Det var inte bättre förr…

…tänkte jag igår, söndag, när jag hängde tvätt:

När jag på fyrtiotalet bodde i hyreshus i sta´n

var det helt OTÄNKBART att hänga ut tvätt på balkongen

EN SÖNDAG!

Vi tvättade ju underkläder och dylikt även på söndagar,

men fick vackert finna oss i att hänga upp dem i badrummet, med LÅÅÅnga torktider som följd

De sista två veckorna i mars månad 2014 har ju här i nordvästra Skåne

 bjudit på ett helt makalöst väder!

Moby Dick 8: ss 309-421 ”Call me Ishmael”

Avsnitt 7 ss 277-309 läste jag mellan 7-16 januari.

Jag inledde recensionen med:

Jag startade på denna bok i början på augusti

NÄR

 jag fått mina nya glasögon!

 

Sedan tog sällskapslivet och vårstädandet vid, för att inte tala om att TV, i vintermörkret, – satte igång att visa åtskilliga toppenprogram, filmer och serier – jag satt uppe till sena natten. För att läsa denna bok måste man vara utvilad och alert – vilket således fram till och med mitt operabesök  inte varit fallet!

 MEN

 

NU

har jag således avverkat ss 309-421.

Även om läsandet blir effektivare när jag har insett vilken encyklopedi boken är , blir återgivningen av detsamma svårare och svårare.

DVS ju mer man försöker klargöra VAD man egentligen tagit del av hittar man mer och mer intressant på nätet:

Ex:

A contemporary commercial failure and out of print at the time of the author’s death in 1891, its reputation rose during the twentieth century. D.H. Lawrence called it ”the greatest book of the sea ever written.] Jorge Luis Borges praised the style: ”Unforgettable phrases abound.” Today it is considered one of the Great American Novels and a leading work of American Romanticism.

INLEDNINGENs  berömmelse missade jag:

The opening line, ”Call me Ishmael,” is one of the most recognizable opening lines in Western literature. Ishmael then narrates the voyage of the whaleship Pequod, commanded by Captain Ahab. Ahab has one purpose: revenge on Moby Dick, a ferocious, enigmatic white whale which on a previous voyage destroyed Ahab’s ship and severed his leg at the knee. The detailed and realistic descriptions of whale hunting and the process of extracting whale oil, as well as life aboard ship among a culturally diverse crew, are mixed with exploration of class and social status, good and evil, and the existence of God. Melville uses a wide range of styles and literary devices ranging from lists and catalogs to Shakespearean stage directions, soliloquies, and asides.

Först i förra avsnittet, efter att ha läst mer än halva boken möter man beskrivningen om” The detailed and realistic descriptions of whale hunting and the process of extracting whale oil,…” 

 The Pequod

 Fartyget, The Pequod, startade ju från Nantucket, som ligger i Massachusset. Det gjorde i princip en världsomsegling som varade i tre år. Först när man passerat Goda Hoppsudden, blir det dags för nedläggande av den första valen.(sid 277/536)

 Även om det fortfarande finns diskuterande avsnitt som t.ex.

 Chapter 90 ” Heads or Tails” som inleds

 ” De balena vero sufficit, si rex habeat, et regina caudam”

Latin from the books of Laws in England, wich taken along with context, means that of all whale captured by anybody on the cost of that land, the King, as Honorary Grand Harpooner, must have the head  and the Queen be respectfully presented the tail,

handlar ss 309-420 mycket om valfångst, och framför allt, med de primitiva verktyg man hade 1850, hur valkroppen tas om hand för att ta till vara dess kommersiella värde!

När jag återkommer med avsnitt 9 har jag förhoppningsvis läst ut denna märkliga, fantastiska bok

 

Förnyelse

Sedan snart tjugo år har mina klädinköp inskränkt

sig till att efter utslitning förnya mina jeans

OCH

Den enda butik som för en storlek 

som kan omsluta mina junoniska former är denna!

På hemväg tittade jag av slentrian (sedan den gamles tid…)

 i skyltfönstret på stadens Herrekipering med stort H.

OCH DÄR

fanns uppriggad på en herr-kavaj

Scarfen jag förgäves sökt!

NU

är jag redo för vårens Oxfordresa!

Stadsbesök

Nu när vi passerat vårdagjämningen

 och vi till helgen går över till sommartid

 är det dags att börja tänka på vårgarderoben!

VARFÖR

Jag tog bussen till Helsingborg.

passade jag på att komplettera mitt tesortiment!

Vidare mot målet konstaterade jag

 ATT

Helsingborgs stad hunnit vårpynta!

 Nu var jag framme vid

MÅLET:

 FÖLJ 

den spännande fortsättningen!

1-årsjubileum

 Det är nu precis ETT ÅR sedan jag såg ett TV-program:

del 2

Sedan dess har jag dagligen via internet följt Jonas Kaufmanna framfart på opera-och konsertscener över hela världen. Detta avspeglas i åtskilliga blogginlägg som t.ex.: Neues Talent.

2013 var han ivrigt sysselsatt för att högtidlighålla 200-årsjubileet för både

 Wagner

 OCH

 Verdi

MEN

 stack emellan med litet Puccini

I vår har han firat triumfer på Metropolitan och i Chicago

Det jag nu gläder mig mest åt är att hans insjungning av

Die Winterreise

har fått mig att äntligen förstå att uppskatta denna fantastiska sångcykel

TACK, Jonas,

för att du så berikat mitt liv.

Jag hoppas vi får tillbringa många år ännu tillsammans!

Bayeux-tapeten IV: Vad hände se´n?

I berättelsen om upplösningen efter slaget berättas:

Då hertug Vilhelm efter slaget vendte tilbage till valplatsen, beretter Poitiers ”kunne han ikke uden medfølelse stirre på denna blodsudgydelse, skønt de dræbte var onde mænd, og skönt det er godt og hæderfuldt i en rætfærdig krig att dræbe en tyran.. Den blodige slagmark var dækket av blomsten av Englands ungdom og  adel. Kongens to brødre blev fundet nær ham, og Harald selv, der var berøvet alle distinktioner, kunne ikke identificeres ved hjælp af sit ansigt, men kun vid visse mærker på sin krop…”

 

Om tillvägagångssättet vid identifieringen har Heinrich Heine skrivit en dikt

 Heinrich Heine

1797-1856

 

Schlachtfeld bei Hastings

 

 Der Abt von Waltham seufzte tief,
Als er die Kunde vernommen,
Daß König Harold elendiglich
Bei Hastings umgekommen.

Zwei Mönche, Asgod und Ailrik genannt,
Die schickt’ er aus als Boten,
Sie sollten suchen die Leiche Harolds
Bei Hastings unter den Toten.

Die Mönche gingen traurig fort
Und kehrten traurig zurücke:
»Hochwürdiger Vater, die Welt ist uns gram,
Wir sind verlassen vom Glücke.

Gefallen ist der beßre Mann,
Es siegte der Bankert, der schlechte,
Gewappnete Diebe verteilen das Land
Und machen den Freiling zum Knechte.

Der lausigste Lump aus der Normandie
Wird Lord auf der Insel der Briten;
Ich sah einen Schneider aus Bayeux, er kam
Mit goldnen Sporen geritten.

Weh dem, der jetzt ein Sachse ist!
Ihr Sachsenheilige droben
Im Himmelreich, nehmt euch in acht,
Ihr seid der Schmach nicht enthoben.

Jetzt wissen wir, was bedeutet hat
Der große Komet, der heuer
Blutrot am nächtlichen Himmel ritt
Auf einem Besen von Feuer.

Bei Hastings in Erfüllung ging
Des Unsterns böses Zeichen,
Wir waren auf dem Schlachtfeld dort
Und suchten unter den Leichen.

Wir suchten hin, wir suchten her,
Bis alle Hoffnung verschwunden –
Den Leichnam des toten Königs Harold,
Wir haben ihn nicht gefunden.«
Asgod und Ailrik sprachen also;
Der Abt rang jammernd die Hände,
Versank in tiefe Nachdenklichkeit
Und sprach mit Seufzen am Ende:

»Zu Grendelfield am Bardenstein,
Just in des Waldes Mitte,
Da wohnet Edith Schwanenhals
In einer dürft’gen Hütte.

Man hieß sie Edith Schwanenhals,
Weil wie der Hals der Schwäne
Ihr Nacken war; der König Harold,
Er liebte die junge Schöne.

Er hat sie geliebt, geküßt und geherzt,
Und endlich verlassen, vergessen.
Die Zeit verfließt; wohl sechzehn Jahr’
Verflossen unterdessen.

Begebt euch, Brüder, zu diesem Weib
Und laßt sie mit euch gehen
Zurück nach Hastings, der Blick des Weibs
Wird dort den König erspähen.

Nach Waltham-Abtei hierher alsdann
Sollt ihr die Leiche bringen,
Damit wir christlich bestatten den Leib
Und für die Seele singen.«

Um Mitternacht gelangten schon
Die Boten zur Hütte im Walde:
»Erwache, Edith Schwanenhals,
Und folge uns alsbalde.

Der Herzog der Normannen hat
Den Sieg davongetragen,
Und auf dem Feld bei Hastings liegt
Der König Harold erschlagen.

Komm mit nach Hastings, wir suchen dort
Den Leichnam unter den Toten,
Und bringen ihn nach Waltham-Abtei,
Wie uns der Abt geboten.«

Kein Wort sprach Edith Schwanenhals,
Sie schürzte sich geschwinde
Und folgte den Mönchen; ihr greisendes Haar,
Das flatterte wild im Winde.

Es folgte barfuß das arme Weib
Durch Sümpfe und Baumgestrüppe.
Bei Tagesanbruch gewahrten sie schon
Zu Hastings die kreidige Klippe.

Der Nebel, der das Schlachtfeld bedeckt
Als wie ein weißes Leilich,
Zerfloß allmählich; es flatterten auf
Die Dohlen und krächzten abscheulich.

Viel tausend Leichen lagen dort
Erbärmlich auf blutiger Erde,
Nackt ausgeplündert, verstümmelt, zerfleischt,
Daneben die Äser der Pferde.

Es wadete Edith Schwanenhals
Im Blute mit nackten Füßen;
Wie Pfeile aus ihrem stieren Aug’
Die forschenden Blicke schießen.

Sie suchte hin, sie suchte her,
Oft mußte sie mühsam verscheuchen
Die fraßbegierige Rabenschar;
Die Mönche hinter ihr keuchen.

Sie suchte schon den ganzen Tag,
Es ward schon Abend – plötzlich
Bricht aus der Brust des armen Weibs
Ein geller Schrei, entsetzlich.

Gefunden hat Edith Schwanenhals
Des toten Königs Leiche.

Sie sprach kein Wort, sie weinte nicht,
Sie küßte das Antlitz, das bleiche.

Sie küßte die Stirne, sie küßte den Mund,
Sie hielt ihn fest umschlossen;
Sie küßte auf des Königs Brust
Die Wunde blutumflossen.

Auf seiner Schulter erblickt sie auch –
Und sie bedeckt sie mit Küssen –
Drei kleine Narben, Denkmäler der Lust,
Die sie einst hineingebissen.

Die Mönche konnten mittlerweil’
Baumstämme zusammenfugen;
Das war die Bahre, worauf sie alsdann
Den toten König trugen.

Sie trugen ihn nach Waltham-Abtei,
Daß man ihn dort begrübe;
Es folgte Edith Schwanenhals
Der Leiche ihrer Liebe.

Sie sang die Totenlitanei’n
In kindisch frommer Weise;
Das klang so schauerlich in der Nacht –
Die Mönche beteten leise. –

Läs den spännande fortsättningen!

I Botswana

Så var det dags för Föreläsningsföreninga´ igen:

Denna gång om Botswana

Det var Thomas Johnsson, fotograf från Hässleholm, som berättade

om en resa han gjort till Viktoriafallen och Chobe nationalpark

 Han var ju fotograf, tillika ornitolog.

Han visade en mängd bilder på ”The big five”

och framför allt ett otal fåglar,som han alla kunde namnet på.

Förtjusande skulle moster Ebba ha sagt!

Han berättade också om de goda ledare som lyckats med, i Afrika den sällsynta,

 bedriften att låta välståndet, i detta fall från diamantgruvorna, fördelas bland folket,

och gjort Botswana till en fungerande demokrati.

Se även Damernas Detektivbyrå!