Feel-good book

När jag kring 2005 upptäckte Alexander McCall Smith´s böcker om  ”The no 1 Ladies Detective Agency”  inköpte jag en presentförpackning  (som blev en julklapp…)  med de tre första.

2008 bloggade jag efter att ha läst nr 2

Tears of the giraffe

NU

har jag slutligen avverkat den tredje.

”The Miss Marple of Botswana” har tydligen New York Times Book Review kallat henne, Mma Ramotswe. Denna bok är litet ”stillsam” så till vida att det inte händer något sensationellt. Det hindrar inte att det finns bekymmer.  Den tilltänkte maken, Mr J.L,B. Matekoni, ägare till Tlokweng Road Speedy Motors ligger mest hemma och bryr sig ej alls om firman där de två sorglösa lärlingarna är helt utan  stöd och ledning. Detta upptäcker Mma Ramotswe just som hon är i färd medatt, inför bröllopet, omorganisera deras tillvaro, ta till vara deras fastigheter och affärsverksamheter på ett mera rationellt och ekonomiskt sätt.

Sekreteraren Mma Makutsi blev ju i bok nr 2 utsedd till ”assistant detective”. Nu blir hon dessutom utsedd till ”assisten manager” för att sköta bilfirmans ”paperwork”.

Hon sätter igång, samtidigt som Mma Ramotswe, genom studium i en biblioteksbok diagnostiserar  Mr J.L,B. Matekonis tillstånd som en depression.

Mma Makutsi tar driftigt hand om inte bara bokföringen utan  ruskar också liv i lärlingarna – bilverkstaden lever upp –  Mma Ramotswe får en uppgift av en av toppolitikerna i staden som gör att hon måste lämna staden någon vecka. Då kommer det in ytterligare en client som vill ha skyndsam hjälp som  the assistent manager Mma Makutsi får ta hand om själv – att utröna den moraliska halten hos deltagarna i årets skönhetstävling Miss Glamourous Botswana….

Stilla och försynt löser de två damerna sina uppgifter – samtidigt som vi får en initierad inblick i Botswanas klimat och sedvänjor.

Den röda tråden i boken får mig att tänka på Stefan Einhorns ” Konsten att vara snäll”, dvs hur Damerna genom att få föremålen för sina utredningar att ändra inställning, öka tilliten – löser  ”problemet”

Denna bok var nr 6/2013!

Polisutryckning?

I förrgår slog så vinden om från svag nordlig till 8-10 sek/m från söder.

På onsdag ska det börja regna

Jag skyndade mig att framhärda med min dagliga promenad längs stranden.

På hemväg hörde jag motorsågar, spanade, en polisbil???

Nja, inte på riktigt….

Så småningom kunde jag lokalisera motorljudet.

Det är Rosa rugosa som växer över alla bräddar!

Novemberbestyr

GYU738 ska besiktigas före årsskiftet. Redan i september beställde jag tid = måndagen 7/11 kl 09.50
Söndagen  ägnades åt den årliga städ-och tvättningen.
09.35 anlände jag till Bilprovningen
09.41 blinkades jag in

Jag hade laddat upp med tidning, bok och sudoku…
MEN

Redan 09.54 var det
KLART,
GODKÄNT;
Snickaren skulle komma och byta fönster, men ringde återbud eftersom det nya var ”restnoterat”, levereras vecka 48…
Nu sitter jag här och lyssnar på mistluren och vet inte riktigt vad jag ska göra med resten av mitt liv…

Bildningsresa 3

Efter lunch fick vi oss en uppfriskande promenad till Nationalmuseum där vi skulle kolla in deras utställning om Rubens och van Dyck

När vi passerade Grand Hotel såg vi en massa poliser
OCH
demonstrerande glada kineser!
Då erinrade vi oss att just idag skrevs ju Geelys kontrakt att köpa Volvo under!
Vi undrade om Xi Jinping skulle komma till Grand Hotel
MEN
Det kanske inte VAR kineser?
MEN
Det gällde att hasta vidare så vi hann se litet av utställningen innan stängningsdags kl 17.00

Anthonis van Dyck: Familjeporträtt.

Denna tavla har Rubens gjort efter en förlaga av Tizian. Den senares ursprungliga version fanns också utställd.

Välstädat!

Nu när vi haft våra Samman komster kan vi lugnt glida in i julefriden.

Det hände sig nämligen att när vi den 26 november skulle, på grund av halt väglag, ta den med vinterdäck försedda bilen, så hittade vi inte nyckeln.
Detta är nu inget ovanligt.

Till en början tog vi det lugnt och metodiskt:

– bakåtblickande insåg vi att det var den blyga som efter shopping den 22 november inte lagt
nyckeln på plats.
– alla vanliga ställen för bortkomna nycklar kollades utan resultat.
– varför sista steget mobiliserades: noggrannstädning av skåp och lådor och övriga
förvaringsutrymmen.

Inte helt fel så här inför julen.

Den förste december i samband med Lundabesöket fick vi krypa till korset och sätta vinterdäck på reservbilen.

Tredje veckan började vi desperat finkamma sopetunna, kompost och allt osannolika skrymslen.

Slutligen, inför Luciafrämmandet lade vi problemet åt sidan.
DÅ!

Just som tåget från Hässleholm med Eskilstunaborna skymtar i fjärran tappar mina Clas Ohlsson-glasögon en skalm. Jag har kameran i högsta hugg – och skyndar mig därför att stoppa ner glasögonen i innerfickan på min väst….
Men det GÅR INTE.
DÄR

ligger ju den eftersökta nyckeln!
Så nu kan vi slappa här i vårt ovanligt välstädade hus.
Nästa gång nyckeln är borta är detta en plats att kolla i första hand!

Gatuunderhåll

Den här bilden från 1972 visar att det då inte var asfalterat vid vår vändplats!
Man skymtar vår älskade Déesse bakom Ericsons Volvo!

När kommunen så småningom gjorde detta lämnade de en knapp meter, troligen för att den tillhörde vår tomt.
Vi strävade sedan åtskilliga somrar med att i samband med bad plocka samman till stenläggning. Den måste varje år hållas ren från ogräs, som trots ivrig saltning, snabbt frodigt erövrar terräng igen….


Inte ens asfalten klarar sig i längden:

Bilar


Bilar är för mig bara ett fortskaffningsmedel.
Den svindlande lycka som vår Vespa förorsakade vid inköpet har aldrig upprepats.

Vår första gemensamma bil inköptes 1959 och var en begagnad Ford Anglia med vinklad bakruta.

Så småningom var det dags för att ”få egen” bil.

På denna svarta begagnade klassiska Volkswagenbubbla har jag dessutom lyckats hitta en bild!
Den är från 1968 då vi bodde i ett atriumhus i Rydebäck. I förgrunden den djefla mannen som just lärt sig cykla!

den gamle var dock hela tiden bekymrad för mitt fortbestånd eftersom man ju åkte med bensinen i famnen!
När året därpå en kollegas familj, mor och fem barn, tragiskt omkommit i en bilolycka genom att bilen (dock inte en VW) blivit påkörd av en långtradare och fattat eld ,
såldes den inom en månad i utbyte mot de två Citroën den gamle berättar om på sin blogg idag!

Då har jag ett personligare förhållande till den JAPAN vi köpte när vi tröttnat på Citroën Deessernas divalater.

Det var en Mazda combi BAD 047 som tjänade oss troget under vår mest aktiva tid.


Den åkte över Alperna, två gånger båt över Nordsjön för safari i Scotland och var behjälplig när vi åkte Vasaloppet!

Den hade förmodligen rullat än om inte jag lyckats kvadda den.

Så här i efterhand vet jag att missödet orsakades av sjukdom.

Jag var på väg hem från en ansträngande dag på jobbet. Jag smög ut i en korsning – men tänkte inte på att jag var… ja jag har ju aldrig varit en höjdare när det gäller höger och vänster – och dessutom gick man ju över till högertrafik 1967…
Nåväl jag kom tydligen från fel håll och ansågs skyldig, fastän han som körde på mig hade alldeles för hög hastighet etc.

Det blev bara en liten skada synligt på våran Mazda (ingen på den andra bilen) men det måste ha träffat olyckligt för det blev något fel på ramen och den blev sig aldrig själv igen…

Det måste ha varit 1985. Det året fick jag en thyreoidit (insjuknade i London – det är till att vara berest!) – under läkningsfasen har man en hypothyreos med förlängd reaktionstid – vilket måste ha bidragit till olyckan!

I-årsjubileum


För precis ett år sedan anlände vårt senaste bilförvärv till sitt nya hem!
Vi firade årsdagen med att åka till besiktning!
”Gammelbilen” CET fick följa med.

Jubilaren klarade sig bra, men CET fick anmärkning på bromsen bak till höger.



När vi tog körkort på 50-talet fick man lära sig en körstil med motorbroms för att inte slita på bromsarna.

De nya bromstyperna kärvar ihop om man bromsar för sällan!
Så vi är vana vid att detta fel uppstår efter, i detta fall, 17000 mil.
Men nu är vi lagade och fina båda två!

Vi har ju varit med och besiktigat 2 bilar per år sedan starten 1965.
Mer och mer sofistikerade apparater används, fler och fler funktioner kontrolleras. Häromåret fick vi lambdasonden underkänd.
Summary: Our cars have been at Bilprovningen (the Swedish Motor Vehicle Inspection Company. It is by appointment of the Swedish government solely responsible for inspecting all vehicles registered in Sweden.This compulsory periodic inspection was introduced in 1965.
The oldest car didn´t pass – due to malfunction of the brakes;)

Men pennstället vid kassan verkar vara en trotjänare!

Volvos värde varar


Detta exemplar – 1989 års modell – har till dags dato gått 45 800 mil – still going strong.

Inte undra på att Volvo stiger på börsen!

På bilden andre ägaren Stig och nuvarande, tredje ägaren, hans son Lars med dotter Elida.

Men vad hade de för ärende i Viken?
Läs den spännande fortsättningen