Xavier de Maistre was born in Toulon and studied the harp with Vassilia Briano at the Toulon Conservatory, before perfecting his technique with Catherine Michel and Jacqueline Borot in Paris. At the same time he completed courses at the Institut d’Etudes Politique de Paris (Sciences-Po) and the London School of Economics. In 1998 he was awarded the first prize and two interpretation prizes at the Bloomington International Harp Competition, the world’s most prestigious harp competition, and later that same year went on to become the first French musician to join the ranks of the prestigious Vienna Philharmonic Orchestra.

Han spelade Joaquin Rodrigos

Concierto de Arunjuez

Vilken upplevelse!

Vi begåvades med ett extranummer där han uppvisade hela sin virtuositet och djupa musikalitet.

Standing ovations… 

Lyss!

 Efter paus var det så dags för 50 minuter Sjostakovitj.

Det som  anats i de två första progrmpunkterna blev här utomordentligt tydligt:

Rafael  Payare  är vid 33 års ålder redan en STOR dirigent.

Det var värdefullt att känna till bakgrunden till den femte symfonin.

”1934 hade hans opera Lady Macbeth från Mtsenskdistrikten (senare även kallad ”Katerina Ismajlova”) urpremiär på två teatrar samtidigt – i Moskva och i Leningrad – fick mycket bra mottagande. De spelades för fulla salonger (83 gånger under två år bara i Leningrad), sändes sex gånger i radio och hyllades som den nya sovjetiska operan. Vändningen kom då Josef Stalin besökte ett uppförande den 26 januari 1936, varefter en fas av frekventa och starkt nergörande kritikartiklar i pressen inleddes (bland annat i Pravda: oreda istället för musik), där han kallades formalist och folkets fiende. Stalin ansåg hans musik för ofolklig och önskade en högre grad av nationalism i musiken. Sjostakovitj anpassade sig till dessa krav. År 1936 drogs också Symfoni No.4 in. Trots partiets negativa kampanj, som dessutom sammanföll med den stora repressiva perioden inom Sovjetunionen där även flera kulturpersonligheter fick sätta livet till (se Moskvarättegångarna);”

”With the Fifth Symphony, Shostakovich gained an unprecedented triumph, with the music appealing equally—and remarkably—to both the public and official critics, though the overwhelming public response to the work initially aroused suspicions among certain officials. The then head of the Leningrad Philharmonic, Mikhail Chulaki, recalls that certain authorities bristled at Mravinsky’s gesture of lifting the score above his head to the cheering audience, and a subsequent performance was attended by two plainly hostile officials, V.N. Surin and Boris M. Yarustovsky, who tried to claim in the face of the vociferous ovation given the symphony that the audience was made up of ”hand-picked” Shostakovich supporters”