I samband med regeringen Swartz avgång skrivs:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.

Det var dock inte så enkelt som det låter!

Gunnar Wettergren använder 20 sidor (av 110 sammanlagt!)  för att berätta alla turerna kring regeringsbildningen. Under mer än en månad diskuterades med konungen VEM som skulle leda den nya regeringen och vilket skulle vara deras mandat. Kungen ville helst, och kämpade in i det sista för, att det skulle bli en samlingsregering med även högerpolitiker men blev till slut tvungen att ge med sig:

Kungahuset våndades. ”Det blir rysligt med Edén”, skrev den tyskvänliga drottning Victoria till sin biktfader biskop Billing. Kungen förmådde Widén att göra ett nytt försök att övertala Swartz, Förgäves – och söndagen den 14 oktober tackade den tilltänkte slutgiltigt nej.

Äntligen kom anbudet till Edén

På fyra dagar förberedde Edén sitt uppdrag genom hårda förhandlingar med kung Gustaf:

På så vis gjorde Edén sin första stora insats som statsminister redan innan han var formellt utnämnd. Kungen tog ett stort steg närmare parlamentarismens principer och avstod från väsentliga delar av sina möjligheter till personlig maktutövning. Edén hade tvingat igenom den konstitutionella monarkin

Regeringsunderlaget var ju en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. På samma sätt som i förhandlingarna med konungen, gick Edén i utseendet av ministären mycket grundligt tillväga.

Visserligen ”misslyckades” han med Branting:

Edén ville att Branting skulle ha en tung post. Branting hade nog helst velat bli utrikesminister, men hans ententevänlighet gjorde det omöjligt. I stället krävde Edén att han skulle ta finansdepartementet. Branting vred sig som en mask, men föll till slut till föga.