Jag brukar ju försöka läsa något av Årets pristagare innan den 10 december.
SÅ
Jag införskaffade denna novellsamling…
MEN
Simone och SVEN
tog all min energi i anspråk.
*
Själva dagen dominerades av TV:
Jag brukar ju försöka läsa något av Årets pristagare innan den 10 december.
SÅ
Jag införskaffade denna novellsamling…
MEN
Simone och SVEN
tog all min energi i anspråk.
*
Själva dagen dominerades av TV:
I söndags var det åter dags för Poveldiggarna att samlas,
denna gång vid Rut på Skäret.
Vi var där i god tid eftersom änkegrannen Märta är styrelsemedlem och hade ansvar för betalningen.
Vi var åtskilliga som mött upp till den sedvanliga Ramelbuljongen
Det blev mångsång, solosång, film
MEN
Huvudattraktionen var ett Melodikryss med RAMEL tema
SOM
krävde en hel del gnuggande av geniknölarna…
WUNDERKIND!
Magnus Carlsen * 1990
Nu är han världsmästare:
Ur SvD 22/11
Remi räckte för norsk världsmästare
Norrmannen Magnus Carlsen är världens bäste schackspelare.
I och med segern över regerande världsmästaren Viswanathan Anand är han den förste nordbo som har vunnit VM-titeln.
SvD 3/11:
”2003 begärde hela familjen Carlsen ledigt från skola och jobb i ett år för att bila runt i Europa. Rutten var upplagd kring stopp vid kulturella sevärdheter, fina stränder – och stora schackturneringar.
Resan gav Magnus möjlighet att fokusera helhjärtat. Ett år senare slog han sig definitivt in i schackeliten med fyra uppmärksammade bedrifter: Han slog den förre världsmästaren Anatolij Karpov i ett parti snabbschack och lyckades få remi mot Garri Kasparov. Dessutom utsågs han, som den näst yngste någonsin, till stormästare
.Mest uppmärksamhet fick han ändå för ett parti mot stormästaren Sipke Ernst under en prestigefull turnering i Holland. Partiet började jämnt, runda efter runda gjorde de drag som toppspelare gjort många gånger förut. Sedan, före sitt sjuttonde drag, placerade Magnus en springare så att Ernst kunde ta den med en av sina bönder. Tre omgångar senare offrade han en löpare. I nästa omgång skänkte han bort ett torn. Han såg ut att gå mot en snabb förlust. Men – sju omgångar senare var Ernsts kung fångad av Magnus Carlsens drottning medan hans två torn stod maktlösa vid sidan. Schack matt.
Den eleganta segern fick Washington Posts schackskribent Lubomir Kavalek att döpa Magnus Carlsen, 13 år, till ”schackens Mozart”.
Det började i Högdalen
Hemma hos mormor fick farmor syn på en bok
Det resulterade i att jag FICK den!
*
Johan Hakelius är ju en av mina favoriter!
När den gamle och jag ”smyg”-pensionerade oss på 90-talet startade vi med lediga fredagar.
Då var det en högtidsstund att titta på
Godmorgon Världen på TV
läsa Svenskan och lyssna på
Fredagspanelen kl 08.15 i TV4
Då var det jämn, hög kvalitet med Stig Björn Ljunggren och bemälde Johan H som glada diskutanter.
*
JH inleder med:
Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt i det
Alla som intresserat sig för JH inser omedelbart att han är en stor anglofil, avslöjas t.ex genom hans val av klädstil.
Så när han då väljer ut en grupp män att porträttera blir det:
Den här boken handlar om en handfull sådana döda vita män. De är alla intressanta, men ingen är ett ideal. Ideal är tråkiga. Några är snarare avskräckande exempel. Sådan är för det mesta underhållande. Nästan alla är engelsmän, någon skotte, någon halvfransos och en propsade alltid ilsket på att få vara walesare, och det kan han väl få vara. Att urvalet ser ut på det sättet beror på mig.
De han väljer är 14 brittiska män som levde under 1900 talet. 2 är födda 1883, resp1896. de övriga efter 1900
4 levde in på 2000-talet.
Det är inget slumpmässigt urval – det finns alltid någon form av beröringspunkt som lämnas över inför varje ny biografi
EX : Alec Guiness vän och mentor John Gielgud bjöds 1932 till Oxford för att regissera en uppsättning av Romeo och Julia på New College. Där träffade han en student och de hade ett kort förhållande . ” I sex veckor var jag blint förälskad i honom. Sedan löstes det upp, som ett moln;det var ett väldigt kortvarigt förhållande” skrev studenten senare, hans namn var James Lees-Milne.
Utöver Alec Guiness är de av mig mest kända Evelyn Waugh och hans son Auberon. Han avslutar med George Orwell (1903-1950). ”Överräckningen” lyder så här:
”Anthony Powell var den som anförtroddes att välja psalmerna på George Orwells begravning”
Texten om Anthony Powells inleds så här:
”Anthony Powell tog sin fru Lady Violet, under armen och klev in på i Café Royals matsal. Han ångrade sig omedelbart. De hade inte besökt den eleganta viktorianska restaurangen på Regent Street sedan kriget bröt ut. Men nu, i september 1941, hade Powell fått befordran till den militära underrättelsetjänstens sambandskontor. Han hade svidat upp sig i sin ärvda mässdräkt, med ståkrage och mässingsknappar.
Vid ett bord på andra sidan rummet satt Eric Blair, mer känd under pseudonymen George Orwell. Vad värre var, han delade bord med Inez Holden, god vän till paret Powell. Det var oundvikligt att Holden skulle presentera dem.
—
Orwells uppenbarelse var Ferlinsk i sin skraltiga sjabbighet. Powell lät sy upp sina kostymer. Han levde inget bohemliv och hade i tio år skött ett vanligt arbete hos förläggaren Duckworth: ” Jag brukade tömma bläckhornen, intervjua omslagstecknare, hantera galningar, den sortens saker. ”
De fem romanerna Powell publicerat mellan 1931 och 1939 påminde mer om Evelyn Waughs tidiga berättelser än om Orwells Homage to Catalonia eller The Road to Wigan Pier. De bar inte på någon ambition att förbättra världen, snarare förströ den.
Men det fanns likheter. Powell och Orwell låg vid Eton samtidigt, även om Powell inte mindes honom från skoltiden. Orwell, alltid exakt, beskrev sin bakgrund som ”lägre – övre – medelklass” med en far som var kolonialtjänsteman. Powells far var överstelöjtnant i the Welch regiment, långt från prestigefyllda förband som the Life Guards, the Grenadiers och the Household Calvalry. Orwell skulle antagligen ha placerat honom i övre-övre-medelklass. Knappast en avgrundsdjup klyfta. Att de kunde finna varandra över en mässdräkt antyder att de också delade en viss dandyism, i Orwells fall uttryckt i stilfull sjaskighet. Och så hade de båda ett kärleksfullt förhållande till sin gemensamma kultur.
De mer än 400 sidorna är en fröjd att läsa:
Om The Bright Young People, Kenyas Happy Valley,
”Brideshead revisited”,Mitfordsystrarna,
The New Party which merged with the British Union of Fascists (which included the Blackshirts) osv…
REKOMMENDERAS!
Tack vare Jonas Kaufmann har jag kunnat
ta till vara tillfället att fördjupa mig i 200-årsjubileet
av såväl Verdis som Wagners födelse 1813.
NU
Denis Diderot, född 5 oktober 1713 i Langres, död 31 juli 1784 i Paris
läser jag i SvD om en 300-åring:
Upplysningen som intellektuell rörelse var en av de största: avgörande i mänsklighetens politiska och filosofiska historia. Idén om det fria meningsutbytet, de mänskliga rättigheterna, tron på förnuftet och frigörelsen från både religiösa och andra auktoriteter som formulerades och utvecklades under 1700-talet är grunden för vår moderna syn på samhället, människan, vetenskapen och demokratin. Även de som i dag bekämpar demokratin gör det med hänvisning till yttrandefriheten och det fria tankeutbytet, och de som motarbetar vetenskapen är hänvisade till att, rent formellt, göra det inom ramarna för upplysningens vetenskapssyn.
I dag fyller en av de centrala upplysningsmännen, Denis Diderot, 300 år.
Mest känd har han blivit som huvudredaktör för den stora encyklopedin, men medan andra gestalter från tiden inte sällan sjunkit undan i historien, har hans betydelse snarare ökat. Under den franska revolutionen tog även Robespierre avstånd från honom, för att han uppfattades som en militant ateist, vilket ironiskt nog inte gillades av jakobinerna.
Samtidigt fördömdes han långt fram i tiden som en av revolutionens främsta och framför allt våldsammaste inspiratörer, genom en liten vers som tillskrevs honom, enligt vilken mänskligheten ska bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Citatet är i själva verket från en präst, men Diderot skrev en skämtsam variation av det i ett privat sammanhang.
Det är smått svindlande att ta del av den aktivitet som intellektuella generellt utvecklade under gångna sekler. De skrev så mycket, hade så många älskarinnor, korrespondenser, projekt av olika slag att det är svårt att fatta hur de hann med allting.
Lite samma typ av svindel får man av Jacques Attalis meritförteckning. Sedan unga år forskare, ekonom, författare. Rådgivare åt Mitterrand, grundare av internationella organisationer, och med ett 50-tal böcker, även skönlitterära, på det. Lagom till Diderots 300-årsjubileum har han gett ut en biografi över sin landsman, Diderot ou le bonheur de penser (Fayard 2012). Undertiteln sammanfattar väl vad boken egentligen handlar om: lyckan att tänka.
Diderot kände verkligen alla som räknades i samtiden, och dem han inte träffade personligen korresponderade han med. Det finns en särskild friskhet och vitalitet i hans texter – de ger också en nutida läsare direktkontakt med ett intellekt som känns mera samtida än många av dem som tar upp plats i offentligheten i dag. Attali följer honom från uppväxten i den lilla landsortsstaden Langres, där familjen Diderot levt sedan 1400-talet, till slutet som uppburen filosof, i en Parisvåning bekostad av den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Han citerar ymnigt ur korrespondensen och andra texter, vilket skapar en mycket god överblick, ger kontinuitet åt berättandet och framför allt en stark känsla av närhet till Diderot själv. Det är uppenbart att Diderot för Attali är en valfrändskap.
Diderot var egentligen inte någon systematisk filosof. Han följde ett antal principer, men utan att för den skull vara någon principryttare. Som Attali skildrar honom var han vänfast, alltid aktiv, beredd att hjälpa den som behövde en redaktör eller skribent, alltid i rörelse och på väg för att fylla något behov. Vad han ville var att befria människorna från den blinda tron på auktoriteter. Liksom en del andra under 1700-talet kände han också att det rådande samhällssystemet var efterblivet, förstelnat och inte gynnade vare sig den vetenskapliga utvecklingen eller folkets välstånd, så något slags omvälvning skulle säkert komma. Men han var också tidigt ute med att varna för att en revolution i sin tur skulle kunna övergå i excesser och att ett nytt förtryck hotar i varje politisk omvälvning.
Det projekt som tog upp mest av hans tid var naturligtvis den stora encyklopedin. Till den krävdes både administrativ begåvning, vad gällde redigeringen av artiklarna, vilka författades av ett nätverk av tidens främsta experter på respektive ämne, och handlag med affärer – encyklopedin var ett ekonomiskt mycket framgångsrikt projekt – samt dessutom fingertoppskänsla för hur man skulle kunna undgå censuren.
Censuren, det politiska förtrycket och statens våldsamhet glöms lätt bort då vi tänker på 1700-talet före den franska revolutionen. Det var ett starkt repressivt samhälle. I ett av de mest gripande brevcitaten i boken skriver Diderot (min översättning): ”Jag vet mycket väl att en hederlig man kan förlora hela sin förmögenhet på 24 timmar här, för att de (maktens män) är skurkar; sin ära, för de har ingen lag; sin frihet, för att tyrannerna är överkänsliga; sitt liv, för att en medborgares liv är inget värt för dem, och de strävar efter att göra sig fria från föraktet genom att sprida skräck.”
Filosofens förhållande till makten var ett problem under 1700-talet, liksom det är än i dag. Diderot hade ett först varmt, sedermera spänt förhållande till Fredrik den store av Preussen. Han kritiserade kungen för att bara vara intresserad av upplysningsfilosofernas idéer i teorin och för att inte genomföra några framsynta reformer i sitt eget rike. Ironiskt nog, med tanke på detta, var det att han i stället lät sig locka till S:t Petersburg, där han förde ett slags konversationskurs i filosofi med Katarina den stora, som även hon var enbart teoretiskt intresserad av filosofens åsikter.
Encyklopedin var inte bara ett stort intellektuellt äventyr, den var också en god affär. Bokhandlarna som förmedlade verket till de många framstående köparna runtom Europa tjänade, enligt Attali, motsvarande 28 miljoner euro på en investering av enbart 790 000 euro, medan Diderot tjänade närmare 1 miljon euro, vilket var tolv gånger mer än vad han räknat med från början. En lustig detalj är att Thomas Jefferson 1780 ville köpa den, och lyckades få betala i tobak från sina egna plantager: 7500 kilo tobak fick han ge.
En ironi i Diderots biografi, som han för övrigt delar med Voltaire, är att han själv var stoltast över sina dramatiska arbeten. Han skrev flera pjäser, en handbok för skådespeleri, och hoppades att bli ihågkommen av eftervärlden som en stor dramatiker. Liksom Voltaire är han inte alls ihågkommen för det som låg honom varmast om hjärtat, utan, förutom encyklopedin så klart, för sina brev och kanske särskilt två böcker som han arbetade med i hemlighet under många år av sitt liv, ”Jacques le fataliste” (Jakob fatalisten och hans husbonde, på svenska senast 1992) och ”Le neveu de Rameau” (Rameaus brorson, på svenska senast 1951). De var troligen inte tänkta att bli publicerade, utan var bara ett sätt för honom själv att formulera sina tankar och ge motsägelserna i sina resonemang fritt utlopp i dialogform, men utan några krav på att lösa dem och komma med färdiga svar, som i de klassiska filosofiska dialogerna. Detta, att tillåta fritt utbyte utan nödvändigtvis fastslagna slutsatser, är ett arv från upplysningen, och som sätter det icke-utopiska, praktiska i centrum, i motsats till mycken religiositet och frälsarläror.
Särskilt den senare är originell. En imaginär dialog mellan ett jag, som är filosof, och Rameaus brorson, Jean-François Rameau. Denne brorson var en verklig person, vilken Diderot träffade en enda gång, i april 1761 och sedan aldrig mer hade att göra med, men kring vilken han sedan under många år utvecklade denna imaginära dialog, som mest av allt ger en glimt in i hans egen tankeverksamhet, i motsättningen mellan filosofins ideal och vardagslivets krav och bestyr. Rameaus brorson är en tvärvigg, vars uppgift i texten är att komma med invändningar och resa problem.
Texten försvann, med hans övriga litterära kvarlåtenskap, till Ryssland, och kom fram i ljuset först många år efter hans död. Då fick Schiller händerna på den och visade den för Goethe, som blev så gripen att han själv översatte den till tyska. Den första franska utgåvan av ”Rameaus brorson” var en översättning av Goethes tyska översättning. Originaltexten gavs ut först i slutet av 1800-talet, då ännu en kopia av den som hittats i Frankrike. Få verk har ett så märklig utgivningsöde. Men när den väl kom till allmänhetens kännedom blev den genast en klassiker, vars inflytande fortsätter in i vår tid.
I ett avslutande kapitel presenterar Attali hur Diderots inflytande växlat och framför allt hur insikten om hans betydelse ökat sedan hans död 1784 och fram till i dag. Enligt honom lär han med tiden bli en av de få av upplysningens filosofer som faktiskt kommer att läsas av nya generationer, jag instämmer med honom. Både hans idéburna och hans skönlitterära verk, liksom hans privata brev, och framför allt då de till den långvariga älskarinnan Sophie Volland (på svenska 1988) har en friskhet och direkthet över sig som gör dem högst läsvärda än i dag.
Jacques Attali presenterar i sin bok Diderot i helfigur på en synnerligen lättflytande prosa. Om någon skulle få för sig att vi behöver en biografi över en av idéhistoriens viktigaste gestalter på svenska, så skulle det inte vara någon dum idé att välja att översätta just denna bok. Upplysningen tillhör ju även vårt svenska idéhistoriska arv, trots att Diderot 1774 inte ens brydde sig om att svara på inbjudan från Gustav III att ta omvägen via Stockholm när han var på återresa från S:t Petersburg till Paris.
Den långsamma encyklopedin och den snabba dagspressen hänger samman. Tillgången till kunskap och sannfärdiga nyheter är grunden för en fruktbar debatt. Numera flyttar dessa ut på internet, ekonomin i dem svackar, och allmänheten kan inte längre lika säkert som förut förlita sig på den opartiska sakligheten i vare sig den ena eller den andra intellektuella institutionen. Allt som är fast förflyktigas. Eller, om vi vänder på saken: vi inser i dag att det vi uppfattade som fast, det vi såg som oomkullrunkeliga fakta, sakliga nyheter och fri debatt i själva verket också var baserade på fördomar, förutfattade meningar och färgade av mer eller mindre omedveten ideologi.
Offentligheten är mera kaotisk nu, men möjligheten för den som har tid och råd att hålla sig informerad på ett sakligt och mångsidigt sätt är större än någonsin. Någon Diderot som kunde samla all väsentlig kunskap i samtiden kan inte finnas 2013, men vi behöver intellektuella av hans kaliber med brett kritiskt tänkande i samhällsdebatten. Frågan är bara var de ska verka och vilka makthavare som ska vara intresserade av att korrespondera med dem.
Upplysningen må ha segrat över hela linjen, men den är ett i grunden kollektivt projekt som inte klarar sig utan att vi alla arbetar vidare på den.
I detta kan vi också i dag, 300 år efter hans födelse, ha Diderot som förebild.
Föga anade jag
när jag 2011 inköpte denna bok att jag lyckats så väl:
EN GIGANT!
Jag har haft den framme i sommar efter det jag läst boken om Goethe eftersom de två första novellerna av 45 är just av Goethe.
MEN
Först nu när hans bortgång blir en dagsnyhet på Kultur och tidningarna åtminstone i Europa svämmar över av nekrologer inser jag vilket utomordentligt levnadsöde denne man genomlevde.
Han förkroppsligade ju hela 1900-talets både politiska, sociala och flera århundradens kulturella, särskilt litterära historia.
NU
får jag lägga dessa ERZÄHLUNGEN i den aktiva läshögen
”Der vorliegender Band präsentiert
derart lebendig gebliebende Texte aus
Reich – Ranickes Kanon: die besten deutschen
Erzählungen von der Klassik bis
zur jüngsten Gegenwart.”
Det blir en ansträngande höst i läsfåtöljen…
Jag har ju under de 6 1/2 år jag bloggat flera gånger intygat min förkärlek för
Den här lilla skriften,
upphittad bland morbror Rulles kvarlämnade bibliotek,
är visserligen bara 40 sidor,
MEN
ger en både lundensiskt stram och samtidigt kärleksfull presentation av Frans G:s författarskap
fram till 1946 då den ges ut. Egentligen skulle jag vilja citera i stort sett allt!
Några smakprov:
När denne skånske Samuel Johnson på Grand Hotel i Lund, i brist på någon fullt värdig Boswell, tog sig för att nedskriva och saluföra en eller annan av sina halvtimmesrepliker, utökade han inte bara den ursprungliga åhörarkretsen med åtskilliga tusental av lika villiga läsare, utan han fann också en form, där hans ingenium på allvar kom till sin rätt.
—
Man kan säga, att det inte är den strikta och sakliga historieforskningen som Frans G. Bengtsson främst vill lyssna till utan Clio, den historiens gudinna, som tillika är sångmö. Historien skall kunna sätta fantasien i rörelse, skall skänka inspiration, ge ämnen att besjunga. Men liksom de gamla episka diktverken, liksom Herodotos och de medeltida krönikörerna också bära fram en historisk sanning och ha källvärde, så menar även Bengtsson, att sanningskravet måste vara ofrånkomligt i all historisk framställning. Man får inte dikta fritt.
—
Frans G. Bengtsson är heller inte nöjd med innehållet i de moderna romanerna. Han finner i dem endast ”enkla karikatyrer, billiga neuroser, schematiseringar av språkrör”, individualitetslösa typer eller rotande i eget själslivs dunkla innandömen, vilket allt gjort, att man i ren desperation övergått till ”sociologi i romanform” med en eller annan ”rörelse i tiden” som objekt i det individuellt mänskligas ställe. Vad han kräver av romanen är två ting: karaktärer och handling. Eter Joseph Conrad letar han tämligen förgäves efter sådana ingredienser inom modern berättarkonst.
OCH
Han bidrar ju genom RÖDE ORM 1941 (Sjöfarare i västerled)
och 1945 (Hemma och i österled) själv till att berika vår litteratur
—-
Så som han uppfattat vikingarna, tvingar han läsaren att se dem. Just synskärpan i framställningen är det mest karakteristiska. Allt blir åskådligt och handgripligt i Bengtssons fantasi. De knappa källnotiserna om vardagliga ting få visuell konkretion, blir till hela scenerier i ständig rörelse, livade desslikes av en saftig burlesk humor. Kapitlet om hur jul drickes hos Harald Blåtand i Jellinge är ett verkligt praktnummer i komisk berättarkonst.
Det är nu drygt 50 år sedan jag läste dem
DET FÅ BLI E N UTFÄSTELSE:
Omläsning före jul!
Änkegrannen och jag utnyttjade som vanligt möjligheten
att en timme före konsertens början få en introduktion.
Det var dirigenten Andrew Manze som gav den och
han uppehöll sig mest kring tillkomsten av Tristan och Isolde
SAMTIDIGT
som han gav oss en insikt i hur fantastiskt banbrytande
och oerhört SKÖN denna musik är lyckades han, som alltid! ,
vara fruktansvärt
ROLIG!
Under konserten fick hela publiken, i den fullsatta säsongen,
också ta del av de övriga inslagens originella tillkomsthistoria.
EN VERKLIG HÖGTIDSSTUND
Läsandes Moby Dick, måste jag mjuka upp hjärnan emellanåt
VARFÖR
jag nu läst denna beskrivning och analys av främst hans konstnärliga produktion.
Boken är en gåva från DDM, troligen inköpt i Louisianas ”bookshop”
Där gås noggrant igenom hans bana som konstnär, diskuteras hans teknik
OCH fr.a.
diskuteras huruvida de få, ofta illa medfarna, verk som finns bevarade
VERKLIGEN till 100% är utförda av honom.
Således informeras, i första kapitlet ”Apprenticeship and Youth in Florence 1469-82”,
att Bebådelsen, troligen målad 1472-1475, inte helt och hållet är av Leonardos hand.
Han var lärling, tillsammans med många andra, hos en mästare Andrea Verocchio.
Verkstaden fick många uppdrag från kyrkor och kloster och det blev ofta ”teamwork”.
Bebådelsen, som jag själv sett i Uffici, och som i Wikipeda anses vara en av de 25 bevarade målningar som är av Leonardos hand beskrivs här mest som ett elevarbete .
” The attribution of this work to Leonardo is controversial. However, it is generally accepted that the overall composition, the figure of the angel and the landscape are his. Several areas of the picture, the angel´s wings for instance, have been repainted by anather hand.”
Jag har ju haft förmånen att växa upp med en far som från tidiga tonår introducerat mig för den stora konsten. Alltsedan jag, med start 1951 åkte ut i världen har jag alltid uppsökt de stora museerna, och kan nu belåtet konstatera att jag personligen sett 12 (tolv!) av de 25!
Mest belåten är jag att vi redan 1958, på en försenad bröllopsresa till Italien, vid stopp i Milano
INTE BARA gick på La Scala och såg Madama Butterfly med Renata Tebaldi
UTAN
letade oss fram till
Il Cenacolo
Ur Wikipeda:
Kompositionen följer ett antal skisser som Leonardo utförde i Florens en kort tid innan hann påbörjade Nattvarden. Gestalterna i målningen är insatta i ett bildrum som utvidgar det faktiska klosterrummet, refektoriet, där den är målad. Istället för att återge lärjungarna i en odifferentierad rad, vilket ofta varit brukligt i liknande avbildningar, samlade han dem i grupper om tre och åstadkom ett nätverk av formella och känslomässiga kontakter, som binder varje gestalt till sina grannar och till Kristus i mitten.
Genom att välja det ödesmättade ögonblick i evangelieberättelserna då lärjungarna frågar Kristus vem av dem, som skulle förråda honom – Det är väl inte jag, Herre? – kunde Leonardo skildra var och en som en individ, som reagerar på sitt särskilda och psykologiskt avslöjande sätt. Till skillnad från många tidigare 1400-talsmålningar på samma tema har han rensat bilden, inte bara från många vidlyftiga detaljer, utan även från symboler och inskriptioner, som brukade användas för att identifiera de olika personerna. Exempelvis saknar de glorior för att ange deras helighet, även om Kristi gudomliga nimbus antyds av det naturliga ljuset från fönstret, som inramar hans huvud, medan Judas huvud befinner sig i skugga.
Det är just i kompositionen som Leonardos måleri har sin storhet.
Han var mer intresserad av att PLANERA sina verk –
en stor mängd skisser finns bevarade.
Sedan tröttnade han ofta när det gällde det färdiga verket, så många färdigplanerade blev aldrig avslutade. De faktiskt färdigställda, t.ex ”Nattvarden” som den kallas på svenska har genom hans experimenterande även med material och dylikt ofta fallit offer för tidens tand!
De tre sista sidorna är en kort sammanställning av ”The Life of Leonardo da Vinci”, från det han föds den 15 april 1452 i Vinci, med lärlingsår i Florens. Han flyttar1489 till Milano i Ludivico Sforzas tjänst. Denne dör 1499. Då flyttar Leonardo till Isabella d´Este i Mantua, vidare till Venedig för att 1500 återvända till Florens. 1502 -1516 växlar han välgörare, Efter en kort period med Cesare Borgia, är han i Rom och arbetar för påven Leo X, sedan fyra år i Milano under den franske guvernören Charles d´Amboise , varefter han 1516 blir inbjuden till Paris av Frans I.
Han dör, vad det sägs, i den senares armar, 23 april 1519.
I am still confused but on a higher level
ELLER
på franska:
Je suis encore confus, mais à un niveau supérieur