Eskilstuna 13/5
På en rullstensås om våren…
Km-vis med härligt, nyutslaget, blommande blåbärsris!
på en forn begravningsplats.
MEN
Det var ju förr i världen
Eskilstuna 13/5
På en rullstensås om våren…
Km-vis med härligt, nyutslaget, blommande blåbärsris!
på en forn begravningsplats.
MEN
Det var ju förr i världen
I söndags var det trädgårdsrunda i Nordvästra Skåne. Ett hundratal trädgårdar var öppna för allmänheten. Jag hade fullsysselsättning i min egen trädgård – passade bara på att uppsöka nr 50 – Pål Jönska trädgården – som var den enda i Viken som visades.
Den har ju en gammaldags charm
där man kan sitta och kontemplera i frid.
Ännu en exteriör från Viken
Där är det gött o leva!
Jag återgår för att slutredovisa vårt besök på Krapperup:
Efter fika tog vi en tur i den magnifika trädgården som ju,
särskilt vid den här tiden, alltid är värd ett besök.
Det är ett privilegium att inte bara ha Sofiero inom räckhåll utan även denna gamla slottsträdgård att lustvandra i!
med sekelgamla idegranar och blåregn.
Håkull Påsk 2005
FAST
Man får ju ligga i för att nå dit!
MEN
NU
är det åter dags att blicka förväntansfullt mot framtiden!
Ida gratuleras på sin myndighetsdag!
Son och svärdotter berättar om sin återerhållna handicap!
Vilket får mig att erinra mig min egen
Golfkarriär!:
”It is not solely the capacity to make great shots that makes champions, but the essential quality of making very few bad shots”
Jag läser just i tidningen att i Stockholm under lördagen med dess evenemang Stockholm Marathon hade de det sämsta junivädret sedan 1928! Här i Viken var det inte fullt så illa, men vi är långt ifrån de underbara högsommardagarna vi hade häromveckan.
Vikens horisont 26/5 kl.15.56
Klicka på bilden för förstoring (och försköning!)
En bild från Eric:s fotoblogg 1/6 :”Hårda vindar” i Skälderviken
Jag läser och sprättar, sprättar och läser!
Göran Schildts bok om det Gyllene skinnet var ju vid återfinnandet ouppsprättad.Som väl är är det inte bara biblioteket som jag sparat utan även dess utensilier. Jag använder nu en papperskniv som fanns i min fars affär. Den är av läder och har Slazengers logotype på handtaget. Den hade han fått i reklam av dess representant strax efter kriget och använde i sin affär.
Inledningsvisfinns en karta över Daphnes väg och alla de vägar som Argo i olika versioner av myten sades ha tagit. De är ju präglade av att resan gjordes för tusentals år sedan, då man ju inte heller hade någon klar uppfattning om geografin….
Resan företog Göran Schildt med Daphne 1963. Han försökte i görligaste mån besöka samma farvatten som Jason. Det var ju inte helt lätt:
– dels finns det många versioner vilken väg Argo tog
– dels var ju Svarta havet genom ”järnridån” i stort sett ett sovjetiskt innanhav!
En sak alla skildringar om Gyllene skinnet är överens om är att utgångspunkten är Iolkos och att skinnet hämtades i Kolkis
Att besöka Kolkis var ju uteslutet av politiska skäl.
Utanför Bosporen skildes argonauternas och våra vägar.Enligt Apollonius, som vi följt i föregående kapitel, seglade de österut längs Mindre Asiens kust för att finna sitt Gyllene skinn vid Poti i nuvarande Georgien, medan vi seglade västerut längs den europeiska kusten till Bulgarien. Sedan möttes vi igen i nordturkiska hamnar och på Donau , som jag i sinom tid skall berätta.
Jag har nu läst halva boken. GS har valt att varva kapitlen, vartannat berättar om Argos färd med långa avsnitt av de ursprungliga texterna, huvudsakligen Apollonius´version, vartannat om GS upplevelser längs Bulgariens och Rumäniens kuster med en avstickar in i Donaudeltat.
Läs den spännande fortsättningen!
Så var det dags för årets medlemslotteri i Hamnens konstklubb.
I år var vi i Hemgården och min ”gamla” barndomsvän Viveca hade avancerat till dragningsfunktionär!
De första, och med högsta vinstsummorna, gick till ICKE närvarande…
MEN
Det tog sig mot slutet, och även i år kasserade jag in 1000:- kronor att finansiera eventuella inköp under året.
Sedan var det dags att vandra ner till Galleri Hamnen för vernissage. Dessa hundar i ett fönster fångade mitt intresse, såsom även vi deras…
Sedan blev det supé med vin och underhållning!
Man har inte roligare än man gör sig sa´ ju min far!
Sedan många år lever jag i revirkonflikt med kråkor.
Det började med att vi vid återkomsten från ett DODR-möte i Östersund blev berövade en i triumf hemförd getost..Jag hade dukat upp så fint i trädgården, saknade bara en gaffel, gick in för att hämta och VIPS tog en kråka hela osten! Då vi klagade för grannen, visade det sig att han på samma vis blivit berövad flera kotletter som han lagt på grillen.
Efter detta intermezzo har jag varit mycket observant, vid även små gästabud i trädgården har jag alltid organiserat KRÅKVAKT.
Efter den gamles bortgång har situationen delvis förändrats. Nu när det bara är jag och KRÅKAN, har en viss ömsesidig respekt präglat vårt förhållande. Jag har, särskilt vintertid, observerat hur intelligent hennes beteende är. Så fort jag dukar fram bestick och porslin, sätter hon sig på Friggebodstaket, väntar sedan tills jag ätit.0ch så fort jag går in dyker hon snabbt fram och samlar upp eventuellt kvarlämnade smulor. Detta har medfört att jag numera inte kastar ostskankar och dylikt i soporna utan lägger ut dem – och det dröjer inte många minuter förrän de är bortförda.
SÅ
IGÅR
när jag som vanligt i dessa dagar fortsatte mitt sisyfosarbete i trädgården snubblade jag över denna stackare.
Jag försökte sjasa bort den, utan större framgång, den flyttade sig gående högst motvilligt.
Den gjorde några flaxande försök att lyfta, men kom bara upp någon decimeter…
Följ den spännande fotsättningen.
Ögat ser konstigt ut – ungen kanske är blind?