Allhelgonadag

Jag beslöt mig för att besöka mina föräldrars grav.
När jag nu kostat på mig resan passade jag på att stavgå på slingan i Pålsjö skog.
Krematoriedammen var det ”vattendrag” som frös först, så att vi kunde åka skridskor. Under krigsvintrarna var det ju inte aktuellt med sådan service som  att spola….
Å andra sidan var den lättillgänglig, vi skolungdomarna kunde åka spårvagn nästan ända fram. Bilbron till höger
OCH
”dekorations”-ön var ännu ej byggda.
Min far var ofta med och åkte, och han påpekade oupphörligen att det var Ragnar Östberg som var arkitekten. När min far 1960 begravdes här hade inte  (den ganska fula tycker jag) tillbyggnaden  kommit till än.
Bland de gravsatta hittade jag både min gamle sånglärare på Magnus Stenbocksskolan
(han var inkallad på min fars cykelbataljon, förlagd på Landskrona citadell under andra världskriget)
OCH

Arkiv för dekorativ konst

När jag under femtiotalet var Lundastudent talades det mycket om det nyinrättade Arkivet, och det fanns ofta reportage i Sydsvenskan med fotografier och intervjuer med initiativtagaren konstprofessor Ragnar Josefsson.
Ur Carl Fehrmans Lärdomens Lund:
Som akademisk lärare hade han ambitionen att på olika sätt konfrontera sina elever med nuets skapande konstliv. Han ville bryta den ensidigt kammarlärda traditionen för att ge insikter i det konstnärliga arbetets villkor och väsen. Han skolade sina elever i aktuell utställningsteknik genom att låta dem tjänstgöra vid det till institutionen knutna Skånska konstmuseum. Själv stod han i förtrolig kontakt med sin samtids målare och skulptörer. I deras ateljéer studerade han förarbeten och skisser till de fullbordadeverken; på sina seminarier tog han med förkärlek upp temat om konstverkets födelseprocess i anslutning till konkret material.


Det blev underlaget för det sammanfattande verket Konstverkets födelse, utgivet det ominösa året 1940. Han hade utarbetat en formanalytisk metod för att kunna följa etapperna i den konstnärliga skapelseprocessen. Utvecklingstanken, den stora kategorin i 1800-talets naturvetenskap, har han överfört till det andliga livets område. Men den positivistiska, deterministiska filosofin har övervunnits; Bergsons tankar om den språngvis skapande processen har byggts in i schemat. En slutprodukt av Josephsons studier blev det skissernas museum, Arkiv för dekorativ konst som han byggde upp och inom vars väggar han samlade förarbeten och utkast till monumentalkonst, från Sverige, det övriga Norden och Europa, främst Frankrike.

Skam till sägandes, har ju fram till i söndags  jag aldrig varit där!
Jag visst inte ens VAR det låg, jag hade en vag idé om att det fortfarande var inhyst i något skrymsle av universitetet.

Skissernas museum består idag av byggnader från fem olika epoker, som alla länkats ihop till en. Den nya tillbyggnaden har slutit samman de gamla delarna till en enhet och skapat en innergård med vackert ljusinsläpp i gallerigången mellan Svenska salen och Skulptursalen. År 2006 vann byggnaden Betongpriset, för det sätt som Celsing behandlat fasaden så att den smälter samman med Westmans skapelse från det sena 50-talet.

Inuti såg det faktiskt nästan likadant ut som jag minns det från tidningsbilderna.
Det var förbjudet att fotografera,
bilden ovan är tagen från internet
MEN

Den här kunde jag inte motstå, den heter
Modell till Bobos hjärta!
(Katarina Norling 1963-)
 Speciautställningen gällde Mexikansk konst

När jag kom till Lund 1953 hade Ragnar Josephson just återkommit till professuren efter att ha varit tjänstledig 1948-51 då han var chef på Dramaten. Han var en färgstark person:

Fehrman igen:
Vid sidan av Hans Ruin var han den siste paradföreläsaren vid uiversitetet som från sin kateder med effektfull retorik och mäktiga röstresurser trollband en stor publik. Han var en för alla bekant gestalt på stadens gator, i sin magnifika blå paletå avmålad av konstnären Johan Johansson. ”Som en rundbågekyrka med skämtsamma skulpturer på pelarna” skildrar honom Sigfrid Lindström med en arkitekturhistorisk metaforik som fångar något av den yviga och yverborna i hans uppenbarelse. 
Sin sista bostad hade han i sena år i samma hus där Strindberg bott under sina guldmakarperiod på 1890-talet.

 När jag i våras var nere och firade årets lundastudent passerade jag huset på väg till tåget…

Vår saga:2

Den fjärde oktober är ”vår dag”.
Jag har ju berättat om vårt första möte september 1954.
Nästa steg i vår kärlekssaga togs den 4 oktober samma år.

Det var ett danssteg!
Som så småningom kommer att framgå,
och som jag nu skapar en etikett för, 
är att detta inte blev det sista.
Vi återgår till min recension av Carl Fehrmans ”Lärdomens Lund” där man kan läsa:

”Som portalfigurer till romantikens epok i Lundauniversitetets historia står en värmlänning och en skåning: Esaias Tegnér och Carl Adolph Agardh. 
En meningsfull slump ordnade det så, att de skrevs in som studenter samma dag i universitetets matrikel:
den 4 oktober
1799.

Det är heller ingen tillfällighet att jag noggrant citerat omständigheterna kring instiftandet av hälsningsgillet:
Tre år senare firades för första gången Tegnérfest den 4 oktober, på dagen för Tegnérs inskrivning vid akademin, med sång vid statyn och ett leve för hans minne. Till festen knöts – som tidigare nämnts – från 1868 ett hälsningsgille för de nyinskrivna studenterna med sång och tal.  
Under femtiotalet var hälsningsgillet ett av de stora evenemangen i Lund. Till skillnad mot i Uppsala skilde man inte på nationerna utan ALLA samlades i Akademiska föreningens nyrenoverande stora sal, Rector Magnificus hälsade de nyinskrivna ”novitierna”, välkomna. Sedan hade man en studentafton med inbjuden talare.

SLUTLIGEN
vidtog dans med levande musik.
På den tiden var det sedvanligt att man blev tillfrågad av en kavaljer på förhand och man gick dit som par.hade skett för mig. I en paus satt vi och pustade längs väggen.
lösgjorde sig min nyblivne elev ur mängden, gick artigt fram till min kavaljer, bugade sig och frågade om det var möjligt att få dansa med Gunilla.

Och på den vägen blev det…
Att sedan den fjärde oktober blev utnämnd till Kanelbullens dag tyckte vi bara var i sin ordning.

Födelsedagsbarn 19

Än får du äta upp någon julgröt….
….skulle Farfar sagt
MEN
Din bildningsresa har ju börjat bra.
 Det gäller att komplettera det officiella utbudet…
OCH
ta till vara sina talanger…
Läst i SvD 29/09:
”Vi måste väcka liv i tanken om att vältalighet är ett uttryck för frihet och makt för den enskilda människan” 
Skådespelerskan Emma Thompson
8-åringen gratuleras hjärtligt på födelsedagen!

Jolo

Som framgår av LLL:4 Del 1 och Ida – dagens blogg var det med sorg i hjärtat som vi avstod från Jolos kåserier när vi ansåg oss föranlåtna att säga upp prenumerationen på Dagens Nyheter.

MEN
Nu har jag i högen med gamla tidningsurklipp hittat en av klenoderna. Jag minns hur jag och den gamle fullkomligt vred oss av skratt – liksom honom var Jolo pionjär i den nya mansrollen:
Klicka 2 (två!) gånger på bilderna för läsbarare text.

Piero della Francesca

I torsdagskväll såg jag på Kunskapskanalen ett program ” Ett mästerverk berättar” om Piero della Francescas målning Uppståndelsen i stadshuset i hans födelsestad Sansepolcro.

Det var helt hänförande!
Programmet fanns på SVTplay fram till och med 4/9…

Piero della Francesca (1420 – 1492) var en av ungrenässansens främsta. Hans målning ”Uppståndelsen” är allmänt känd som en av de viktigaste med religiöst motiv. Denna målning lär ha räddat staden Sansepolcro där den hängde under andra världskriget, då de allierade drog sig för att förstöra den.

Ja, så står det i programinformationen
MEN
Det är ingen målning som kan ”hänga” utan en fresk

Sansepolcro escaped artillery fire during World War 2 because Antony Clarke, the British captain charged with the task, had read the essay by Aldous Huxley which described The Resurrection asthe greatest painting in the world”.

Läs mera om Piero della Francesca här
och här!

Födelsedagsbarn 18

Dagens födelsedagsbarn orsakade ju stor uppståndelse vid sin ankomst – såsom varande den förste i sin generation. Han skrudades i släktdopklänningen

Karl JOHAN * 1 augusti 1986.

och ALLA, ALLA gick till HOVfotografen och förevigades på lördagen – sedan var det dop i Limhamns kyrka på söndagen.

Kusin Hans överräcker sin present till 75-åringen

Nu har han avslutat sina studier till civilingenjör och är redan uppsugen av arbetsmarknaden.

Till släktens stora glädje har han ärvt intresset för KONST!

Vi önskar honom fortsatt lycka och framgång i LIFVET!

Det var en gång en musiker

För ett år sedan gladde jag mig åt att efter detta fynd få sitta i sommarkvällen och stilla njuta av av Sven Olof Sandbergs repertoar exekverad av den gamle

MEN

Möjligheten blev ju abrupt avbruten…

Så häromdagen dyker detta, försättsbladlösa häfte upp:

JUST den sången var den första den gamle sjöng för mig – och då jag samtidigt insåg vilken underbar sångröst han hade. Vi hade redan blivit ett par – och jag undertecknat en skriftlig försäkran –
när han plötsligt en dag stämmer upp den – jag tror vi var på väg till dans på Akademiska föreningen:

I åtta timmar spela han om livets väl och ve
men se´n, ja se´n
han tog fiolen gick och sa´:
Förlåt jag går, jag har ett litet rendezvous.

Den finns inte inspelad på svenska på YouTube så ni får hålla till godo med den tyska, (ursprungliga) versionen

Här är vi i Dansens virvlar på AF

Jag vänder blad och hittar även texten till Tangokavaljeren – ytterligare en av den gamles, (liksom SOS´s) glansnummer!

Den finns bara i en inspelning med Björn Ulveus – som sjunger den alldeles för raskt!

Ulla Billquist har det rätta trettiotalstempot!
ELLER
Ännu bättre!

Ännu en 80-åring!

1955-59 såg vi , när vi var studerande i Lund, i stort sett en western varje vecka!
Efter att vi i juli 1960 blivit föräldrar och skaffat TV blev det mera sällan.

MEN

Framför allt den gamle förstod med en gång Clintans och Sergio Leones storhet när den första spaghettiwestern såg dagens ljus 1964!

OCH
Sedan har han, dvs Clintan, ju bara blivit bättre och bättre!
Vi gratulerar 80-åringen!

Tillägg:
När jag nu på nytt läser igenom artikeln i SvD påminns jag om:
Jeanette Gentele skriver där:

”Jag kom honom inte närmare när jag 1993 besökte det lilla samhället Carmel-by-the-sea på amerikanska västkusten, där han fortfarande bor jämsides med ett antal andra ställen. På hans restaurang Hog´s breath inn, inredd i cowboystil med en eldstad till varje bord, fick man följande information på ett papper:

Some frequently asked questions in Carmel.:

Is Clint Eastwood mayor? He was. Not anymore.

Where does he live? That´s a local secret.

How is he? He is a nice guy.

Clint Eastwood valdes till borgmästare i Carmel 1986 och satt två år som oberoende, non partisan.”

MEN
Vi var där, dvs i Carmel 1987!
Inte heller vi såg dock till honom…