Augustinus älskade lugnet och stillheten i den lilla kretsen vid Thagaste. Med blickarna mot pinjeskogen utanför fönstret brukade han varje morgon bedja:” Herre giv mig nåd att få dröja här under dessa fredliga kronor i förbidan på friden i ditt pardis.”. Men denna bön skulle icke uppfyllas. Lugnet blev kortvarigt. Efter blott några få år rycktes han mot sin vilja ut ur det och kallades till ett liv i rastlös verksamhet, där han skulle bli ledande gestalt i sitt hemlands förvirrade strider och den främste förkämpen för den kyrka som alltjämt räknar honom som en av sina pelare.
”Augustinus började redan vid denna tid bli en berömd man och sin födelsestad Thagastes stolthet. Redan det att en man med en lysande bana framför sig som retor hade dragit sig undan världen och försakat allt för att hänge sig åt ett asketiskt liv var vid denna tid något uppseendeväckande”
Augudtinus kände till ”faran”, dvs att visa sig ute i församlingen, men blev till slut, AD 391, , för att döpa en konvertit tvungen att infinna sig i en basilika
En dag under vistelsen där åhörde han gudstjänsten i basilikan. Själv trodde han sig okänd bland åhörarna, men ryktet om hans närvaro hade spritt sig bland folket.— Plötsligt avbröts biskop Valerius mitt i sin predikan av folkmassans rop:”Augustinus presbyter! Augustinus presbyter!”Ropen ljöd allt enträgnare och slutligen allt mer hotfulla — Att ett avslag skulle inneburit den yttersta livsfara är otvivelaktigt.
Augustinus tvingades, mot sin innersta vilja, på grund av
pliktuppfyllelse fungera som
fram till sin död 430.
Hans senare karriär som präst och biskop skulle domineras av kontrovers och debatt. Speciellt viktigt var hans kamp med Donatister och med Pelagianister. Donatisterna var en kristen separatistisk rörelse, som hävdade att endast de var den sanna kyrkan och att, som en följd därav , bara deras Sacrament var giltiga. Augustinus motattack betonade enighet, inte uppdelning, som tecken på sann kristendom och insisterade på att giltigheten av sakramenten berodde av Kristus själv, inte på någon mänsklig grupp eller institution. Pelagianism, en tidig 500-tals kristen reformrörelse, som hävdade att människan med sin fria vilja var personligen ansvarig för ett liv i enlighet med GUDs lag. Däremot hävdade han att på grund av arvsynden ingen kan helt styra sin egen motivation och att endast hjälp av Guds nåd gör det möjligt för personer att vilja och att göra gott.
÷
Augustinus måste räknas som en av arkitekterna bakom den enade kristendom som överlevde de barbariska invasionerna under 5: e århundradet och framstår som den som formulerade den kristendom som blev den religion som det medeltida Europa praktiserade. Han lyckades sammanföra sin ungdoms filosofiska kristendomen med den folkliga i hans församling i Hippo.
På så sätt skapade han en teologi som har varit grundläggande för den västerländska kristendomen, för både både katoliker och protestanter, sedan dess.
Det var oroligt nog med det inre arbetet
Efter 20 års strider började hela det yttre också att vackla:
”Augustinus hade varit biskop i Hippo Regius i femton år då man där nåddes av underrättelsen om Roms fall för västgoternas anlopp på sensommaren 410.”
Läs den sista avslutande delen
