Den firade fröken Aurora,
Ett under af vett och behag,
Sett småningom ätten förlora
Hvar skärf af bytet från Prag.

Familjens grafkor i Stade
Med multnande fanor bland damm
Var allt hvad den ensamma hade,
Se’n reduktionen gått fram.

Hon, stjärnan i krönta kretsar,
Hon skulle nu tigga om stöd,
Med rosiga fingerspetsar
Af nåd få bryta sitt bröd!

Som sällskap åt en prinsessa
Kanhända i tukt och tvång
För snubbor sänka sin hjässa …
Hon, Königsmark! — Allons donc!

Hvad eljest? Rufva på minnen
Kanske i ett adligt stift,
Då redan hon vant sina sinnen
Vid verldslifvets ljufvaste gift!

Det högdragna fältherreblodet
En stund henne upprätthöll;
Men ack, så svek henne modet …
En snyftning af harm — och hon föll.

Ifall hon gett efter för hjärtats
Försmäktande, brinnande bön,
Af världen hur skulle hon svärtats,
Som redan var snillrik och skön!

Hon föll ej så oförsiktigt;
En halfgud med konunganamn
Steg ner mytologiskt riktigt,
I guldregn till tjuserskans famn.

Med blygsel i hjärtat buren
Men stolt i hållning och skick
Hon gick att möta på couren
Hvar kall eller bortvänd blick.

Sitt folk hon ej kände tillräckligt!
Bemärkt af hans majestät,
Med smicker slafviskt och äckligt
Hon omgafs vid första fjät.

Drabanter, pager, hejduker,
De stodo som tända ljus.
Förnäma allonge-peruker
Sig sänkte med krypande krus.

Och hofvets damer i gala
De nego med finaste takt
Och dygderna djupast af alla —
Ty här var en verklig makt.

Den kunglige älskarens dyrkan
Lät hofvet sin plikt förstå:
»Behaget hylladt af styrkan»
Gaf ämne till mången tablå.

Dock sköna som hon voro flera
Som funnit för styrkan nåd;
Aurora var något än mera,
Hon visste ge kloka råd.

Hon fattade statens brister,
Ett rike hon kunde ha styrt.
Hon är min premier-minister!
Svor ofta kung August dyrt.

Så var nu förtjuserskan hunnen
Till höjden af glans och makt;
Och dock kring den sköna munnen
Hvad hemligt vemod, förakt!

Aj, sådan förskräckelse öfverkom
Den värld som niger och bockar!
En plötslig stormby ruskade om
Styfkjortlar och skarlakansrockar.

Här lades för Sverges ynglingakung
Så länge giller och fälla;
Nu kom hans hämnd som ett snöskred tung,
Nu skulle menedarn det gälla.

Kung August i salen gick upp och ned
I slottet vid Elbes stränder.
Hvad var att göra? Han hjälplös vred
Herkuliska, hvita händer.

Han jagat på dörren samma dag
Sitt råd under onåd och snäsa,
Peruker vanda i härskarens drag
Hans vilja på förhand att läsa.

De varit hans lydiga eko blott
Och fingo nu bära vreden.
Så hade Aurora rätt dock fått!
Hon ensam talat för freden.

Från länstoln vid fönstret akt hon gaf
I liknöjd och lugn förbidan
Hur rasande utbrott följdes af
Omanlig och rådlös kvidan.

Skön var hon alltjämt. Det krigarblod,
Som fordom hos släkten brände,
En döende, dämpad rosenflod
Till kindernas rundning sände.

Den svällande munnen, förföriskt krökt,
Af finaste dun omgifven,
Hvar frestande nektar i grund försökt,
Men nu stod leda där skrifven.

Den glans, för hvilken sin själ hon sålt,
I hjärtat hånfullt belog hon,
Mot egen fördel i full revolt,
Parti för fienden tog hon.

För svenskarne — samma råa nation,
Hon talt om med ömkande miner,
Och där en orättvis reduktion
Lagt hennes hus i ruiner!

Det fanns i nord en magnetisk nål
Som drog hennes heta begäran.
Hon vämjdes vid nöjets fulla skål,
Ty törsten, den gällde — äran.

Besjungen, beskrifven tusenfaldt,
I mörkblått och elghuds-handskar,
En segervinnare öfverallt
Mot saxare, ryssar och danskar,

Mot falska grannar ett ljungande svärd,
Men ren som en femtonårs tärna,
Stod Karl i en lumpen och lågsint värld
Att rätten och sanningen värna.

Kom skräcken till August med en stafett
Att åter det gått som vid Narva,
Då jublade hemligt Aurora: rätt!
Mer stryk är just hvad de tarfva!

Det värsta var kommet. Man fått besked
Att hjälten ej lät sig försona
Förr’n August vid hans fötter lagt ned
Sin polska guldpapperskrona.

Den stackars Herkules brydd tog an
Sin aldra lenaste stämma:
»Du, vackra väninna, allena kan
Oss hjälpa ur denna klämma.

»Aurora, låt spänna för i smyg,
Svep in dig i varmaste sobel,
Med löften in blanco till svensken flyg!
Mot dig han visar sig nobel.

»Du ensam, huldaste envoyé,
Kan finna de rätta orden.
För ögon som dina skall sig ge
Den vilda pojken från norden –»

Här sjönk hans röst till en hviskning ned:
»Och bli dina offer stora,
Om blott du köper en bättre fred,
Jag lönar dig kungligt, Aurora!»

Till hennes panna en flamma steg
Och ögonen ljungade klara,
Men djupt i sin styfva brokad hon neg
Och sade blott: jag skall fara.

Ja, det är på skön vers en rekapitulation

av den mångbegåvade Auroras levnadsöde…