Augustinus hade varit biskop i Hippo Regius i femton år, då man nåddes av underrättelsen om Roms fall för västgoternas anlopp på sensommaren 410. För oss ter sig denna händelse blott som ett led i den allmänna upplösningsprocess, som inom kort skulle medföra, att imperiet i väster utplånades Men samtiden upplevde den som en katastrof, ja som en världsundergång, som betydde att alla sekelgamla former och ordningar vacklade. Vilken var den den egentliga innebörden i denna händelse? Så frågade man sig i ångest och bävan. Augustinus gav sitt svar i sin stora bok De civitate dei (Om Gudsstat)en, vari han utvecklade en historiefilosofi, som för mer än ett årtusende framåt skulle bli bestämmande för den västerländska kristenhetens sätt att tänka över folks och staters öden

.—

I denna stämning (efter ett upplopp i en angränsande stad) är det som Augustinus skriver sitt största litterära verk ”Om Guds stat”. Det väldiga verkets 22 böcker torde ha påbörjats 413, och mitt under alla övriga ting, som tog hans tid i anspråk, har han oavlåtligt arbetat på det i tretton år.

—

4.Vandalerna framför portarna

När Augustinus började sitt stora  verk om Guds stat var han i det närmaste sextio år; vid sjuttiotvå års ålder hade han fullbordat det. Han var en gammal och bruten man som kunde se tillbaka på fyra decennier av oavbruten rastlös verksamhet.

Han började se sig om efter en efterträdare. Söndagen den 24 september 426  installerades denne, Heraelis,  som biskop varefter Augustinus var fri att helt ägna sig åt sina studier och meditationer.

—

Inkallad eller ej förde vandalernas konung Geiserik, i maj 429 på en transportflotta av fartyg, som sammandragits från både Spanien och Afrika , en armé,  som skall ha uppgått till 50 000 man, över Gibraltar sund.

När så Augustinus ligger för döden och slutligen dör 28 augusti 430 är Hippo Regius belägrat av vandalerna och  som de intog  år 431.

 MEN

Augustinus hade tidigt uttalat:

NON TOLLET GOTHUS QUOD CUSTODIT CHRISTUS

(Goten kan inte förstöra vad Kristus vakar över)

PS

Den västromerske ståthållaren i Nordafrika Bonifatius som låg i konflikt med sin regering i Rom vädjade 429 till Geiserik om hjälp och med sina vandaler och alaner tog sig Geiserik över Gibraltar sund till Nordafrika. Där kom han dock snart i delo med Bonifatius, besegrade dennes här och intog staden Hippo Regius år 431.

Romarna blev tvungna att år 435 erkänna honom som härskare över några kustområden i nuvarande Algeriet och Tunisien men i utbyte blev hans folk romerska foederati (underordnade allierade). De områden som undantagits var östra Numidien och den prokonsulariska provinsen Afrika med Karthago. Denna uppgörelse bröt kungen mot några år senare när han ockuperade nuvarande Tunisien och år 439 gjorde Karthago till centrum för sitt rike.

Ett nytt fördrag med romarna 442, då Geiserik framstod som suverän härskare, hindrade honom inte från att utvidga sitt välde till havs med Sicilien, Sardinien och Korsika. Han erövrade på 400-talet Balearerna och använde öarna som bas för sjöröveri. Vandaliska sjörövarflottor hemsökte ofta Medelhavets öar och norra kustländer med sina plundringar. Kejsar Justinianus av Bysantinska riket tog dock senare öarna med sin flotta.

Geiserik knöt även förbindelser med hunnernas konung Attila, vars tåg till Gallien 451 han anses ha föranlett.

”Mellan åren 1947 och 1956 hittades en samling handskrifter i grottor runt Qumran, öster om Jerusalem. Skrifterna, som daterades till tiden runt Kristi födelse, fick namnet Dödahavsrullarna och kom att betecknas som århundradets mest betydelsefulla arkeologiska fynd,Upptäckten resulterade dock  i vad många forskare idag anser vara en av 1900-talets största vetenskapliga skandaler. En liten grupp katolska teologer och forskare – knutna till Påvliga bibelkommissionen i Vatikanen – lade nämligen beslag på en del av texterna och förvägrade utomstående insyn i materialet.”

Journalisterna Michael Baignet och Richard Leigh gav 1991 ut sin sammanfattning om  vad som tilldragit sig. Halva boken handlar om ”Bedrägeriet”, dvs hur en kommitté styrd av Vatikanen lade rabarber på texterna och mycket långsamt och selektivt  publicerade översättningar. Den politiska situationen i Israel, med sexdagarskrig etc påverkade också möjligheterna till insyn. Först 1990 började hela materialet bli tillgängligt för studium och analys för objektiva akademiker. 

Området där materialet påträffats i diverse grottor har varit föremål för arkeologiska undersökningar, även detta av från Vatikanen styrda medarbetare. Bosättningarna har funnits under en lång period – från 136 f Kr till 68 e Kr. med en lång period, efter en brand, då det stod obebott.

”Ett viktigt bevis för de Vaux ( Chefen för den påvliga kommittén) var ett tjockt lger aska som omgav ruinerna. Detta asklager tycktes peka på en brand av något slag, som av allt att döma hade våtllat stor förödelse. I själva verket hade den lett till att Qumran delvis, inte helt och hållet hade öergivits på några år. En undersökning av de mynt som hittats på platsen visade att branden brutit ut någon gång under Herodes den stores regeringsperiod dvs mellan 37 fKr-4 f Kr. Samma data antydde att återuppbyggnaden hade börjat under Herodes son, Akrlaus, som regerade (inte som kung, men väl som etnark) från 4 fKr till år 6 e Kr.”

Sett i ett övergripande perspektiv är det förmodligen studiet av palestinsk judendom under den intertestamentala perioden (150 f. Kr. – 70 e. Kr.) som befruktats mest av Dödahavsfynden. Dessa tidigare okända texter från en judisk sekt har gett en ny och oväntad belysning av Jesu liv, urkristendomens uppkomst och framväxten av rabbinsk judendom. Dessa skriftrullar är opåverkade av både kristendom och normativ judendom och utgör primärkällor – ofta i form av autografer – till en tidsepok som varit fattig på historiska källor.

Mot slutet av boken refereras mycket till Paulus  och hans roll i i uppbyggandet av den kristna förkunnelsen. Härvid hänvisas till Apostlagärningarna  …

OCH 

Jag kommer på att denna del av bibeln har jag knappast läst!

 VILKET HÄRMED SKALL SKE! 

I am still confused but on a higher level!