Understreckare i SvD 20/9 2015
Biblioteket som skulle omfatta allt vetande

Idén att samla allt befintligt vetande i en enda byggnad kläcktes av Alexander den store, och började efter hans död genom­föras av hans barndomsvän Ptolemaios. Astronomiska summor lades ner på insamling och kopiering av tidens kända skrifter.

Människan ristade och skrev till en början på stenar, lertavlor och vaxtavlor. De äldsta textsamlingarna i Mesopotamien var förvaltningsdokument. Myter, epos, medicinska och religiösa texter var också vanliga. I Ebla, sex mil söder om Aleppo i Syrien, förvarades 20 000 lertavlor under mitten av 2000-talet f   Kr. Arkivet i Hattusa, hettitiska rikets huvudstad 15 mil öster om Ankara, innehöll 30 000 lertavlor. I Nineve, Assyriens huvudstad, fanns tusentals lertavlor förvarade i Assurbanipals (668–627 f   Kr) palats.

Genom sådana skrifter fick vi till ­exempel reda på fredsavtalet 1274 f   Kr mellan hettiterna och egyptierna, köpeavtalen som assyrier flitigt använde och de första lagarna som Babylons konung Hammurabi instiftade. Den sumeriska gudinnan Inannas erotiska kärleksdikter var bland de första litterära texterna i historien. Också på andra sidan jordklotet, framför allt i Kina, går skriftens historia också tusentals år tillbaka i tiden.

Skriften fick en omvälvande utveckling genom en sorts vass, cyperus papyrus, som växte 4–5 meter hög vid Nilens stränder. Egyptierna tillverkade då, för 5 000 år sedan, ett skrivmaterial av denna växt, vars fibrer vävdes till ark som fick torka i solen. Det var billigt och användbart. Man kunde nu skriva långa texter som var lätta att bära, frakta och förvara.

Papyrus blev snart Egyptens viktigaste exportvara och spreds över hela den då kända världen genom fenicier, Medelhavets skickliga köpmän. Den största exporthamnen i Fenicien var nuvarande Jbeil, fyra mil norr om Beirut. Greker kallade denna stad för Byblos som senare användes för att beteckna ordet ”bok”. Hit kan också härledas Bible som kristendomen kom att kalla för böckernas bok. Grekiskans bibliotekhe som betyder ”platsen, där böcker bevaras” blev benämningen för bibliotek i alla västerländska språk. Ordet papyrus överfördes med lite förändring till andra språk såsom paper eller papier.

I början samlade man skrifterna i privata bostäder och i templen. Man staplade samlingarna på hyllor i särskilda rum och i nischer inmurade i väggarna. Med tiden började skrifterna användas och förvaras även i de filosofiskolor som en efter en öppnades i antikens Grekland, till exempel Platons Akademi och Aristoteles Lykeion.

Men idén att samla all befintlig kunskap i en egen byggnad grodde först under Alexander den stores tid när han drömde om att bygga upp en världsomfattande stat med Babylon i centrum. Men Alexander dog mycket ung och det gigantiska imperiet som han grundat föll samman. Ptolemaios härskade 305–285 f Kr över Egypten, den viktigaste och rikaste delen. Han var den närmaste barndomskamraten till Alexander den store (enligt vissa källor halvbror) och hade som andra pojkar i slottet Aristoteles till sin lärare.

Samtidigt regerade den makedonska befälhavaren Kassandros i Grekland och sände filosofen Demetrius som förvaltare till Aten. Efter det att denne filosof under tio år styrt Aten med framgång blev han tvungen att av politiska anledningar lämna staden och sökte skydd i Alexandria. Ptolemaios gav honom då uppgiften att grunda biblioteket i Alexandria och med detta började ­historiens första stora bibliotek ta form i Mouseion, de nio musornas tempel, musorna som ju var konstens och vetenskapens beskyddare. Byggnaden rymde mötesrum, sovsalar och andra lokaler för forskare, skriftlärda och skrivare. Ptolemaios bjöd in vetenskapsmän och konstnärer från hela världen. Matematikerna Eukleides och Arkimedes, filosofen Straton och författaren till den första vetenskapliga ordlistan, Philetas från Kos, flyttade dit.

Demetrius satte igång med att samla ihop de grekiska författarnas texter. Men han ville även dokumentera Egyptens historia. Många vetenskapsmän och präster delade på uppdraget att skriva detta lands historia på grekiska. Förutom dessa arbetade och bodde ungefär 40 anställda, bibliophylax, i biblioteket. Lönerna betalades till en början av slottet och senare av statsbudgeten.

Man hade också stort intresse för ­österländska religioner och en mängd texter skrevs främst om Zarathustra och buddhismen. Viktiga skrifter översattes till grekiska. Så även Gamla testamentet. Detta betraktas i historien som ett viktigt översättningsarbete och kallas Septuaginta (Sjuttio). Det var 70 skriftlärda från Jerusalem som utförde det arbetet under Ptolemaios II (284–246 f  Kr).

Denne konung såg också till att man började med ett omfattande ­katalogiseringsarbete under ledning av Zenodotos från Efesos. Bokrullarna märktes med bibliografiska uppgifter och delades upp i poesi och prosa. Poesin fick underavdelningarna epik, lyrik och dramatik (tragedi och komedi). Prosa indelades i bland annat historia, retorik, filosofi, medicin. Även matrecept fick sin egen plats. Bokrullarna listades inom varje avdelning i alfabetisk ordning efter författare med härkomst, utbildning och till och med författarpseudonym. Det är detta alfabetiska system som sedan dess tillämpats inom biblioteksvärlden.

Verk inom litteratur och vetenskap från hela världen samlades i biblioteket i Alexandria. Man spenderade enorma summor på att köpa bokrullar. Ptolemaios III (246–222 f  Kr) begärde från Aten att få låna de stora tragediförfattarnas texter för att kopiera dem. Han betalade en astronomisk summa som garanti ifall originaltexterna skulle få någon form av skada. Sedan lyssnade han på sitt hjärtas röst, offrade garantipengarna och lämnade tillbaka kopiorna i stället för originalen. Alla båtar som besökte Alexandrias hamn var tvungna att lämna varenda bokrulle som fanns ombord till myndigheterna för att kopieras. Med tiden ökade antalet papyrusrullar på biblioteket till 700  000–800  000. Ptolemaios III lät bygga annexbiblioteket i Serapeion, Serapis-templet. Här bevarades en mindre del av samlingarna, cirka 40 000 rullar, och de var troligen tillgängliga även för stadens invånare.

Alexandrias bibliotek gav stor respekt åt Ptolemaiosdynastin och banade väg för att bilda bibliotek på många andra ställen. Man började tillverka skrifter i flera städer runt Medelhavet och grundade bibliotek i bland annat Edessa, Halikarnassos, Priene, Smyrna, Teos, Efesos, Antiokia och Nysa. Kungliga biblioteket i Pergamon fick så småningom en ställning som det främsta i Mindre Asien. Det inrymdes i templet som var ägnat åt vishetens gudinna Athena och konkurrerade snart med biblioteket i Alexandria.

De som skötte biblioteket använde till och med våld för att skaffa bokrullar. Arvingarna till Aristoteles bibliotek lär ha grävt ner sina rullar för att undkomma Pergamons härjningar. Men det dröjde inte länge innan Ptolemaios V (204–180 f  Kr) svarade från Alexandria. Efter ryktet att hans biblioteksföreståndare Aristofanes avsåg att överge honom och bege sig till konkurrenten i Pergamon blev han ursinnig och lät Aristofanes sättas i fängelse. Han förbjöd också export av bokrullarnas råvara, papyrus. Priset på papyrus hade redan gått upp på grund av stor efterfrågan. Därför valde Pergamonborna ett annat material som tidigare prövats i Egypten, Mesopotamien och Jonien. De började skriva på skinnrullar av lamm, kalv och framför allt killing som efter stadens namn kom att kallas pergament. En dag tömdes plötsligt Pergamons bibliotek. Det var inte en förbannelse av arvingarna till Aristoteles Lykeion eller någon hämndaktion från den Ptolemaioska dynastin som var orsaken, utan en överdådig gest av en ny härskare. När Marcus Antonius 36 f  Kr gifte sig med Kleopatra gav han henne denna kulturskatt på 200 000 bokrullar som bröllopspresent.

Men världens största bibliotek i Alexandria drabbades också av olyckor. Det brann och plundrades i en rad händelser genom århundradena. Först brändes biblioteket under Julius Caesars belägring av staden 48 f Kr, av misstag sägs det. År 270 e Kr förstördes det av romerska kejsaren Aurelianus och drygt 100 år senare, år 391, beordrade kejsar Theodosius, på inrådan av patriarken Theofilos av Alexandria, att alla hedniska tempel skulle förstöras, där­ibland biblioteket. Sedan ödelades det under islams erövring av landet år 642. Biblioteket i Alexandria hade nu nästan ingenting kvar av sin storhet. De härskande har genom seklerna varit starkt medvetna om bokens makt. Böcker har censurerats, förbjudits och bränts. I maj 1933 eldade nazisterna upp tiotusentals böcker i Berlin. General Pinochet lät avlägsna ”Don Quijote” från alla bibliotek i Chile på grund av att det i romanen fanns ett argument för civil olydnad. Samma år som det nya biblioteket invigdes i Alexandria, 2003, lät de allierade sina soldater och inhemska vandaler skövla nationalarkivet, ­arkeologiska museet och nationalbiblioteket i Bagdad. På ett par timmar försvann en stor del av mänsklighetens äldsta dokumenterade historia.

Böcker ger oss möjligheten att bevara och föra vidare det kollektiva minnet. Genom böcker tar vi del av andras erfarenheter, skaffar oss kunskap om världen och om oss själva. Borges kallade universum för en bok och i hans föreställningsvärld var paradiset ett bibliotek.

Numera samlas all litteratur och kunskap, ja, tusentals böcker i ett litet chip. Den digitala teknikens utveckling går svindlande fort. Biblioteken kommer kanske snart att bli ett minne blott. Men boken kommer att finnas kvar, om än i många andra skepnader. För människan kommer alltid att ha något att berätta, uppfinna och upptäcka. Hon kommer fortsätta att skriva historia. Och det känns befriande att se en “tänkande August”, en bokmal ur den yngre generationen, sitta på sätet bredvid i tunnelbanan försjunken i en bok.

Turhan Kayaoglu är journalist, författare och översättare.