Läståget tuffar på. Vid den första rapporten hade jag kommit till sid 86 – nu sid 177/326.
Vi lämnade redogörelsen i samband med erövrandet av Jerusalem 1099.
Under den period som korstågen varade upptäckte man gång på gång att det gick mycket väl att ERÖVRA Jerusalem och delar av det Heliga landet – men att behärska det militärt i ”fredstid” var en helt annan sak.
Man kom ganska snart på att man måste ha en sorts yrkesarmé för att skydda fram allt fredliga pilgrimer från muslimernas försök att återta territoriet. Det uppstod också ganska snart motsättningar mellan de olika maktgrupperingarna bland stormännen i Outremer som området döptes till i Europa.
En grupp riddare som kämpat under det första korståget åkte därför hem till Europa. De ville grunda en munkorden där medlemmarna samtidigt var soldater och som skulle skydda Salomons Templet och pilgrimerna i Jerusalem. De hade alla anknytning till Burgund och benediktinerklostret i Cluny.
De fick stöd framför allt från Citeaux och Bernard av Clairveaux
Tempelherreorden var en medeltida orden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare 1119 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna.
1128 bekräftades orden av påven.
Från början var det ju meningen att Tempelriddarna skulle vara fattiga och leva som munkar.
Bernhard var behjälplig genom att skriva Tempelriddarnas ordensregler – där ju fattigdom och kyskhet ingick.
Dock hade Bernhards nit och karismatiska personlighet den följden att fler och fler anslöt sig – och även att donationerna till orden gjorde den välbeställd. De etablerade sig i England och Portugal i nära anslutning till den världsliga makten.
I stort sett alla kända furstar i VästEuropa deltog i något korståg:
Henrik Lejonet i Sachsen, tyske kejsaren Konrad III, Albert Björnen Markgreve av Brandenburg och Fredrik Barbarossa för att nämna några.
Fredrik Barbarossas öde, han drunknadeden 10 juni 1190 då han, som deltagare i det tredje korståget försökte simma över floden Salef i nuvarande Turkiet, har jag tidigare stiftat bekantskap med i Umberto Ecos bok Bardolino
Ludvig VII, som blev kung avf Frankrike redan vid 17 års ålder och var gift med Eleonora av Akvitanien, som ärvt sin fars, Hertig Wilhelm av Akvitaniens rikedomar , blev 1145 uppmanad av påven Eugen III att komma Outremer till undsättning efter Edessas fall.
Ludvig lyckades inte övertala sina vasaller, men fick hjälp av Bernard :
I sin påskpredikan 1146 i Pilmgrimskyrkan i Vézelay bad Bernhard av Clairvaux för ett andra korståg, framför kung Ludvig VII och hela hans hov. Tillströmingen av åhörare var så stor att man inte fick rum inne i kyrkan.
”When he had finished his adress, so many were ready to take the Cross, that Bernhard had to cut his habit into strips of cloth.”
Nåväl, Ludvig med sin Elisabet åkte till det Heliga landet.Där bar det sig inte bättre än att
Eleonora började flirta med sin värd Raymond av Poitier.
Beautiful, intelligent, vivacious, highspirited and around twentifive years old, she found that her feelings for her petulant and indecisive young husband had not been approved by the terrible journey across Anatolia.
För att göra en lång historia kort:
Vid hemkomsten från det misslyckade korståget (det andra) , ser hon till att få äktenskapet ogiltigförklarat, gifter om sig med Henrik II Plantagenet, kung av England, föder åtta barn med honom (hade två med Ludvig) varav två blir kungar: Rikard Lejonhjärta och Johan utan land.
Och då har jag inte alls återgett berättelserna om Saladin och Rikard Lejonhjärta…