Nu har vi fått drygt två timmar mera dagsljus – snön har smält – dimman lyft

Det blir NÖDVÄNDIGT att städa skrivbordet…

Bland all gamla påminnelselappar – de flesta färdiga för papperskorgen – finns så den här.

Jag kan inte minnas varför jag skrivit och sparat den.

”—På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen – som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd – och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.

—

 På återvägen mot Malmö satt jag i bussätet bakom Seamus Heaney, diktens författare, och hans hustru Marie, själv författare och en fin sångerska i klassisk irländsk stil. Jag berättade om landskapet omkring oss, att Österlen på grund av sin lätta sandjord hade blivit Skånes fattiga hörn, där brödsäd inte gav tillräcklig avkastning utan bönderna i stället fick satsa på potatis och morötter. Heaney nickade eftertänksamt och sade, nästan lite belåtet: ”Jag förstår. Det påminner om Ulster.”

Nästa morgon fick jag och andra av Poesidagarnas medarbetare dikten om Ales stenar av Seamus Heaney, vackert handskriven på fint grått papper. Den tillhör de minnen från de åren jag sparat sedan dess, och i dag när beskedet kommer att Heaney gått bort vid 74 års ålder tänker jag tillbaka på den majdagen och Heaneys nyfikna, vänliga röst och ansikte.—”