När jag nu, för skams skull, i årets sista skälvande minuter, tar mig för att avverka del 4 blir jag positivt överraskad. Trettiotalet med Hitler, Stalin och Mussolini trodde jag mig vara väl förtrogen med, och det trista resultatet, andra världskriget – vilket ju också medverkat till min ovilja!

JOLO har emellertid mycket intressant att förtälja om inledningen till dessa herrars maktövertagning, Hindenburgs inkompetens, von Papens narcissism, Stalins intrigerande också för att vinna världsherravälde med SIN privata variant av kommunism…Det hade jag ingen AAAning om.

De ”övade” sig i Spanska inbördeskriget  1936-39

För radikala intellektuella i Europa – inte bara för kommunister – var militärernas av kyrkan stödda uppror mot den republikanska reaktionens och fascismens föresats att krossa de demokratiska institutionerna. De klarsynta bland dem som skyndade till den spanska republikens hjälp fick uppleva inte bara kampen mot fascismen utan också kommunismens maktsträvan: bakom frontlinjerna drevs på Stalins order utrensningar bland kommunister från hela världen. På så sätt blev också för många Spanien en stor desillusion. Till dem hörde till exempel engelsmannen George Orwell som sedan skulle skriva bästsäljaren –  ”1984”- den redan i vår tid  (1963)  kusligt förverkligade visionen av ett totalitärt samhälle.

 Händelseförloppet från ”München-överenskommelsen 1938 och framåt skildras avslutningsvis.

Efter Dunkerque månadsskiftet maj/juni 1940

 11 maj 1940

Churchill inkallas som premiärminister

Boken slutar:

Natten till den 29 dec 1940 – den antagligen värsta bombnatt London upplevde – räddade ett gäng samvetsömma tillsamman med en kyrkvärd St Paulskatedralens kupol.

Hjältemod, beslutsamhet i krig – efter det andra världskriget och under 1960-talet är vi alla med rätta skeptiska inför dessa företeelser. Men det är fortfarande skäl att tänka på invånarna i den dödshotade jättestaden London de sista veckorna av 1930 talet, hösten 1940: de var då de enda som stod mellan Hitler och hans drömda herravälde. Det är inte banalt att se symboliken i jätteanfallet mot City den 29 december. Det avsåg att definitivt knäcka London. I stället hände – bland mycket annat till exempel 1500 eldsvådor på denna enda natt, att en skara samvetsömma, vilka vägrade göra militärtjänst som protest mot krig och våld, utförde sitt enastående hjältenummer uppe på St Paulkatedralens kupol. I flammorna över London anades redan,  i den stund som verkade vara demokratins svartaste, att tyranniet var dömt till nederlag.

Följ den spännande fortsättningen!

MEN

Först måste jag ju läsa ut  Moby Dick!

Det får dock vänta till nästa år…