MEN
Sommarfesten har dock inneburit att jag varit alltför upptagen för att
de sista två veckorna kunnat ägna mig åt ”serious reading”
MEN
När jag rotade bland de gamla ärvda böckerna för att hitta ”galna” presenter dök den här upp.
Carl Huldt var min fader, skrivet med min moders ”runda” stil.
”Våra dagars Berlin” visar sig vara 1933 då boken, benämnd Die Polizei wird nervös , utkom och översattes till svenska 1934. Jag började bläddra litet i boken:
Inledningen:(Obs att kommateringen är sådan den återfinnes i texten)
Handlar om en sovande vagn på ringlinjen.
Det är inte just ovanligt, att en passagerare på ringlinjen i brist på lektyr tar sig för att mer eller mindre närgånget betrakta sina medresande, och något uppseende väckte därför långt ifrån en välklädd äldre herre, vars utseende tack vare de stora hornbrillorna påminde om en ugglas – särskilt som han inte alltför tydligt visade det intresse han hyste för sina medpassagerare.
Föremålet för hans speciella uppmärksamhet blev av okända orsaker en cirka trettio års man, som kommit i allra sista ögonblicket. Den nyinstigne var klädd i påfallande vida byxor och vit pullover – hans fritt fallande yviga hår kontrasterade behagfullt med de skarpa dragen. Herrn med hornbrillorna var inte på det klara med om han hade framför sig en konstnär eller en sådan rik, ung man som inte hade något annat bekymmer än sin strävan att se annorlunda ut än vanliga dödliga. Först då han minuter senare blev varse, med vilken hänsynslöshet den långhårige drömmaren i pullovern stirrade på den blonda, unga damen mitt emot, kom han till den övertygelsen, att det inte gärna kunde vara fråga om något annat än en målare eller skulptör.
Den i våra öron/ögon? otympliga texten, och det faktum att boken gavs ut just när Hitler blev installerad som rikskansler av von Papen gjorde mig intresserad, så nu har jag läst hela boken.
OCH
Det har varit en ”spännande” upplevelse.
Inte så att själva handlingen känns spännande. Det är en märklig historia med en okänd gas ”B2”, som gör offren medvetslösa, sovande i cirka tre timmar, utan egentlig annan påverkan eller följder. Det rullas upp en historia där den tyska kriminalpolisen, tillsammans med en mystisk underrättelsetjänsteman personifierad av en herr Zettwitz tydligen är något spionage från ” Hemlig underrättelsetjänsten för en främmande makt” (underförstått England) på spåren.
Historien innehåller utöver gasen, ett hemligt chiffer som skall forceras, en dubbelgångare till en fransk känd journalist, skuggning, undangömmande av hemliga dokument genom fotografisk förminskning:
”Säg mig hur stort är fotot? frågade Wilde (kriminalkommissarien) Hela fotografiet är bara ett par kvadratcentimeter. men ni torde väl vara mer intresserad för hur stort ögat är eller rättare sagt för storleken av den fotografiska kopian av dokumenten – eftersom denna inte täcker hela det bortretuscherade ögat. Dokumenten som i verkligheten upptar ungefär tio ordinära trycksidor i en bok, har blivit så förminskade – åtminstone efter vad vår motpart föreställer sig – att de på fotot inte tar större utrymme än en knapp halv kvadratmillimeter.”
…en ”försiktigt berättad” kärlekshistoria mellan målaren och flickan han stirrade på i första kapitlet, en flykt med tåg, med en förföljning via flygplan….
Tyvärr är detta vältrande i tekniska innovationer, med dito invecklade förklaringar, till förfång för BERÄTTANDET När jag nu läst boken har jag fortfarande dåligt hum om vad som egentligen hände!
MEN
faktiskt intressant som framställningkonst.
Nu är det dags att åter ta tag i de HALVLÄSTA
som
Från svensk Medeltid
som jag ju slarvat bort – men återfunnit!
och
Tyska orden
Det bedrövliga sommarvädret gynnar ju DAS LESEN!
