Bloggmates

Internet är fantastiskt! Tack vare min blogg har jag/vi fått många nya vänner
T.ex Ökenråttan och hennes make

Igår var det dags igen!
Vår kontakt daterar sig från en kommentar av SB på min blogg  3dje december 2008
Sedan har det inträffat en del dödsfall och andra tråkigheter
MEN
I förrgår sammanstrålade vi och samtalade sedan livligt i åtta timmar (Sic!) om våra föräldrar och morföräldrar som ju på tjugo och trettiotalet delade livserfarenheter.

Ännu en sommarpratare

När jag inte är upptagen med bestyr tittar jag varje morgon efter VEM som är sommarpratare. För det mesta är det för mig okända eller ointressanta underhållare. Jag missade Mark Levengood och Henke Larsson på grund av Sommarfesten, men annars är det hittills bara fyra som jag funnit för gott att faktiskt lyssna på, senast i går Carl Bildt.

OCH
Jag blev inte besviken.
Den största behållningen var hans redogörelse för staden Balkh i Afghanistan

 OCH

att lyssna på
Sven Bertil Taubes insjungning av ”Snurra min jord”

SM:10 Richard Sandler

Fredag regnade det. Efter upprustning i köket och besök på deponin, tog jag itu med nästa statsminister

1884-1964

Jag påpekade vid redogörelsen för nr 9:  Trygger:
Det slår mig nu att ALLA statsministrarna vi hittills lärt känna studerat  i Uppsala, och  samtliga utom Edén* juridik. Hjalmar Hammarskjöld blev professor i juridik vid 29 års ålder, Trygger vid 32.
* Eden var ju å andra sidan professor i historia…
 
Biografin över RS är skriven av Per T. Ohlson. Hans inledning påminner oss om vilket PARADIGM-skifte hans utnämning var (även om också han påbörjade sina studier i Uppsala):

En afton i Lund
Statsministerafton är ett begrepp som förknippas med Tage Erlander och Lund. Erlander, formad av den lundensiska traditionen, brukade på 1950-och 1960-talen orsaka rusning till Akademiska föreningen vid Sandgatan när han gästade sin gamla studentstad. Men kopplingen mellan Erlander, statsministerämbetet och Lund sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden.

Fredagen den 2 oktober 1925 kom Rickard Sandler till den skånska lärdomsstaden för att tala vid ett möte arrangerat av den radikala studentklubben DYG, Den yngre gubben, och socialistiska Clarté. Ordförande i DYG var Tage Erlander, en tjugofyraårig värmlänning som fem år tidigare begett sig till Lund för universitetsstudier. DYG hade bildats 1896 som en fortsättning på en tidigare diskussionsklubb som hette DUG, Den unge gubben.
Per T:s inledning är brilliant – så jag föredrar att saxa stycken ur denna, framför att försöka formulera något plattare själv!:
Kring Rickard Sandler stod ett speciellt skimmer, fast inte så mycket från honom själv som från två fallna jättar. I januari 1925 hade Hjalmar Branting, ”Hövdingen” avgått som statsminister på grund av sjukdom. Den handlingskraftige finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson framstod som given efterträdare, men även Thorsson var svårt sjuk och manövrerade så att Gustav V egentligen inte hade något alternativ än att upphöja handelsminister Rickard Sandler till regeringens chef. Branting avled i februari, Thorsson i maj. Därmed blev, åtminstone för ett tag, Rickard Sandler den främste representanten för en ny socialdemokratisk ledargeneration.
Sandler var fullt medveten om sin blixtrande intelligens och sina ansenliga talanger som talare och agitator. Ernst Wigforss hade ett komplicerat förhållande till honom, men gav i sina minnen ett vackert erkännande åt kollegans retorik där ”både formens pregnans och röstens klang höjde intrycket av det betydelsefulla i de framförda argumenten”. Med kärnfulla sentenser kunde Sandler tydliggöra svåra problem och sammanhang. Det mest berömda exemplet är en mening i det maratontal i riksdagen som var hans svanesång som statsminister:
” Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”. 
Ett mindre känt exempel är hans träffsäkra definition av yttrandefrihetens betydelse:
” Det land är bra, där man får säga att regeringen är dålig.”
Rickard Sandler var högt respekterad i sitt parti men knappast genuint populär. Fostrad i en norrländsk folkhögskolemiljö och med akademiska meriter såg han sig mer som folkbildare än som politiker. Därtill hade han närmast en asketisk framtoning. Han var absolutist, även om han sent i livet blev mindre rigid och understundom smuttade på ett glas vin. Till hans fåtaliga laster hörde tobak och kaffe, mängder av kaffe.
Sandler kunde förlora sig i aktiviteter fjärran från politik.
Musiken var hans ständige följeslagare: han spelade violin och komponerade. Och så hade han en kolossal fallenhet för siffror. På kvällarna när Per Albin Hansson hällde upp en grogg och plockade fram kortleken, satte Sandler sig med papper och penna för att lösa matematiska problem. Privat fann de aldrig varandra.

Det var fadern, Johan Sandler , som gjort den egentliga klassresan. Han var son till en värmländsk skomakare och var själv utbildad sådan. Han hette ursprungligen Eriksson, men vid folkskoleseminariet där han studerade fanns flera med det namnet, så han tog namnet Sandler, bildat efter det grekiska ordet för SKO: sandalon!
Han startade en folkhögskola i Torsåker i Ådalen, där således sonen växte upp.

”I övriga Norden är Grundtvig mest känd som den som grundade folkhögskolan”

Fadern var också  politiskt engagerad, liberal och grundtvigian
Richards politiska bana började under värnplikten 1906. Han tillhörde i unga år vänsterfalangen inom socialdemokratin, beskrev sig på äldre da´r snarast som anarkist i Kropotkins efterföljd.


1911 är ett händelserikt år. RS tar sin licentiatexamen i Göteborg, ger ut Samhället sådant det är och väljs in i riksdagen.
1912 får han uppdraget att översätta Karl Marx Das Kapital och grundar ABF!

Översättningen av Kapitalet är inte klar att utgivas förrän 1930! Under tiden som han kämpar med texten påverkar den honom så att han successivt genomskådar marxismen. Han har god hjälp av sitt matematiska snille.

Men socialiseringsfrågans huvudrollsinnehavare var Rickard Sandler. Per Albin Hansson, som valts till partiledare fyra år tidigare (1928 ref anm)  berörde ämnet bara i föregående när han öppnade kongressen. Det var framför allt Sandler, partistyrelsens föredragande, som slog tillbaka socialiseringskraven. Han inledde debatten den 23 mars med att varna partiet för att försöka transplantera ”det stora sovjetryska experimentet” till svenska förhållanden:”Jag har under den sista tiden varit sysselsatt alldeles speciellt med att studera, vad som därborta har skett. Detta har gett mig anledning till mycket eftertanke”. Han var i och för sig imponerad av den ”oerhörda grad av aktivitet” som utvecklats i Sovjetunionen men slog sedan fast:

Vad som sker i Ryssland, sker slutligen under en partidiktatur, vilken aldrig skulle vara möjlig i ett sådant land som Sverige, så länge det finns den minsta gnista kvar av den känsla för frihetens värde, som dock är allmänt härskande här. 
 —
Under arbetet med Kapitalet gjorde Sandler en egen ideologisk resa När han började (1912 sic!) var han en doktrinär marxist på socialdemokratins vänsterkant. När han slutade tillhörde han partiet mittfåra och såg Kapitalet som ett i och för sig inspirerande verk som dock inte kunde fungera som politiskt rättesnöre.

 1926-1932 var RS chef för Statistiska Centralbyrån

1932 blev han preses i Musikaliska Akademin och utrikesminister i Per Albins minoritetsregering. 

Med en paus sommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp ledde sin s.k. semesterregering behöll han den posten till 13 december 1939. Hans strävanden till ett nordiskt försvarsförbund som innefattade även Finland ledde till att han tog ställning för att efterkomma Finlands begäran om hjälp med svenska trupper till Åland efter det att Sovjetunionen 30 november anfallit Finland, något som regeringschefen Per Albin vägrade, vilket innebar att Sandler valde att avgå.

Det medförde emellertid inte att han blev politiskt sysslolös. Till skillnad från sina föregångare hade han ju levt ett hälsosamt, nyktert liv och levde till 80 års ålder och hade 25 vitala år framför sig.
1941-1950 var han landshövding i Gävleborgs län
1945 ordförande i kommissionen om säkerhetstjänsten och flyktingärenden.
1947 FN-delegat
1954 ordförande i författningsutredningen. Ledamot av Vetenskapsakademin.
1956 Ålderspresident i riksdagen

Han kopplade av med matematik och musik.

1940 hade han blivit kopplad som sambandsman mellan UD och försvarsstabens kryptologiska byrå. Sedermera gav han ut en bok Chiffer som till stora delar bestod av siffer- och teckenkombinationer som var helt ogenomträngliga för en vanlig läsare. ”Jag måste beundra min förläggares mod att utge detta arbete” skrev han i förordet..

 Heinrich Heine
 1797-1856

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren. Han tonsatte dikter av Dan Andersson och Nils Ferlin och komponerade en stråkkvartett. Det senare var ett vågat företag, men enligt en sakkunnig bedömare vittnade kvartetten om ”klang-och formsinne” . Sandlers mest omfattande kompositörsgärning var ett åttiotal tonsättningar av dikter av Heinrich Heine, en tysk författare och poet som efter julirevolutionen 1830 slog sig ner i Paris. Sandler hade tidigt blivit fascinerad av den samhällskritiske Heine som samarbetat med Karl Marx

Per T avslutar:

Men hans närmast oöverskådliga gärning hölls samman av en gemensam nämnare. Det var människan, hennes villkor och förutsättningar som självständig individ och social varelse. När han i Lund oktober 1925 skulle sammanfatta sin människosyn så oberopade han inte Karl Marx, inte partiprogrammet, inte den nyligen bortgångne Hjalmar Branting, utan Immanuell Kant, en av alla tiders störste tänkare:
Varje människa bär ändamålet inom sig själv. 
Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syfte.

Åter till vardagen

Efter att i en månad ha förberett och genomfört Sommarfesten kan jag i lugn och ro börja fundera på Vadan och Varthän ?
OCH
VARIFRÅN ?

Jag börjar med att redigera mina bilder ”De senaste 12 månaderna”
OCH
Vad hittar vi väl där?
JO

För ett år sedan hade jag stopp i avloppet
Det hade jag glömt!

OCH

tog itu med att sortera den gamles kvarlåtenskap

De här  av honom älskade skorna åkte i soptunnan för andra och sista gången
De köptes någon gång på 60-talet. Jag hade redan på 80-talet – till hans förtrytelse –  sorterat ut dem en första gång men de ”räddades” för fortsatt tjänstgöring. 

 Dessa  kvarvarande Bally, inköpta troligen redan på 80-talet kom knappast till användning…

Sorgligt nog är det ingen bland barn eller barnbarn som har så stora fötter…

Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggornas värld.

Stig Hagström

Stanford’s Stig Hagstrom, emeritus professor of engineering, dies at 78

Stig Hagstrom was a central figure in the Stanford School of Engineering in the ’70s and ’80s for his understanding of electron spectroscopy and his role founding the Stanford Synchrotron Radiation Lightsource. In his life he aided a Nobel Prize winner, helped found a Swedish university and established the Stanford Center for Innovations in Learning.

 Idag begravs vår käre svågers berömde bror med stor pompa borta i Amerikat….

Vi var väldigt stolta över att vara ”släkt till släkten”
MEN
mest tacksamma över att ha  lärt känna denne underbare man  som vän.

Här är lillebror Görans minnesord:

.
Det skiljer ju några år mellan Stig och mig. Trots det hade vi alltid en djup och god kontakt med varandra. Ju äldre vi blev desto intensivare var kontakterna, det långa avståndet till trots.

Stig betydde så mycket för vår familj. Hans ansvarstagande i stort och smått var allmänt känt. Det var Stig som såg till att veden blev huggen och hemforslad. Han var flitig i bärmarkerna och på torvmossen. Han var lika flitig vid skrivbordet och kom alltid väl förberedd till skolan. Det var inte bara det att han hade det ”lätt för sig” som gjorde honom så framgångsrik. Det var lika mycket hans energi, hans nyfikenhet och starka vilja.

Vi syskon minns hans handskrivna devis ovanför ottomanen 
”Was Du Heute tun kannst, verschiebe nicht auf Morgen”, det var ett ordspråk han lärde sig på sitt första främmande språk, vilket var tyskan på den tiden.

Vi kan  lätt konstatera att vår barndom inte präglades av stor munterhet och många nöjen. Det var först en fråga om att överleva, inte behöva frysa alltför mycket och att inte behöva vara hungrig jämt.
Det vore dock orättvist att säga att barna- och ungdomsåren endast var mörka och allvarliga.
Mamma och vi syskon hjälptes åt för att att göra livet lite omväxlande och trevligt. Utflykter, läger och annat bidrog till att vi inte blev alltför isolerade i lilla Äng.

Ofta kunde vi uppleva stor hemtrevnad hemma. Minns med glädje och tacksamhet när Stig översatte direkt och läste ur den bok han fått från sin tyske brevvän. Vi yngre syskon trodde att den hette ”Filibaba och de förti rövarna” och det var ju ganska likt orginalets titel. Det var högtidsstunder och vi kröp varandra närmare också för att hålla värmen bättre.

Minns Stigs tid i Jönköping vid A6 då jag gick på gymnasiet i samma stad.
Vi fann tröst i varandra på kvällarna.
En dag fick Mamma i Nässjö en flygbiljett till Californien. Hon ringde mig och frågade hur hon skulle ställa sig till en ev. resa. ”Åk Mamma det ångrar Du aldrig.” Hon lydde rådet och kom hem solbränd och med många ljusa minnen från B-S, Stig och Er alla.

Om Stigs stora insatser runt omkring i världen är det många som kan vittna om.
Vi förstår nog inte fullt hans betydelse men gläds åt den mitt i sorgen.
Till sist vill jag erinra om Stigs stöd för mig redan från barna- och ungdomsåren. Det var alltid tryggt att vara i hans sällskap och han var ett föredöme.
Han framhöll ofta att det var en stor fördel om man var ”steget före” både i skolan och även annars.
Det var ett bra råd även om det inte alltid var så lätt att följa.
Jag vill skicka med det som en vänlig hälsning till Er alla. Det hjälper i alla situationer.

Ett uttryck på det klassiska språket passar bra som avslutning:
Optimus es, amice. Tu me servavisti. 
Det betyder ungefär Du är min bäste vän. Du har räddat mig.
Nu borde latinet ändras från  ä r  till v a r  men det vore bara en formsak.
Andemeningen ändras aldrig.
Göran

Tillbaka

Tillbaka till utgångspunkten:
Sedan påskbesökarna åkt hem unnade jag mig förströelseläsning i ”hängmattan”, med Leif GW:s senaste som just kommit ut i pocket. Det slumpade sig ju så att recensioner av högstdensammes:
Mellan sommarens längtan och vinterns köld och
En annan tid ett annat liv.
inledde min bloggkarriär 9 januari 2006.  den djefla mannen har ju alltsedan jag gick i pension 1999 hållet ett uppfordrande öga på mitt läsande: Mamma du måste….
Först blev jag tillhållen att för varje bok jag läste skriva en recension. Jag startade juli 2000 med:
Författare :    Iain Pears
Titel :        Den fjärde sanningen
Lånad på Vikens bibliotek – läst under juli 2000
Historia vero testis temporum, lux veritatis, vita memorae, magistra vitae.
Cicero ( Historien är i sanning tidernas vittne,sanningens ljus, minnets liv, livets lärare.
IP, som är journalist och konsthistoriker, skriver i detektivromanens form en krönika från händelser i Oxford 1663.
Fyra olika versioner ges av samma händelseförlopp:
Först av en uppdiktad italienare Marco da Cola
Sedan av en likaså uppdiktad person, son till en av Karl den II:s män
Så av John Wallis, professor i geometri, ansedd som den störste matematikern i O. före Newton.
Och slutligen av Anthony Wood. antikvarisk forskare och historiker.
Personregistret omfattar 27 personager inklusiv da Cola varav  endast denne och ytterligare 2 är uppdiktade. Bland de historiska personerna finns sådana som Robert Boyle, John Locke och Christopher Wren!
Boken omfattar 709  sidor och ger en mycket detaljrik skildring av det politiska och vetenskapliga läget i England vid denna tid  samtidigt som Pears lyckas med att berätta en spännande skröna

Sedan har jag faktiskt fortsatt. Jag har funnit att det merarbete det innebär, ger sjufalt igen i form av förståelse och fördjupning. Jag hinner ju inte läsa riktigt lika många böcker, men får större tillfredsställelse av dem jag faktiskt ger mig i kast med, som exempelvis En osalig ande!Sedanför att redovisa mina mödor skickade jag med jämna mellanrum mina recensioner  som veckomejl till klanen…

OCH
plötsligt
(det var som vanligt den djefla mannen som varit framme)

Jag har ju med stort nöje i vinter på tisdagar kl 21.00 suttit framför TV:n och tittat på Veckans brott. 
Nu läser jag med välbehag, snabbt och lätt, hans ”Den döende detektiven”.
Den handlar, som alla som läst hans böcker förstår, om Lars Martin Johansson, förre chefen för Rikskriminalpolisen, som sedan en tid lever pensionärsliv. På väg hem från ärenden i huvudstaden till sommarstugan en varm julidag (närmare bestämt den 5 juli 2010), får han för sig att stanna för en varmkorv vid ”Sveriges bästa korvkiosk”. Han möter där ”fyra yngre kollegor från Piketavdelningen”
Just när han åter sätter sig i bilen och skall ta första tuggan på sin nyinköpta Zigeunerwurst med ”doft av nymalen peppar, paprika och lök”, :
”I samma ögonblick måste någon ha kört en isdubb i nacken på honom. Inget molande förebud om en vanlig huvudvärk utan en skarp skärande smärta som plötsligt drog igenom hela bakhuvudet. Ljuden från gatan som blev otydliga, svåra att uppfatta, och försvann, mörkret som slöt sig framför hans ögon, först höger öga sedan vänster, som om någon dragit ner en rullgardin som hängt sig på trekvart. Armen som domnat och fingrarna som blev stumma och stela. Korven som han tappat mellan sätena.
Sedan bara mörker och tystnad” 

sidan 20/502 vaknar Lars Martin Johansson  upp på Karolinska sjukhuset och blir meddelad att han fått en stroke. Sid 39 blir han konsulterad av sin neurolog om ett 25-årigt, nyligen preskriberat, men fortfarande ouppklarat mord på en nioårig flicka.

…och sedan handlar resten av boken om hur Lars Martin Johansson med hjälp av sina gamla vänner och kontakter inom polisen, tillsammans med nya ledtrådar som läkaren kan förse honom med (och som förklarar hennes intresse för fallet) löser det.
Fram till sidan 363  är det som vilken kriminalutredning som helst. Jag fladdrar igenom sidorna och gläds åt Leif GW Perssons  pregnanta och underbara språk ….. har karlen någonsin varit så bra!?
När jag tittar tillbaka till jungfrubloggen läser jag redan då:

Böckerna är utomordentligt spännande och välskrivna.

Det som gör dem så läsvärda är LGWP:s djupa kunskaper om polisarbete, men även ränkspelet politiskt och professionellt. Goda och dåliga poliser resp vilket handlingsutrymme den gode polisen har!

MEN
Hans prosa firar nya triumfer!
En njutning att läsa!

Våra Nimrod: den unge

Jag har ju tidigare berättat om att vi har en härstamning som jägare
Här en bild, troligen från 40-talet, där pappa Calle, Antons morfar,  i mitten som ledare för ett jaktlag på Hjelmshult, som väl står i begrepp att ge sig ut. Det stora viltet där och då var rådjur, men mest harar och fasan och en och annan räv.
Vi har ju orienterat i 35 år
Det var väl först för ”en femtan år sedan” som de första tecknen på vildsvin började dyka upp
OCH
Nu äro de legio
T.ex häromdagen när vi rekade på Kullaberg iakttog vi ett bökande,
där vi strax genom litet spanande kunde avslöja förövaren.
Så det är dags att jägargenerna ger sig till känna!
Barnbarnet Anton i Blekinge

SM:5= Edén

Det är ända sedan den 11 februari jag recenserade en statsministerbiografi
MEN
Det betyder inte att jag inte har läst någon…

Jag försöker emellertid i mina redovisningar av mitt läsande någorlunda följa med i den tid som flytt – dvs i  Axel Munthes och Rubinsteins biografier, Jolos redovisning av 1900-10 och statsministerbiografierna, dvs redovisa dem parallellt.

 NU
för att jag inte ska komma alltför långt före är det dock dags för

nr 5 =  Nils Edén. 
Han var tio år yngre än sina föregångare och även sin efterträdare Branting. Han blev den som rätt förvaltade det kloka manövrerande som de tillsammans utfört under första världskrigets år med kulmen 1917:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.
Maktskiftet brukar betecknas som parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige, och har uppfattats som en av de mest centrala händelserna i svensk politisk historia

 Det är en av mina favoriter, Gunnar Wetterberg som skrivit biografin. Den är därför ovanligt klar, koncis och lättläst.

Nils Edén hade sin bakgrund i 1800-talets strävsamma ståndscirkulation. Hans farfars farfar var hemmansägare och kyrkvärd i Medelpad, hans farfars far nämndeman och hemmansägare. I nästa generation tog sig sönerna Nils och Per namnet Edén efter släktgården Edsta. Den yngre brodern Per blev riksdagsman i bondeståndet i mitten på 1800-talet, medan den blivande statsministerns farfar Nils läste till präst och blev komminister i Råneå i Norrbotten.

Det innebar att Nils Edén, * 1871, växte upp i det Norrbotten som inte fick järnvägsförbindelse med resten av Sverige förrän 1915. Däremot kunde han gå i det nyinrättade gymnasiet i Luleå innan han

” i september 1889 tog ångbåten Norra Sverige till Stockholm. Resan varade tre dygn”
I Uppsala blev han först kurator för Norrlands nation, sedan studentkårens ordförande. 1903 utnämndes han till professor i historia.

Första gången han yttrade sig på ett politiskt möte var 1901. Det gällde då, inte förvånande, det som skulle visa sig vara hans hjärtefråga: rösträtten.
Han blev anlitad i samband med unionsupplösningen och skrev på uppmaning av Karl Staaf en ”broschyr” som kunde läsas i utlandet.

På en vecka skrev Edén ihop Det svenska programmet i unionskrisen
Han anlitades mer och mer av liberalerna på grund av sin utomordentliga talekonst, och valdes 1908 in i andra kammaren. Redan första året kunde han smula sönder det förslag till Nya universitetsstatuter som ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld försökte få riksdagen att anta…
I samband med Karl Staafs andra ministär blev Edén inte aktuell för att inträda i regeringen, eftersom han, till skillnad från partilinjen var försvarsvänlig och icke nykterist…
När sedan Karl Staaf dog 4/10 1915 fick det liberala partiet svårt att välja en efterträdare -det slutade med en kompromiss= ett femmannaråd, där dock Edén ingick.

I samband med regeringen Swartz avgång skrivs:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.

Det var dock inte så enkelt som det låter!
Gunnar Wettergren använder 20 sidor (av 110 sammanlagt!)  för att berätta alla turerna kring regeringsbildningen. Under mer än en månad diskuterades med konungen VEM som skulle leda den nya regeringen och vilket skulle vara deras mandat. Kungen ville helst, och kämpade in i det sista för, att det skulle bli en samlingsregering med även högerpolitiker men blev till slut tvungen att ge med sig:

Kungahuset våndades. ”Det blir rysligt med Edén”, skrev den tyskvänliga drottning Victoria till sin biktfader biskop Billing. Kungen förmådde Widén att göra ett nytt försök att övertala Swartz, Förgäves – och söndagen den 14 oktober tackade den tilltänkte slutgiltigt nej.
Äntligen kom anbudet till Edén

På fyra dagar förberedde Edén sitt uppdrag genom hårda förhandlingar med kung Gustaf:

På så vis gjorde Edén sin första stora insats som statsminister redan innan han var formellt utnämnd. Kungen tog ett stort steg närmare parlamentarismens principer och avstod från väsentliga delar av sina möjligheter till personlig maktutövning. Edén hade tvingat igenom den konstitutionella monarkin

Regeringsunderlaget var ju en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. På samma sätt som i förhandlingarna med konungen, gick Edén i utseendet av ministären mycket grundligt tillväga.

Visserligen ”misslyckades” han med Branting:

Edén ville att Branting skulle ha en tung post. Branting hade nog helst velat bli utrikesminister, men hans ententevänlighet gjorde det omöjligt. I stället krävde Edén att han skulle ta finansdepartementet. Branting vred sig som en mask, men föll till slut till föga.

MEN
Redan efter mindre än tre månader bad Branting att bli befriad från uppdraget – och i stället gick uppdraget till den skånske skomakaren Fredrik Thorsson.

När  Edén på grund av oenighet med socialdemokraterna när det gällde kommunalskatten avgick den 10 mars 1920 hade han emellertid i huvudsak uppnått vad han hade föresatt sig:

– åttatimmars arbetsdag
 – reformation av lagstiftningen avseende fattigvård
 – kyrkotukten avskaffades
 – lag om åtgärder mot könssjukdomar
 – vattenrättslag
 – lag om rätt till litterära och musikaliska verk
 – avskaffande av dödsstraffet
 – införande av fortsättningsskola och förbättrad pedagogik i folkskolan
 – kvinnlig rösträtt
 – allmän kommunal rösträtt

Det blir för långrandigt att redogöra för turerna kring HUR detta åstadkoms.
Utöver Edéns skicklighet och förmåga att leda sin ministär  hade man också en del tur:
Under den ordinarie riksdagen våren1918 lyckades förstakammarhögern stoppa propositionerna  om allmän rästrätt..

MEN
Under den urtima riksdag som inlagts hösten 1918 på grund av det ånyo tillspetsade försörjningsläget, lyckades Edén till regeringens fördel utnyttja kungaparets rädsla för revolution när den tyske kejsaren avsattes:
Den 7 november 1918 bad Edén kungen att tala med högerledarna om möjligheten att komma överens i rösträttsfrågan.
—-
 Den 9 november 1918 bröt revolutionen ut i Berlin. Kejsaren abdikerade och flydde till Holland med kronprinsen
—–
Oron hade nu spridit sig. Kungen såg den ene fursten efter den andre mista sin ställning. Drottning Victoria hade fastnat bland revolutionärerna när hon besökte sina föräldrar i Karlsruhe. Gustav V packade sina saker på slottet för att snabbt kunna ge sig iväg.

Efter genomförandet av alla dessa reformer och därefter brytningen med socialdemokraterna splittrades det liberala partiet. Edén hade ju inte mer att genomföra – slutade sitt politiska liv som landshövding i Stockholms län 1920-38.
>>…en av de förnämsta regeringschefer vi haft…<<
Som statsminister var Edén i sitt esse. Han var en framstående talare, tidigt begåvad med smeknamnet Silvertrumpeten. Det handlade inte bara om hans retoriska skicklighet, utan tydligen också rösten. ”Han hade en sällsynt vacker klar och hög tenorbaryton, och sjöng osvikligt rent” berättar sonen