Språket är Gud:2

Det var då för väl att jag läste recensionen – för ovanlighetens skull – av Bengt Jangfeldts Språket är Gud i lokalblaskan HD i stället för i SvD!

Sören Sommelius skriver där:

”Nobelföreläsningen ingår i essäsamlingen “Sorg och förnuft” från 1997, med ett motto av den brittiske poeten W H Auden, som var Brodskys stora inspirationskälla. Det var Auden som skrev att tiden avgudar språket och att språket alltså är större än tiden, som i sin tur är äldre och större än rummet. Eller med Jangfeldts titel, språket är Gud. I essän “Att behaga en skugga” berättar Brodsky om hur han drabbades av Audens iakttagelse, metafysik förklädd till barnkammarrim.

Till skillnad från Brodskys drabbande upplevelse (se Språket är Gud:1) har Auden smugit sig på mig:

Det börjar med min tyska läsebok Maresi.
Avsnittet där ur Thomas Manns Bruddenbroocks fick mig att läsa hela verket.

Under åren 1970-90, våra mest intensiva yrkesverksamma år, då vi även var uppfostrare, blev det inte läst mycket skönlitteratur.

MEN

Jag försökte varje sommar komma igenom ett kvalitetsverk och lyckades ett år med glädje tugga mig igenom TM:s Bergtagen
Sedan dess har jag varit fascinerad av den Mannska familjens samlade öde.

OCH

The poet as a young man

Första gången jag då hör talas om Wystan Auden är när det i en bok om syskonen Mann berättas om hur han 1935 ställer upp för att gifta sig med Erika Mann så att hon kan få ett brittiskt medborgarskap och därmed kunna få inresetillstånd till USA!

Först långt senare (1994) görs filmen Fyra bröllop och en begravning där ju dikten som läses vid begravningen väcker även ej normala poesiläsares intresse:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

MEN

Det var först när jag snappade upp metaforen
To break bread with the dead
som poletten trillade ner

W.H.Auden is my man
och således Brodskys också
Den Auden Brodsky mötte 1972

Språket är Gud :1

Ur mejl 19/4:
Just nu läser jag en underbar bok:
Språket är Gud.
Den är av Bengt Jangfeldt och handlar om Joseph Brodsky.

Recensionen i HD,se länk ovan, fick mig att omedelbart beställa boken.
Och på den vägen är det, som det står i sportreferaten….

Det har varit en STOR läsupplevelse.

Det är ingen bok man läser i en handvändning – även om den är lättläst!

Inledningsvis berättar Bengt Jangfeldt på 77 sidor biografiskt om Iosif Brodskijs liv fram till den 4 juni 1972 då han – troligen på grund av att man rustade för ett besök i Moskva av den amerikanske presidenten Nixon med omedelbar verkan blev utslängd ur CCCP : sattes helt sonika på ett plan till Wien….

OCH

”När Brodsky vid 32 års ålder av sovjeterna bara sattes på ett plan till Wien, utan returbiljett uppsökte han Wystan H Auden

sid 14:
Våren 1964 dömdes Brodskij till fem års förvisning i norra Ryssland för ”lösdriveri”. Under tiden drabbades han av något som bäst kan beskrivas som en uppenbarelse. En vän i Moskva skickade honom en antologi med engelsk poesi på originalspråket. ”Av en ren tillfällighet” mindes han, ”föll boken upp på Audens ´In memory of W.B. Yeats” där han bl.a. kunde läsa följande rader:

Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a  beautiful physique,

Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

”Jag minns”, skrev Brodskij senare i sin essä om Auden, ”Att behaga en skugga”, ”hur jag satt där i den lilla stugan och kikade ut genom det fyrkantiga fönstret stort som en skottglugg på den blöta, leriga, smutsiga vägen med några kringirrande kycklingar och undrade om jag verkligen vågade tro på att det jag just hade läst eller om det var mina kunskaper i engelska som spelade mig ett spratt”

Han hade inte läst fel:Auden hade verkligen skrivit att tiden avgudar språket – vilket innebär att språket är större eller äldre än tiden, vilket i sin tur är större än rummet.

Efter inledningen betitlad La bolce vita kommer ett antal essäer under titeln
Språket är Gud eller Pojken på förstukvisten.

La bolce vita är en travesti. Bolshoj = STOR på ryska – här illustrerat med Bolshoj-teaterns logo!

Avslutningsvis är sidorna 197-362, ”Brottstycken”, små 2-3 sidor korta stycken med Jangfelts personliga episodiska minnen av Brodsky 1978 -1996.
(BJ ändrade i och med förvisningen från Sovjetunionen stavningen till det västerländska Joseph Brodsky)

Tiden är större än rummet. Rummet är ett ting.
Tiden däremot är i grunden en tanke på tinget.
Livet är en form av tid…
Brodsky: ”Vaggvisa från Cape Cod”, 1975

Dagens AH

Spelande vind
Spelande vind över isfritt hav,
vårväder, vårsol, april!
Men somliga undrar var lyckan blir av
och varför den aldrig syns till.

Redan på 60-talet när vi prenumerade på Dagens Nyheter blev jag en beundrare av Alf Henrikssons dagsverser.

MEN
Det har ju inte varit brist på upplevelser att rapportera till bloggen, så jag har inte varit inne på AH-sällskapets hemsida på länge.
OCH

Det visar sig att den är helt omgjord!

Somliga sörjer över sitt trumpna kynne

medan andra fröjdar sig över sitt goda lynne.

Den senare raden gäller för både mig och AH – en egenskap att stilla njuta av!

Il lungo studio e il grande amore

För Svenska Dagbladet skrev Sture Linnér främst understreckare, men också bokrecensioner och texter för sporten under Olympiska Spelen i Aten. Sture Linnér skrev sin första understreckare 1983, och det hann bli över hundra. Den senaste publicerades i lördags (20/3) och handlade om biblioteket i Alexandria.

I Svenska Dagbladet stod det den 26 mars att läsa:
Sture Linnér, tidigare FN-diplomat, professor i grekiska, författare och SvD:s mångårige medarbetare gick bort på torsdagen, 92 år gammal.

Sedan berättar man om hans sista understreckare, se ovan!
Jag sliter ju sedan en tid med hans opus
Europas ungtid.
(Jag har dock gjort ett tillfälligt uppehåll till förmån för Bombi Bitt och jag och Språket är Gud)

Häromdagen inflöt den första runan över Sture Linnér i SvD. Den var en riktig pärla – skriven av Lars Rydbeck Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet.

Det kommer mera!

Kineser, kineser, kineser;

Rubriken som en travesti på Sven Jerrings japaner 1936!
Veni

Vidi
Vici
i.e.
I går var det åter konsert på Konserthuset i Helsingborg.
programmet stod
Dirigent: Muhai Tang
Solist: Terés Löf, piano

Albert Schnelzer: A Freak in Burbank
W.A. Mozart: Pianokonsert nr 12 a-dur
Peter Tjajkovskij: Symfoni nr 4 f-moll

Efter en inledande ”konsertöppnare” av Albert Schneltzer, som för övrigt var där och tackade dirigenten spelade Terés Löf Mozart graciöst, romantiskt och friskt
MEN
Redan under inledningsstycket imponerades jag av dirigenten Muhai Tangs kraftfullhet, orkesterkontroll och perfekta rytmkänsla
OCH
Ledande vår lilla orkester under framförandet av Tjajkovskijs fjärde symfoni visade han ett briljant,gastkramande och medryckande mästerskap.

Årets musikaliska höjdpunkt.

Enligt programmet var det Herbert von Karajan som 1983 rekryterade honom för
Berliner Philharmonikers
abonnemangsserie.

Konsten att läsa och skriva



Just som jag håller på med Europas ungtid hittar jag mitt pocketexemplar av vidstående bok. Jag minns läsupplevelsen som lätt och uppfriskande och tänker att den passar som måltidslitteratur.

Det är 87 sidor ganska gles text indelat i 19 kapitel. De första 6 handlar om läsandet, resten om skrivandet och då i synnerhet Olof Lagercrantz´(OL).

Jag susar genom sidorna.

Det första som slår mig är parallellen till Sture Linnérs (SL) kapitel i Ungtiden om Ikaros flykt:
Här har vi verkligen två äldre bildade herrar!

De finner en fröjd och nödvändighet i att illustrera sina upplevelser och synpunker genom att hänvisa till sin kanon.
För att förmedla detta tar jag mig före, att som med SL, lista de omnämnda referenserna och jag blir själv förvånad över resultatet. Utan att man tycker att det belastar har OL lyckats, på de 88 sidorna, klämma in 60 stycken författare och 21 övriga (typ Beethoven och Delacroix)

Här följer de 60 (i den ordning de uppträder och i det skick de presenteras)
Joseph Conrad 11
Marcel Proust
James Joyce
Dickens
Leo Tolstoj
Strindberg 21
Italo Calvino
Melville
Gunnar Ekelöf 10
Henry James
Samuel Johnsson
Tove Jansson
Ezra Pound
Pär Lagerkvist
Bellman
Charles Darwin
Linné
Karin Boye
Raymond Chandler
Stig Dagerman
Horace Engdahl
Artur Lundkvist
Samuel Pepys
Runeberg
Hjalmar Gullberg
Nils Ferlin
Rabbe Enckell
Gunnar Björling
Oskar Parland
Carl Jonas Love Almqvist
Tegnér
Atterbom
Stagnelius
TS Eliot
A.E. Hansson
Dante 4
Byron
Goethe 4
Heine
Izak Walton
Ivar Lo-Johansson
Fröding
Agnes von krusenstierna
Shakespeare
John Keats
Hagar Olsson
Edith Södergran
Erik Gustaf Geijer
Homeros
Werner Aspenström
Samuel Beckett
Herman Hesse
Samuel Butler
Yeats
Lars Ahlin
Schiller
Erik Lindegren 13
Harald Forss
Lars Forsell

De namn som är med kursiv är nämnda mer än en gång, de med fetstil 4 eller fler.

Det är intressant hur jag kan jämföra dessa hårddata med mitt intuitiva minne:
– Jag blev själv förbluffad över att denna namesdropping EJ belastar texten
– Jag skulle ej kunna ange att Strindberg blev nämnd SÅ många gånger
– Det som jag MEST har reflekterat över när det gäller EGET läsande framöver är Joseph Conrad. Han dominerar i innehållet mer än Strindberg – dels för att han nämns först – dels för att han återkommer spritt över boken
– till skillnad från Erik Lindegren som dyker upp först i kapitel 18 som handlar om författares skrivkramp.


Jag noterar tre resultat av denna genomläsning:

1.Jag har skapat en ny etikett: Omläsning
2.Jag har fått tips till min egen länge utlovade, ännu ej levererade kanon
3. Jag måste läsa mer av Joseph Conrad (har läst Lord Jim men EJ Mörkrets hjärta…)

MEN


Efterskrift: Den här typen av inlägg brukar jag skriva i förväg, denna gång den 24 mars. Två dagar senare läser jag i SvD att SL är död.

Men hans böcker finns kvar!

And Time that gave doth now his gift confound.

Just som jag kommit hem från fredagens besök vid en disig strand
med denna bild i kameran:
där ju saknas LJUDET från bränningen med rasslet från ”the pebbles”
MÖTS jag
då jag går in på Minervas blogg
av Shakespeares sonnet nr 60!
How appropriate:

Like as the waves make towards the pebbled shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,

In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked elipses ’gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.

Som våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ila mot sitt slut
i ständig ström de tränga häftigt på
och maka undan dem som gå förut
Födelsens stjärna i sin fulla sfär
till mognad hunnen når sitt krön och dör,
krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,
och Tiden själv sin gåva grymt förstör.
Så mejar Tiden vårens blomsterfång,
i unga pannor ristar han sitt spår,
förstör det liv som spirar blott en gång,
och intet upprätt för hans lie står.
Och ändå skall min dikt stå orörd kvar
och vittna om hur värd dess pris du var

Översättning: Erik Blomberg