Luther: Död eller levande

Så var det dags för besök i Väsby kyrka igen.
Min änkegranne Märta, som sjunger i kyrkokören, hade spanat in att Per Ragnar skulle komma och framföra sin dramadokumentär om Martin Luther, som bygger på hans bok med samma namn.
(En inledning till den studiecirkel om M. Luthers liv och lära som församlingen inbjuder till i vår)
Mellan de talade avsnitten spelades musik på orgeln – komponerad av Mattias Wager och nu spelad av Anna Christin Martinsson
Det märktes att Per Ragnar är Dramatenutbildad – även av dessa pauser gjorde han stor konst.
Under en timmes tid varvade han biografiska upplysningar om Martin Luther med gestaltning av hans liv och trosuppfattning, så annorlunda mot den villobild som ligger i den sekulariserade innebörden av metaforen Luther.

Men det visste jag ju redan efter att ha läst Munken som gjorde uppror av Allan Sandström i slutet av 80-talet!
Boken kom 1983 lagom till 500-årsjubileet av Martin Luthers födelse 10 oktober 1483 – man förstår varför han kristnades till Martin!

Kilroy was there!
Här är jag – och min syster med ryggen mot kameran – utanför Wartburg 24/9 1996…

Jag läste boken inför våra resor i det forna Östtyskland – i Martin Luthers och Bachs fotspår!
Vi var ju då bl.a. på Wartburg, som ju också genom operan Tannhäuser har anknytning till bloggen i förrgår!

90!

Det är inte var dag man har glädjen att gratulera en 90-åring. En sådan som dessutom sprudlar av vitalitet – springer orientering året om och emellanåt tar sig en svängom på dansgolvet.

Vid våra veteranorienteringar är han först i spåret:
Ivrig i skogen:
Glad i mål:
Åke tillönskas ännu många aktiva år i Guds härliga natur!

Redo, alltid redo!

För ett år sedan var mycket annorlunda.

Vädret t.ex. Större delen av januari hade vi plusgrader – och väl var ju det med allt det strul som vi hade med bergvärmen. Vare sig is eller snö syntes till vid Öresund.

Vi får gå tillbaka till 2006 för att finna motsvarigheten till snövinter

Jag lärde mig av den gamle att det gäller att reducera snön på det platta taket innan det blir töväder och därmed tungt.

De har lovat mera snö så det gäller att vara ett steg före
Men nu är jag redo!

Sex månader

I dag är det ett halvt år sedan jag blev ensam.
Det har gått över förväntan!

Min första oro, att den intensiva närvaro av min käre Per som jag upplevde de första veckorna, sakta skulle förblekna, har inte besannats.

TVÄRTOM:

Att borta ur syn,
borta ur sinne, inte
är sant, är
härligt!

Jag har inför det här blogginlägget läst igenom de med etiketten sorgearbete och finner att jag redan i inlägget den 12 augusti ger uttryck för de känslor som nu dominerar:

– 55 år av daglig samvaro har resulterat i att alla mina levnadsminnen innehåller Honom.
– allt jag gör, gör vi fortfarande TILLSAMMANS!
– nu när jag inte är distraherad av att sköta en massa dagliga rutiner stiger det förflutna TYDLIGARE fram
.

Jag gläds åt att vi fick exakt tio år (+ en dag!) som pensionärer ihop, med tid att pyssla om varandra.:

Kanelbullens dag…
Här ses han prova sin beskärda del av årets julklapp 2008.

Franske kungens spelmän

Detta blogginslag är en JULKLAPP.

Det kommer de flesta som läser det inte att förstå – men det kan vara intressant ändå:

Nedanstående ballad har jag hämtat från min gamla sångbok från Helsingkrona nation.
Den är skriven av en urlundensare: Frans G Bengtsson:

Det var i Lund Frans G. Bengtsson började skriva. Där umgicks han med litteratörer som Hjalmar Gullberg , Ivar Harrie , Olle Holmberg, Karl Ragnar Gierow och Sigfrid ”Tristan” Lindström. Dessa vänner lekte med språket när de skrev. Att avfärda ett stort ämne med en snabb replik hörde till deras stil. De skrev kvickt och rimmande. Tillsammans hade de diskussioner och debatter. Lundaåren formade nog Bengtssons skrivarsätt en hel del. I dikterna la han mer vikt vid att hitta den rätta klangen, sätta samman rätt ord på rätt sätt, än själva innehållet.
En sak som skilde Bengtsson från mängden var att de flesta på hans tid var modernister. De skrev oromantiska berättelser nära verkligheten. Bengtsson däremot, ville inte skriva om tiden han levde i, den tyckte han var misslyckad. Han skrev i stället om hjältar från forna tider. Han föraktade modern litteratur.


Vi ha kommit från Burgund och från Guienne,
från Brabant och från det gröna Normandie,
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani,
Högt där alpen lyfte kammen klang det,
”Kom! Med kung Karl och Oriflammen!
Emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.

Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot ur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å donsellerna på torgen!Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen för vårt mod,
när det svors, att söderåt

skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur och Herr Floris
och refrängerna om Sieur
de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött, vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar eller bloss,
där man stiftar fred och dansa eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este,
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.


Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?

Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Oriflamme och sabeln är vår gång
med d´Orange och konnetabeln av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transsubstantierat till en sång.


Mellan skål och vägg har jag glatt sjungit alla dessa verser – men först på gamla dagar – efter allt läsande om korståg, tempelriddare och normander – förstår jag i detalj vad den handlar om.

Kungen som de jobbar åt är Karl VIII som var kung i Frankrike 1483-1498.

MEN

Vad som sades i Lund var att upprinnelsen till aktstycket var ett VAD som gick ut på att han skulle inflika ordet transsubstantiera i en sång!

Förtjusande!

Förtjusande skulle moster Ebba ha sagt.
Nämligen om nedanstående musikprogram i Vikens kyrka. Församlingens organist Cecilia Alling (som också spelade på den gamles begravning) och en norsk trombonist Ole-Kristian Andersen framförde nedanstående program:

De började uppe på orgelläktaren med de tre första numren.
Sedan vandrade Ole-Kristian sakta upp till altaret framförande sin vän Svein Møllers :
Herre du som var før livets morgon.
Om detta berättade han sedan och presenterade i övrigt programmet på morsam norska. Trombon – basun har tradition som kyrkoinstrument sedan 1460. Han menade också att det fanns en stor släktskap mellan John Dowland och Michael Jackson!Särskilt Dowlands Come again framfördes utomordentligt av Cecilia Alling.
Titeln på Michael Jacksons Man in the mirror tog kyrkoherde Pernilla Håkansdotter som tema för aftonbönen:
1 Kor 13:12
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

Sakkara

Jag sitter här och bläddrar i min samling av inköpta, oanvända vykort och hittar så det här.
Av alla resor som vi gjort framstår den till Egypten 1983 som den mest skimrande!

Vi besåg bland annat denna trappstegspyramid vid Sakkara. Den är uppförd som gravmonument över farao Djoser. (Zoser). Detta är den första pyramiden, konstruerad av Imhotep 2630-2611 f.Kr.

Bara detta att man vet både konstruktör och tillkomstår…tankarna svindlar!

56°09,035N-012°32,612E

Denna bild är tagen redan den 1ste juli men medtogs till båtföraren för att bestämma dropplats.

Den minnesgode erinrar sig att den gamle vid havet den 2dre juli stupade i strandkanten vid Norra stranden i Viken strax söder om Svinbådans fyr.
Nu var det så dags för gravsättningen. Enligt den gamles anvisningar kremerades han, och han önskade bli strödd. Vi tog snabbt reda på att man kunde, efter att vederbörligen ha fått tillstånd från Länsstyrelsen, strö, eller snarare sänka hans aska i havet.

Jag hade omsorgsfullt valt ut en dag som var av symbolisk betydelse för oss – (mer om detta i ett senare blogginlägg). När dagen randades var det stormvarning….

MEN

Eftersom vi enligt begravningsbyråns anvisningar, vidtalat Sjöräddningssällskapet och skulle ut med Lars Lindfelt – kändes vädret bara helt ”rätt”.

Begravningsbyråns representant var där medförande ”urnan”. Den är av ekologiskt material och upplöses så småningom helt. ( ingen miljöförorening här inte…)

Jag medförde lappar med bilden ovan för att informera om VAR sänkningen skulle ske, och de haiku (se nedan) jag diktat när jag på morgonen vaknade vid regnsmatter mot fönsterrutorna. Vi fäste en sådan lapp på urnan, eftersom vi ej lyckades få upp knuten för att få I den.
Så var det då dags att äntra båten.
Väl framme vid ”platsen”, se rubrikens position, dvs rakt ut från vår badplats vid Svinbådan gick vi ut på akterdäck….
Vinden hade stillnat för ett ögonblick medan den svängde över på sydväst. så de vågade stänga av motorerna en stund.
Det ser ut som vi bara var två – men fotografen bakom kameran blev ju ej förevigad….
Dessutom finns ju ytterligare en son som varit tvungen att lämna
walk over.
Med teknikens landvinningar kunde han dock vara med oss via etern.

Stoftet från älskad
make och far nu simmar
i brusande hav.
Sommarens stiltje
förbytts i höstligt regnrusk,
dock vila i frid!

Se även
Nu kunde vi i lugn och ro anträda färden hem.
….och sedan for alla till stranden och badade..
eller snarare
Vi gick till Restaurang Bryggan och åt festmåltid!
Se även
Och

Dagens namn…

Dagens namn är IDA.

Av orsaker som blir uppenbart om man klickar på länken uppmärksammas ofta detta faktum på denna blogg.

Idag påminner det mig om en händelse den 4 juli d.å.

Den första uppståndelsen efter den gamles plötsliga död på stranden den 2dre hade lagt sig.
Min första åtgärd för att inrätta mig för mitt nya liv, blir att gå igenom innehållet i hans plånbok: Kontokort, körkort, småsedlar, ja inget upphetsande utöver:

En liten tummad hopviken papperslapp som det står Farfar på och ett hjärta.
Jag vecklar upp den:

Han har också varit liten
Han har också gråtit över skrapade knän
Men han har varit bäst i Sverige på att simma.
Och blivit utbildad läkare.
Han har fått tre stora, starka, kloka söner.
Och 11 fina barnbarn
Han hugger ved
Och gör potatismos
Och tar en middagslur
Blir aldrig arg
Å, vad stolt jag är. Jag älskar dig./ Ida

Skrivet av en 12-åring!
Inte underligt att denna lapp burits närmast hjärtat i plånboken i tre år.