I januari berättade jag om mitt förhållande till Lars Gustafsson:

”Strax efter, (1971), kom första boken i pentalogin ”Sprickorna i muren” ut, nämligen Herr Gustafsson själv. Även om sjuttiotalet var den period i livet då jag hade minst tid för skönlitteratur, läste jag den med stor fascination och även Yllet och med alldeles särskild behållning Sigismund. Tennisspelarna har ju fått en särskild blogg”

Familjefesten har stått i min ”nattduksbokhylla”  säkert i 25 år! När jag nu , tandagnisslande, beslutar mig för att FAKTISKT läsa den till slut, erfar jag:

– Det är den tredje, inte den fjärde som jag har trott, i pentalogin ”Sprickorna…”

– Den är ganska förvirrande – ÅNGEST framkallande – jag förstår varför mina tidigare läsförsök strandat!

MEN

Jag var ju ”med”

DVS

Jag känner igen den Kafkaliknande, marxist-leninistiskt färgade  stämning som härskade i Sverige efter – 68.

”Alla gamla sanningar är slut”

minns mina egna problem med  profeterna Laing och Lacan

Så här på 40 års sikt  kan jag bättre förstå och uppskatta berättelsen:

På Wikipeda finner jag:

Under 70-talet försköts fokus i Lars Gustafssons författarskap mot samtidsanalys och samhällskritik. Om förändringen säger han själv:
” Omkring år 1967 hade jag en känsla av att mitt litterära arbete hade råkat in i en total återvändsgränd. Jag fann att jag tillämpade en asketism i mina böcker som jag inte kunde uthärda i mitt eget liv. Och denna asketism hade på något sätt att göra med rädslan för att göra bort sig med allför bestämda ställningstaganden, rädslan för att skriva som om jag verkligen trodde att vissa saker är sannare än andra.    „
Under sitt yngre författarskap sätter Lars Gustafsson sig med sin romansvit Sprickorna i muren upp emot vad han uppfattar som totalitära tendenser i det moderna svenska samhället. Han såg det byråkratiska samhället som ett hot mot individens andliga och intellektuella frihet och kände sig alltmer utomstående i Sverige.

SÅLEDES

Sehr interessant!