Gilgamesheposet  tillkom i Mesopotamien någon gång under perioden 1600-1000 f.Kr. och författaren tros vara Sin-leqi-unninnis.  Det skrevs ursprungligen på sumeriska (skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien under första delen av 3000-talet f Kr ), men fick större spridning i den akkadiska versionen som nådde utanför den mesopotamiska regionen och översattes till ytterligare språk. I likhet med Iliaden och Odysséen traderades   (= berättades muntligt” )  det  under lång tid och det var först efter cirka 1 000 år som den skrevs ner med kilskrift.

Den översvämning som omnämns i den elfte lertavlan känns igen i den Första Moseboken i Bibeln, Popol Vuh och även i Platons beskrivning av Atlantis. De äldsta referenserna till den stora översvämningen härstammar från omkring 1900 f.Kr., se Atrahasiseposet.

Utnapishtim berättar i Gilgamesheposet för Gilgamesh om översvämningen. Bibelns syndaflod tros ha tagit sitt tema från Gilgamesheposet, och det har använts som bevis i antagandet att Bibeln bygger på muntliga berättelser.

Gilgamesh var troligen en verklig person som levde för cirka 4700 år sedan. Eposet är baserad på denna person, fast i högre grad på legenden än den verkliga personen, vilket är typiskt för berättelser som skildrar forntida hjältar.

Huvudpersonen är Gilgamesh, ättling av Uruk (en forntida stad i Sumer). Det berättas om Gilgamesh och Enkidu, och hur de  bland annat tar sig genom Cederskogen och dödar himmelstjuren. Vidare om hur Gilgamesh passerar dödens hav och anländer till Utnapishtim dit han kommit för att bli odödlig. Det är också en berättelse om hur Gilgamesh uppnår visdom och hur hans syn på livet skiftar, vilket sker i sista delarna efter att följeslagaren Enkidu dör – delarna är i själva verket kilskriftstavlor, tolv inalles utgör det som idag går under namnet Gilgamesheposet.