Inte bara Jonas…
Jag är lycklig över att det finns dessa SUPER-men
De är inte blott FYSISKA praktexemplar
UTAN
har intelligens och omdöme som gör dem till
FIX-stjärnor.
Här schabblas det inte med växlingarna!
Inte bara Jonas…
Jag är lycklig över att det finns dessa SUPER-men
De är inte blott FYSISKA praktexemplar
UTAN
har intelligens och omdöme som gör dem till
FIX-stjärnor.
Här schabblas det inte med växlingarna!
Höstpremiären för Veteranorienteringen var förlagd till Ankarlöv
i de mörka skogarna mellan Klippan och Eket.
(inte långt från Artur Lundkvists födelseplats Oderljunga)
Artur Lundkvist föddes i Hagstad utanför Oderljunga, i Perstorps kommun. När han var tre år flyttade familjen till Toarp i samma trakt. 18 år gammal flyttade han med familjen till Tyringe.
Läsning var under uppväxten Lundkvists stora intresse och skolbiblioteket spelade en viktig roll. Han promenerade gärna i skogarna runt hemmet. Intresse för naturen är tydligt i den senare delen av författarskapet. Stor betydelse för upptäckarivern hade relation till farbrodern Anton. Denne bodde i en ensligt belägen stuga med gamla föremål och trycksaker. Farbrodern tog den unge Artur med på strövtåg i omgivningarna. Lundkvist gick igenom sexårig folkskola och senare utbildning på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.
Det var kuperat, stenigt
uttorkat och fortfarande bråtigt efter Gudrun..
MEN
En härlig förmiddag i ”vildmarken”.
PS: På Erics blogg finner man denna bild där jag återfinnes längst till höger
”taggad” före start!
Som man kan läsa i SvD 5/8
SÅ
finns det under augusti möjlighet att utöka sin kulturorientering genom att ta sig in på denna blogg!
Hittills har man fått insiderinformation om
1. Harry Martinson – nässelskådare och planetobservatör
2. Povel Ramel – Knäppuppare och ordmusikalisk ekvilibrist
3.Hans Arnold, skräckens lyckliga mästare
4. Torsten Ehrenmark – örebroare, kosmopolit och älskad sommarpratare
5.Daniel Fallström – ”en verklig skald med mycken känsla”
6. Lasse O’Månsson – humoristisk gränsöverskridare
minnesvart.com
Min ofta återkommande uppmaning:
Följ den spännande fortsättningen
är i detta sammanhang verkligen belönande!
Det har ju utlovats nya upptäcker åtminstone augusti månad ut.
Jag har ju klagat över att lyssnandet på Jonas Kaufmann hindrar mitt läsande…
NU
har jag dessutom köpt en bok om honom
PÅ TYSKA:
Det ständiga sökandet på nätet efter nyheter om JK har inneburit att min tyska förkovrats väsentligt!
Jag har alls inga svårigheter att snabbt läsa denna bok som inleds av Placido Domingo!
Följ den spännande fortsättningen!
Nu har jag hjälpligt röjt upp efter Sommarfesten,
gjort hyllesaft och Lill-Anders, samt bytt lås.
Sommarvädret har infunnit sig
Nu gäller det att ta tag i allt försummat
FRÄMST
TRÄDGÅRDEN och DAS LESEN
Men först får jag läsa dagens avsnitt av
SOMMARFÖLJETONGEN
som än en gång
HÅKAN NESSER
står för.
PS Varför jag kallar inlägget INLÅST kommer att framgå av recensionen!DS
De senaste tre veckorna har, som alltid i maj/juni ,varit hektiska. Åtminstone en tredjedel
av allt jag upplevt har ännu inte fått plats på bloggen, ej heller sommarens blixtinvasion.
Allt medan jag sorterar gamla deckare,
publicerar John le Carré sin senaste bok ”A delicate matter”
Utdrag ur recensioner
”In the Times, Marcel Berlins called it ”beautifully sad; the novel is the most satisfying, subtle and compelling of his recent oeuvre”. The Independent’s Ian Thomson praised it as a page-turner – the work of ”a writer of towering gifts”, whose thrillers show up ”much of what passes for literary fiction [as] mere creative writing”. Allan Massie in the Scotsman agreed, calling it ”the best novel Le Carré has written for some time” and its author ”far more serious in his themes than the majority of those who write so-called literary fiction”.
JUST DÅ
dök den här boken upp ur gömmorna!
Det är hans allra första, utgiven 1961, publicerad på svenska samma år!
VARFÖR
jag beslöt mig för en OMLÄSNING!
Min första kontakt med John le Carré var genom FILMEN The spy Who came in from the cold med Richard Burton.Efter att ha sett denna fantastiska film läste vi boken, och sedan alla Carrés böcker fram till och med Ryska huset. Den kom ut 1989. (Efter Gorbatjovs tillträde och Die Wende var ju stoffet inte lika intressant)
Det är förtjusande att läs om Spionen måste dö!
Den presenterar redan på första sidan
George Smiley:
”—
Någon gång på tjugotalet när Smiley hade gått ut sin föga imponerande skola och blinkande lufsat in i sitt föga imponerande Oxford-colleges skumma klostergångar hade han drömt om docentstipendier och ett liv ägnat åt de litterära gåtorna i sextonhundratalets Tyskland. Men hans egen lärare, som kände Smiley bättre ledde honom klokt bort från de hedersbetygelser som otvivelaktigt skulle tillfallit honom. En vacker julimorgon 1928 hade en förbryllad och ganska skär Smiley suttit framför en undersökningsnämnd från Utrikeskommittén för akademisk forskning, en organisation som han egendomligt nog aldrig hade hört talas om.”
George Smiley är ju nu åter en kändis via Tomas Alfredssons film Tinker,Taylor, Soldier, Spy;
Det som är förtjusande är att George Smiley och John le Carrés stil var sig lika redan från början!
I år är det ett tvillingpar som ”tar studenten”(= eg.slutar gymnasiet)
Först ut var häromdagen
KRISTOFFER
Släkten i spänd väntan
Utsprungen
Om två dagar är det tvillingsysters Lina tur.
Läs den spännande fortsättningen!
Det har varit mycket med resande som hindrat både läsandet och dess rapportering.
DOCK
Det finns ju böcker som är ”lagom” att medtaga som insomningslitteratur.
Exempelvis ovanstående.
Som framgår har jag omhändertagit den när den utrangerades från Sjukhusbiblioteket,
troligen någon gång tidigt nittiotal.
Herbert Tingsten (1896-1973)
var ju chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959.
Jag var då 11-24 år gammal. Min far och morbror Rulle berörde under de regelbundna söndagsmiddagarna Tingstens politiska debatt
”Som chefredaktör för Dagens Nyheter blev Herbert Tingsten känd, som en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna, men också som en av de retoriskt säkraste. Han angrep såväl kungahuset som statskyrkan och boxningssporten, han drev kampanj för Sveriges anslutning till NATO och förespråkade ett svenskt kärnvapen. Tingsten tvekade inte att sätta vänskapsband på spel för principernas skull. Exempelvis gick han i en serie ledare till häftigt angrepp på vad han menade var FN:s ”hyckleri” och flathet för diktaturer, vilket ledde till att hans vänskap med Dag Hammarskjöld fick ett slut.”
Efter avgången skrev han sina memoarer i fyra band. Dessa har jag ej läst, men följde via tidningsläsande debatten som utmynnade i:
Efter sin tid som chefredaktör angreps Tingsten av sin efterträdare Olof Lagercrantz, vilket ledde till att han bröt förbindelserna med tidningen.
1970, utkom ”När skymningen faller” som överraskade kritikerna genom att uppvisa en helt annan sida av Tingstens personlighet. Därför blev jag nyfiken när jag fick tillfälle att förvärva den
OCH
Den är således nu, som nr XV, läst och begrundad.
På försättsbladet:
Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar
när skymningen faller på.
(Hjalmar Söderberg: Det mörknar över vägen)
Boken inleds med en anteckning:
Bern 10 februari 1968.
HT har då fått sin ”dom”, den synnedsättning han gått på kontroll för sedan 1958 hade tagit ett språng, han måste nu räkna med att han inte längre kan läsa böcker.
”Det var en hård chock för oss Förtvivlan var till en början överväldigande, en avgrund låg framför mig. Jag kunde inte gråta. Gerds (hustrun) försök att trösta mig var utan effekt: hon var för en gångs skull utanför, en av de andra, normala, som inte levde i skräck. Min enda tanke efter den första och avgörande undersökningen i förrgår var att snabbt nå en lindring genom bedövning, alltså en ordentlig whisky. Men redan vid middagen och rödvinet kom en förändring. Jag började liksom i annan del av mitt huvud att fantisera om en utväg, ett litet liv vid sidan om min fruktan. Jag skulle skriva om vad som hänt mig, utnyttja ångesten och ställa den i min tjänst, till en del besegra den.”
Den lilla volymen om 200 sidor blir så till under två år. Sista anteckningen anges
Roquebrune 25 mars 1970
” Då jag skriver de sista av dessa notiser, tror jag att jag är på bättringsvägen i fråga om det lidande som den dåliga synen givit mig. Inte så att ögonen blivit bättre. Men dels att jag hoppas att jag inte skall bli sämre; sedan ett år tycks det mig sjukdomen vara stationär och jag anser det möjligt, och ibland sannolikt att processen som den israeliske läkaren antog, nu är fullbordad och att jag således får behålla den syn jag har. Dels så att jag börjar vänja mig vid min olycka.”
Dagboksanteckningarna omfattar de mesta: Det lilla livet bland grannar och affärsidkare i Roquebrune invid Menton, hans funderingar kring liv , åldrande och död, politik, men mest reflexioner efter den högläsning som beskärs honom genom hustrun.
Det är åtskilligt: Tideström, Stirner, Wilde, Annunzio, Schack, Gide, Barrès, Dostojevski, Runeberg, Thomas Gray, Tolstoj, Marx, Rydberg, Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Baudelaire, Alan Paton, Elsa Brändström,Stalins dotter Svetlana Allilujeva,;
Han avslutar med en genomgång och därefter jämförelse mellan en del brevväxlingar
– Strindbergs brev
– Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling
– Breven mellan Heinrich och Thomas Mann och
– Breven mellan Thomas Mann och Herman Hesse.
… för att avsluta med litet Proust!
Sid 167: Med tanke på arten av min läsning finner jag mina prestationer aktningsvärda, men inte på något sätt märkvärdiga. Genomsnittligt under trettio eller fyrtio år drygt 100 sidor, med låt oss säga 2000 bokstäver på sidan, har varit dagens ranson. Det blir 40 000 sidor om året eller bortåt två miljoner sidor under min livstid. …
Ja , där ligger man ju i lä!
Det underbara är att hans kommentarer till all denna litteraturkonsumtion är så lättsamma, samtidigt som de är pregnanta och tänkvärda.
Boken har varit ett nöje att läsa och rekommenderas.
Man känner sig upplyft och upplyst!
Han hade verkligen
Sense of coherence!
Kein Häftling darf lebendig in die Hände des Feindes fallen
Himmlers ord 14 april 1945
Ja egentligen är det vägen till Ludwigslust jag färdas på eftersom Wöbbelin är så litet att det inte finns utsatt på min karta. Wöbbelin ligger fem kilometer norr om Ludwigslust och hittar jag det ena lär jag hitta det andra. Ludwigslust är en liten stadspärla har det sagts, vilket ju om inte annat antyds av namnet. I slutet av 1700-talet lät den mecklenburgsks storhertigen Christian Ludwig här bygga sig ett slott för sina jaktlustar.
I Wismar
Som omnämnt igår har ju även den gamle och svåger och syster ”hamnat” i Ludwigslust . Det var 1998 på vår årliga bilresa i det gamla Östtyskland. Vi hade kommit med färjan till Stralsund, kört till de gamla svenskområdena Wismar och Stettin och sneddade sedan ner mot E26 för att ta oss vidare till Potsdam och Leipzig.
DÅ
passerar man Ludwigslust.
Staden och slottet var ännu inte upprustade sedan östtiden. Just den dagen vi var där var det något slags enklare ”Kiviks marknad” på platsen framför slottet.
De gamla parkanläggningar med fontäner som skulle efterlikna Versaille var helt förfallna.
Inte såg vi till några av de gravfält som berättas om i Göran Rosenbergs bok:
Ludwigslust visar sig mycket riktigt vara en liten pärla till stad. Både slott och kyrkan står kvar och området mellan dem är sedan länge en öppen allmänning kantad av hundraårslindar och välbevarade korsvrikeshus och det enda som vid närmare betraktelse stör idyllen är de 200 gravplattorna som i fyra snörräta rader om femtio plattor vardera kantar promenadvägen under lindarna två rader på ena sidan och två på den andra. Hälften av plattorna är graverade med ett kors, hälften med en Davidsstjärna.
—-
Ur Wikipeda
The U.S. Army chaplain at the service delivered a eulogy stating that:
”The crimes here committed in the name of the German people and by their acquiescence were minor compared to those to be found in concentration camps elsewhere in Germany. Here there were no gas chambers, no crematoria; these men of Holland, Russia, Poland, Czechoslovakia, and France were simply allowed to starve to death. Within four miles of your comfortable homes 4,000 men were forced to live like animals, deprived even of the food you would give to your dogs. In three weeks 1,000 of these men were starved to death; 800 of them were buried in pits in the nearby woods. These 200 who lie before us in these graves were found piled four and five feet high in one building and lying with the sick and dying in other buildings.”
När Ludwigslust och Wöbbelin 1946 hamnar i Östtyskland är det ingen som har intresse av att bibehålla gravplatsen.
År 2000 är det tydligen en f.d. korpral i USA:s 82:a luftlandssättningsdivision, Leonard Linton, som tar initiativ till att återställa gravarna.
VILKET
ju förklarar varför det inte fanns några att se 1998!