December har ju varit fyllt av upplevelser som måste rapporteras – det har blivit dålig plats för recenserande av mitt läsande – som dock tack vare vintermörkret varit ansenligt.
Men nu tack vare juldagsfriden tar jag tillfället!:
7 december skrev jag en kommentar till recensionen om
Tage Erlander:
Till skillnad från den om Palme, som jag just läser, finns det ännu mer om just Tages tid som statsminister, om hur omsorgsfull, lyssnade, samtidigt till slut beslutsam han var. Hur hans mål var hela SVENSKA folkets VÄL, och inte enbart hans egen eller partiets ära och välgång!
DVS
Vi har ju nu kommit till statsministrar vars verksamhet jag som vuxen varit”utsatt för” och därför mest är intresserad av deras personliga biografi och bevekelsegrunder. Det gäller ju i ännu högre grad om Palme.
Redan i Erlanderbiografin finns mycket berättat om hur Palme blev dennes högra hand.
1953 anställes Olof Palme i statsrådsberedningen.
– Det Sverige TE lämnade över till efterträdaren Olof Palme 1969 var ett helt annat Sverige än det han fick ansvar för när han tillträdde som statsminister oktober 1946.
Största betydelsen för Erlander var att Palme stimulerade hans tankeverksamhet. Palme hade en intellektuell skärpa som sporrade honom. Han var språkkunnig och kunde umgås med engelsmän, fransmän och tyskar på ett sätt som Erlanders värmländska inte medgav.
—-
Olof Ruin har träffande beskrivit förhållandet mellan den gamle och den unge:
”Tage Erlander och Olof Palme blev oskiljaktiga. De blommade i varandras sällskap”
När Tage blev tillfrågad om sin tankar om sin efterträdare lär han ha sagt:
(Tages värmländska humor förnekade sig aldrig!)
Palme? Nja, han är alldeles för begåvad för att passa som statsminister!
Mycket av det utrikiska kontaktarbetet överlämnade TE tidigt till Palme
Biograf för denna, den sextonde delen i serien
, om Palme är
Klas Eklund som ju var en nära medarbetare till OP i egenskap av
sakkunnig i Finansdepartementet 1982-84 och 1989-90 samt i Statsrådsberedningen 1984-87, planeringschef i Finansdepartementet 1987-88.
KE gör också i sitt förord en reservation:
” Författaren sitter visserligen på unik information, men det är inte helt enkelt att skilja egna iakttagelser från den historiska klarsynthet som bör vara biografens strävan.
Dessutom:
Många unga socialdemokrater har vittnat om hur Olof Palme under de här åren (från 1955 då han blev förbundsstudieledare i SSU) så gott som överallt väckte entusiasm med sin slagfärdighet och öppenhet. Han lyckades som ingen annan knyta samman dagspolitiken med ideologi och framstegsoptimism. Han eggade med visioner om ett framtida bättre samhälle – och hur SSU:arna hade ett avgörande ansvar för att bygga upp det. Snabbt blev han den unga socialdemokratins idol.
1963 svors han vid 38 års ålder in i regeringen och blev via praktik som kommunikationsminister och utbildningsminister partiledarkandidat när Erlander 1969 ville tacka för sig.
Klas Eklunds biografi är mästerlig i sina koncisa och träffande formuleringar, varför jag i mycket väljer att citera.
” Palme valdes med acklamation under former som närmast är att likna vid en kröning ”
—
Skillnaden gentemot Erlanders tillträde 1946 kunde knappast ha varit större. När denne efterträdde landsfadern Per Albin var han föga känd utanför den inre kretsen i partiet. Legendarisk är skrönan om hur den åldrige kungen trodde den nye statsministern hette Erlandsson. En norsk reporter var djärv nog att fråga den nytillträdde hur det kändes att betraktas som en nolla. Erlanders svar var signifikativt för hans lundensiska humor, men analytiskt mitt i prick:”Det är ingen dålig utgångspunkt”.
”Palme däremot, började sin statsministerbana på toppen. och från toppen finns det bara en väg.”
MEN
Som rådgivare och fackminister hade Palmes snabbhet, ettrighet och intellektualism inte utgjort några stora problem. När han nu blev nummer ett fick de egenskaperna större potentiell skaderisk. Palme saknade Per Albin Hanssons trygga pondus, inte heller hade han Erlanders förmåga att charma och landa på fötterna.
Förväntningarna hos olika grupper var för stora, alla ville ha allt meddetsamma. Dessutom blev tiderna sämre – 50–och 60-talens makalösa ekonomiska utveckling vändes i sin motsats. Det blev besvikelser och strejker.
Personkemin mellan Torbjörn Fälldin och Palme fungerade ej – valdebatten 1973 blev ovanligt hätsk och resulterade ju i ”dött lopp” den s.k lotteririksdagen.
Utrikespolitiskt hade han sin bästa gren…
MEN
1976 blev han den förste socialdemokratiska statsminister sedan 20-talet
som tvingats avgå efter en valförlust.
Visserligen föll regeringen Fälldin på kärnkraften – men Palme fick i gengäld problem med löntagarfonderna:
Det förslag till fondsystem som antogs av LO-kongressen 1976 byggde helt på Meidners rapport och de som var med på kongressen berättar om en entusiasm som på ett väckelsemöte.
Internationalen sjöngs spontant och LO-tidningen satte förstasidesrubriken:
”Med fonderna tar vi över successivt”
Därmed var Palme LO: gisslan!:
Det socialdemokratiska partiet satt med en apterad granat i famnen.
Och som inte detta var nog inträffade Harrisburg, Geijeraffären – You name it…
Äntligen!
Valsegern 1982 var viktig för Olof Palme
Han satte igång med förnyad kraft för att genomföra sin politik
MEN det ville sig inte riktigt
– nya affärer dök upp
OCK
SÅ
Det ännu ouppklarade mordet.
Klas Eklund sammanfattar:
Mordet och dess efterspel är ett skäl till att Olof Palme och arvet efter honom under så lång tid knappast analyserats eller ens nämndes. Visst, han citerades då och då vid det egna partiets högtider, men någon seriös diskussion om hans betydelse eller hur hans arv skulle föras vidare förekom inte. Och från högerkanten blev det tyst. Många av dem som varit Palmes hårdaste vedersakare avstod från att kritisera den mördade.
Men tiden gick. mannen har för några blivit en myt. Bland yngre SSU-are är han en idol i samma klass som Che blivit för andra delar av vänstern. För en del äldre symboliserar han nog mer saknaden efter det som varit.
Även om Klas Eklund menar att tidens gång öppnat upp åtminstone för historiker att mera lidelsefritt diskutera hans gärning – han gör själv ett intressant försök att utvärdera vad OP åstadkommit och vad som hade hänt om inte mordet kommit emellan – är jag själv av den åsikten att det socialdemokratiska partiet ännu inte lyckats hämta sig.
Återstår sex statsministrar att lära känna!
Spänningen stiger….
