Nu har jag läst ut Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren. Den är lika BRA som hans Sonjas godhet. Liksom denna bok är det svårt att kort redogöra vad dessa 226 pocketsidor avhandlar – han börjar med
Om vanligheten
Livsnjutning och bristen på allvar
Jag vet inte vart jag är på väg – så det gäller att skynda sig
För att därefter i två avsnitt avhandla
I Långsamheten
II Inre och yttre resor.
Långsamheten omfattar fyra kapitel. De tre första analyserar vad som gått snett i det postmodernistiska datasamhället.
”Receptet” följer i 4:an: Långsamhetens kultur Om vikten av att vårda sitt inre.
Del II beskriver hans egna ”pilgrimsfärder” till
BUDAPEST i november,
ST PETERSBURG i mars och slutligen
ASSISI i maj.
Jag brukar ju från de mera filosofiska essäböckerna återge en del passusar som berört mig – när det gäller den här boken skulle jag vilja citera nästan ALLT
SÅ
Det enda jag kan göra är att säga
LÄS DEN
Många av mina närmaste har läst den när den kom ut och minns dåligt…
Till dem har jag sagt:
LÄS OM den nu när du är tio år äldre!
MEN
Här får ni slutklämmen:
Men rosen finns inte bara i en trädgård eller i Ecos romaner. Rosen är också förtegenhetens och det förtroliga samtalets symbol Påven Hadrianus IV (d.1159) påbjöd att den skulle ingraveras på biktstolar till påminnelse om tystnadsplikten. All skuld kan slängas i den gudomliga förlåtelsens hav, all oro har sin hamn. En gång skall alla tårar torkas. Sannolikt är det därför Fransiscus sjunger ”Solsången”. Kanske det är därför han höjer händerna och ber:
O alto e glorioso Dio,
Illumine le tenebre
del cuore mio.
Dammi una fede rette,
speranza certa e umilità profunda.
Dammi Signore
senno e discernimento
per compieri la tua vera e santa
volontà.
