 år efter sjuan. Någon musikalisk begåvning var ej tidigare känd i släkten. Han väckte dock sensation som koltbarn genom att, innan han kunde tala, kunna härma alla ljud i omgivningen, och på så sätt göra sig förstådd.

Jag älskade  allt det här larmet , och fastän ingenting kunde förmå mig att yttra ett enda ord, var jag alltid villig att sjunga – att med rösten imitera- varje ljud jag hörde, och därmed skapade jag verklig sensation i mitt hem. Den urartade snart till en sport, och alla försökte lära mig några sånger. På det sättet lärde jag mig att känna igen människor på deras tonfall.

När han var två år köpte familjen till äldre döttrar ett pianino. Det var ju bara det att det var tvååringen som lärde sig tonerna och tillrättavisade systrarna när de spelade fel. 
Pappa blev imponerad och köpte en fiol till lille Arthur, som genast slog sönder den: piano var HANS instrument.

När jag var tre och ett halvt år var min fixering så påtaglig att min familj beslöt att göra något åt den där talangen jag ägde. Farbror Nathan Follman (som var hemmastadd i tyska språket) skrev till Joseph Joachim, sin tids mest berömde violinist och chef för den kejserliga och kungliga musikakademin i Berlin. Han beskrev i detalj och bad om hans råd hur man skulle ta till vara sådana gåvor. Professor Joachim svarade mycket vänligt. Inget borde göras förrän jag var sex år, sade han, men då vore det tillrådligt att överantvarda mig åt en bra lärare. När han tillade:” Om ni har möjlighet att ta gossen med till Berlin, ska jag med nöje ta mig en titt på honom” åstadkom det stor uppståndelse i familjen – den store Joachim visade intresse för lille Arthur!

Och den resan blev av. AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter – och de är åtskilliga – fullt i klass med Axel Munthe !:

En morgon togs jag med till professor Joachim, som väntade oss i sitt arbetsrum. Den store mästaren var omkring sextio år, lång, tämligen grovt byggd och med ansiktet nästan dolt av en grå konstnärsman, runt skägg, polisonger och mycket buskiga ögonbryn. Till och med hans väldiga öron var rikt prydda med hår. Till att börja med skrämde mig hans mörka, ihåliga röst, men hans vänlighet och det milda uttrycket i hans blick lugnade mig genast.

——Sedan kommer några rader där testerna JJ utsatte fyraåringen för beskrivs.
När jag gjort allt detta till belåtenhet lyfte professor Joachim upp mig, kysste mig och gav mig en stor bit choklad. Så sade han till min mor och Jadwiga (Arthurs storasyster): ”Den här pojken kan bli en mycket stor musiker – han har absolut begåvning till det. Låt honom höra en del bra sång, men tvinga inte på honom musik. När tiden är inne för studier på allvar, ta då hit honom till mig, så ska jag med glädje övervaka hans konstnärliga utbildning”

Läs den spännande fortsättningen!

Det kom ytterligare ett brev…

Publicerat av
2
…denna gång från Postnummerrådet, med vänlig hälsning
OCH
4 (fyra) postkort för att underrätta nära och kära
 
MEN
Det räcker aldrig!
(Citat från den djefla mannen som pilt apropos tillgången på efterrätt)
 VARFÖR
jag nu tillgriper alla elektroniska hjälpmedel för att sprida detta faktum! 
 Bonusbild från 16.25 20110119
Klicka 2 grr för fyrljus!