Axel Munthe 4: 30årskris

I Axel Munthes egna skriverier, hans rapporter till tidningarna i Sverige (Stockholms Dagblad och Aftonbldet) och senare även när artiklarna publicerades i bokform, finns inte angivet att Munthe var gift.

Bröllopet stod i Klara kyrka den 24 november 1880 och bröllopsfesten hölls på Hôtel Fenix i hörnet Drottninggatan/Barnhusgtan, Stockholms populäraste festlokal på den tiden. Gästerna bestod huvudsakligen av brudgummens vänner ur konstnärslivet, bland andra Carl Larsson och Axel Borg.
Axel Munthes tacktal skall ha varit en uppvisning i vältalighet.

Dessförinnan hade i Paris firats hans svensexa tillsammans med konstnärsvännerna. Den gick så vilt till att sällskapet hamnade hos polisen. Detta finns skildrat i kapitlet Jätten i Boken om San Michele, men eftersom i boken ej finns en andeviskning om Munthes äktenskap, anges svensexan där avse Ville Vallgrens bröllop 1882.

Äktenskapet blev emellertid ingen succé. Författaren Bengt Jangfeldt har sökt i sitt material, brev mm , men Ultima Munthe förblir en skuggfigur. I allt det som redovisas från Parisåren, och semestrar med fotvandringar i fjällen, Mont Blancbestigningar och Sahararesor mm lyser Ultima med sin frånvaro.

Därtill kommer att Axel, inemellan sin febrila verksamhet med patienter och upptäcktsresor och författande, drabbas av upprepade blodstörtningar. en påminnelse  om hans lunglidande Flera av hans patienter, inte bara Hugo Birger,  dör ju också av tbc. 

Porträtt av Carl Skånberg som dog i januari 1883.
målat av Ernst Josephson
Vi moderna människor kan svårligen föreställa oss vilket hot om snar död  som svävade över även unga människor på 1800talet och långt fram på 1900-talet innan vi lärde oss hantera infektionssjukdomarna med vaccinationer och antibiotika. AM var  som läkare väl medveten att hälften av dem som i 20-årsåldern fick lungsot var döda inom några få år. Det var nog för att han själv levde med risken som han ställde upp så för sina olyckskamrater…

Nåväl, Axel fann för gott att vid 30 års ålder helt bryta med sitt tidigare liv:

  • Han begärde skilsmässa från sin hustru Ultima
  • Han lade ner sin praktik i Paris
  • Han slår sig ner på Capri  med start januari 1888

 I febr 1888 skrifver han:

Jag är nu kry igen men har nog varit en smula dålig denna gången. Jag är nu på Capri och den nejd som en gång återkallade mig från de döde skall kanske äfven nu lyckas få mig lefnadslustig igen…



Han har ju ännu ingen bopäl därstädes men hyr ett litet hus i Anacapri. Han lever enkelt, sysselsätter sig med lantliga sysslor:
Ur brev till Carl Snoilsky våren 1888:

Jag lefver här nästan på samma fot som fattigt folk som omger mig och de konstgjorda skrankor som skiljde mig från dem falla en efter en. Jag äter samma kost som de och min förut så oroliga hjerna håller nu sig stilla och beskedligt till den allfarsväg contadinon´s tanke tung och trög som en dragoxe går på dagsverke för stundens materiela behof. Jag arbetar flere timmar om dagen i åker och vingård, ser till de sjuka häruppe ,skrifver deras brev och läser de kärkomna svaren (nästan hvarje familj här har far l. bröder i Amerika) och veckor går utan att jag vexlar ett ord med någon som kan läsa eller skrifva.
 MEN
som framgår av brev till Sibbern är det inte alltid så lätt:
Käre Excellensen. Tack för brevet i går. Jag har varit krasslig ett par dar men är bättre nu varje gång jag försöker leva som jag bör och måste leva här d v s på folkets simpla kost blir jag sjuk i magen som annars är bättre tack vare ett slags grovt klibröd som jag låter göra åt mig. Det är sorgligt att ens kropp är aristokrat när kassan är plebej – men så är det tyvärr, jag är av övertygelse och smak högst benägen att leva på enklaste föda ty jag anser lyx som orättfärdigt men det går inte ännu – folkets föda här kostar ej mer än ½ frac per dag och min går ännu upp till 4 gånger mera denna summa.”
(Ur brev från Munthe till Georg Sibbern, Oslo)

Axel Munthe blir ju en uppskattad gratisläkare till lokalbefolkningen
 MEN
Capri har också blivit en uppskattad semesterort för Europas kungligheter, aristokrati  och rikemanssläkter. Axel Munthe har skaffat sig ett grundmurat rykte som mirakeldokter och blir även eftersökt som läkare för detta klientel. Han kan inte heller avstå från spännande äventyr: 
Nu gäller det SEGLING! 

 Han blir seglarkompis med lord Dufferin, brittisk ambassadör i Rom, som ofta semestrar i Sorrento

Lord Dufferin var också en hängiven seglare som 1856 tagit sig ända upp till Island, ett äventyr som han beskrev i boken Letters from High Latitudes. Sina färdigheter i seglingens konst hade han under tiden i Konstantinopel för övrigt gjort skickligt diplomatiskt bruk av:när han ville undvika besvärliga frågor brukade han försvinna med sin lilla yacht ut på Marmarasjön för att på så vis omöjliggöra all kommunikation.

Sommaren 1889 börjar AM må bättre och funderar på att börja arbeta igen. I valet mellan att återetablera sig i Paris, eller starta nytt i ROM blir det ROM, eftersom han 
den 6 augusti 1889 kan teckna ett 10-årigt hyresavtal på Villa  Damecuta i Anacapri!

Läs den spännande fortsättningen!

Vår saga 5:Jullov

Köpenhamnsäventyret tilldrog sig i mitten av december. Jag minns inte att vi ventilerade det verbalt, men efter det var det liksom underförstått att vi var ett par.

MEN

Det var ju strax jullov. Den då unge Per skulle resa till till Frankrike för att fira jul med sina föräldrar och jag var inbokad som julvikarie i Killbergs bokhandel i Hälsingborg.

Det var ju via Morbror Rulle som jag fick denna möjlighet.
Pers far Kalle Bergman tjänstgjorde i kontrollen på Bofors. Som framgår av länken var han under flera år under 50-talet stationerad i Frankrike. Själv for han ikring till olika tillverkningsställen, men hade den medhavda familjen i Tarbes.

Här är ett foto som Per tog under julvistelsen 1954. På åsnan lillebror Björn.Mor Gunborg längst upp till vänster.
Med på resan var även morbror Gottfrid.* Efter julfirandet passade de båda tillresta gästerna att kvista ner till Barcelona:

Till höger är Per fotograferad i Barcelona. Bilden till vänster bör vara från Ramblan

*Som framgår av länk var Morbror Gottfrid SJ-anställd och hade en fri utlandsresa per tåg om året som löneförmån

Väderleksrapport

Den 8 januari rapporterade jag om Omslag.
MEN
Det var ju en andefläkt mot de senaste dagarnas töväder.

Det började ju frysa på redan den 24 november för att nå sin kulmen den 5 januari.
Redan den 29 november hade det kommit så mycket snö att jag fann för gott att ge mig upp på garagetaket och skotta! Sedan har det ju gått litet fram och tillbaka, temperaturen har i två veckor legat strax under 0°.

MEN

 Nu har ju blidvädret slagit till rejält.

Vi får göra som kråkorna, avvakta bättre tider!
FAST
Jag vet faktiskt inte vad som är ”bättre tider”…
Hur vill jag egentligen ha januarivädret?

Så här kanske? (20060126)
ELLER

20070127
Vi får alla avvakta den spännande fotsättningen!

Vårlig författare

Änkegrannen och jag har ju haft för vana att gå på författaraftnar på hösten. I december skulle vi ha lyssnat på Ann Heberlein

 MEN
hon fick förhinder och då fick vi byta våra redan inköpta biljetter mot

Sigrid Combüchen
SOM
talade om tillkomsten av sin Augustvinnande Spill.
MEN
Eftersom jag fortfarande kämpar med mina stadsministrar mm blev det inget köp denna gång.

I Foajén på väg hem hittade vi ännu en Vikenbo som vi kunde erbjuda hemfärd i bil…

Nyhetsmorgon

Alltsedan den gamle gick i pension 1994, och jag samtidigt skaffade mig lediga fredagar, har vi njutit av TV4:s program Nyhetsmorgon.

Det är ju 17 år sedan och mycket har hänt – mest till det sämre…

Ja, jag har ju blivit 17 år äldre, den gamle har dött, men även programkvaliteten har sjunkit, eller snarare ”spätts ut” – tycker jag, i takt med att antalet timmar som programidén utnyttjas  ökat.
Nu kan man ju sitta större delen av förmiddagarna i stället för ge sig ut i verkligheten. 

MEN
Igår, lördag, var en HÖJDARE

 Tommy Körberg var gäst och sjöng bl.a. ”Fattig bonddräng”

 och intervju med IngaBritt Ahlenius i samband med boken mr Chance:
IBA har ju alltsedan ”Ringholmaffären” varit husgudinna, klicka på länken ovan

Efter fem år som chef för FN:s internrevision avslutade Inga-Britt Ahlenius i juli 2010 sitt uppdrag. Efter sig lämnade hon en rapport med uppseendeväckande och svidande kritik av generalsekreterare Ban Ki-moon. Det är första gången som en så högt uppsatt FN-tjänsteman tar bladet från munnen.
Visst har Ban Ki-moon fått kritik tidigare för sina svaga ledaregenskaper, brist på karisma och felaktiga prioriteringar, men Ahlenius är betydligt tuffare. Hon menar att han allvarligt hotar FN:s framtid och att denne »Mr Chance» snarast måste bort från sin post.

Mr Chance är en högaktuell, unik och avslöjande inside-berättelse från FN:s toppskikt.

Inga-Britt Ahlenius har arbetat på Finansdepartementet och varit generaldirektör för Riksrevisionsverket. År 2005 utnämndes hon till undergeneralsekreterare för FN:s internrevision. I korridorerna kallade medarbetarna henne beundrande för Ms Fearless, för sin oräddhet.
Niklas Ekdal är journalist och författare. Han har varit politisk redaktör på Dagens Nyheter och ledarskribent på Expressen. Han har även tjänstgjort som FN-officer.

Man har aldrig roligare än man gör sig! 
Levnadsregel ärvd från pappa Calle….

Axel Munthe 3: Hugo Birger

Läsandet av ”En osalig ande” har väckt till liv många bortglömda minnen.
Ett exempel:
En av de svenska konstnärer som Axel Munthe blev läkare för i Paris var Hugo Birger.
 Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris fernissadagen, Hugo Birgers stora tavla från 1886.  
Den finns på Göteborgs konstmuseum
Det bör ha varit 1944.

Det var ju under andra världskriget. Det drabbade ju Sverige bara indirekt, såsom att det var knapphet och isolering.Det blev inga resor vare sig hit eller dit, utan söndagsnöjet bestod ofta i att vi ledda av  pappa Calle vandrade omkring i vår stad Helsingborg. En förmiddag gick vi in på Gamla kyrkogården. Där råkade vi en gammal bekant, som tydligen hade kyrkogårdens historia, som hobby. Han visade oss runt och berättade med hjälp av gravarna och deras inskriptioner hur man  t.ex. kunde utläsa 1800-talets dystra verklighet med difteri- och scharlakansfeberepidemier som inom en månad skördade  flera offer i en syskonskara.

Sedan gick vi uppför trappan till  Nya kyrkogården 
Den Gamla kyrkogården blev med åren otillräcklig och en utvidgning måste företagas. I början av 1880-talet inköptes ett ansenligt jordområde på höjdplatån, öster om den Gamla kyrkogården, men skilt från denna genom en mellanliggande tomtremsa samt Prins Kristians gata, som från Eneborgsvägen leder dit upp. Här anlades Nya kyrkogården, den invigdes den 5 juli 1885 av prosten Holjer Witt.

Bland de första gravarna på kyrkogården är den vid kapellets södra sida, över konstnären Hugo Birger, som avled 1887, blott 33 år gammal. Gravvården av granit har i dess mitt en bronspalett med en porträttrelief över Hugo Birger, utförd av konstnären Carl Larsson. Ofta finner man en av årstidens blommor instucken i paletten. 
Vem vårdar detta minne mer än 100 år efter hans bortgång?

Min far som ju hade ett stort konstintresse visade med rörelse denna pampiga grav för Hugo Birger.

MEN
Det är ju först efter läsandet av En osalig ande som jag får reda på hur det kom sig att Hugo Birger blev begravd just i Helsingborg:
Axel var Hugo Birgers läkare: han var svårt sjuk sedan hösten 1886, lungsoten hade gått in i sista fasen och han ville hem till Sverige innan han dog. Men Birger var så dålig att han inte kunde resa ensam. 
Munthe följde själv med på denna resa. 
Resan blev en kapplöpning med tiden. Men Axel var så säker på sin diagnos att han innan avresan tog med Birgers hustru Matilda till Bon Marché och köpte henne en sorgdräkt!
Resan gick med järnväg över Köln, Hamburg och Lübeck, varifrån man tog båten till Helsingborg. Den tog nästn en hel vecka på grund av Birgers hälsotillstånd som krävde flera dagars uppehåll i Hamburg.
Axel hade telegraferat  till sin vän livmedikus Hafström som mötte med en sjukbår vid ankomsten till Helsingborg den 14 juni-…”
 —-
Sällskapet tog in på Hotell Mollberg.
För att glädja Birger gick Axel ut och köpte champagne. Ångesten vek för några ögonblick, berättade Axel senare, ”han började sjunga med sin tunna röst och lyfte sitt glas, sen orkade han inte mer” 
Hugo Birger avled den 17 juni 1887: jordfästningen förrättades av Emil Flygare, hans vän från Paris som sedan ett år tillbaka var kyrkoherde i Kristianstad.

 När jag så letar efter en bild på ”det pampiga gravmonumentet” finner jag detta i HD (21/11 2009):

CARL LARSSONS RELIEF
Christina Herdin bor på Wieselgrensgatan, intill Nya kyrkogården. När hon går över kyrkogården brukar hon passera Pariskonstnären Hugo Birgers gravsten intill kapellet.
— Den var ju tidigare försedd med en kopparrelief, skapad av Carl Larsson. Nu är den borta. Är reliefen stulen?
— Nej, den är bortplockad av kyrkogårdsförvaltningen eftersom den är stöldbegärlig. Men den kommer att ersättas av en kopia som inte är lika begärlig för tjuvar, säger kyrkogårdsmästare Vic Holmberg.
 Det får bli ett projekt under våren att inspektera om ersättningen blivit verklighet….

Vårterminen har börjat!

 

Även om det var ganska dystert, får man ändå säga att vi hade tur med vädret:
  • Det vare sig snöade eller regnade
  • Det hade däremot kommit ca 1/2 cm kornig snö under natten som eliminerat den värsta halkan
  • Temperaturen pendlade kring 0°
Det blev ju att följa spåren…
MEN
Det är ju ändå LJUVLIGT att komma ut och
få sig en redi´genomkörare!

Oxveckera

Den gamle talade så här års om Oxveckera´ (Obs värmländskt uttal).
MEN
Man kan också ”lyxa till det litegrann” för att citera LIDL

Nu när tulpanerna blommat över har jag valt att utnyttja förmiddagsljuset.
Under de hektiska sista åren med 2 70-årsdagar, 2 75-årsdagar och ett Guldbröllop samlade vi på oss åtskilliga CD som aldrig blivit pålyssnade.

Jag har startat med
JUSSI

Axel Munthe 2: Parisåren

”Här börjar historien om Axel Munthe, en bröstklen yngling som den 30 oktober 1876 – dagen före sin nittonårsdag – steg på morgonsnälltåget på Stockholms Centralstation för att anträda resan söderut.
Återresan skulle ta sextiosjuår.

Ju mer man fördjupar sig i AM:s livsöde desto mera fascinerad blir åtminstone jag!
Flera saker frapperar:

  •   Det djupa intryck som hans personlighet gör på omgivningen
  •  Hans företagsamhet och förmåga när det gäller projekt, både intellektuella, konstnärliga men även idrottsliga!
  •  Hur hans bosättning först i Paris, sedan i Rom och inte minst på Capri  leder till att han blir bekant med hela Europas jetset från 1880-talet och framåt
  •  

och då har jag inte nämnt hans djupa musikalitet som liksom ”bara fanns där” och utgjorde  del i den framgång han hade i de borgerliga salongerna…

    Genom att klicka TVÅ ggr förstoras bilden till läsbarhet.

    Han startar med att på rekordtid och rekordung avlägga fransk läkarexamen 1879 och framlägger 1880 sin doktorsavhandlign i Paris. Han hamnar mitt i det svenska konstnärskollektiv som valde att förkovra sig därstädes såsom:

    Carl Fredrik Hill
    Severin Nilsson
    Gustaf Cederstöm
    Albert Edelfelt
    Geor Pauli
    Carl Larsson
    Carl Skånberg
    Hugo Birger
    Nils Forsberg
    Ville Vallgren
    Søren Krøyer
    Richard Bergh
    De flesta är samtidigt hans patienter. Han är mycket populär, inte bara beroende av att han inte tar betalt!
    Ernst Josephson, som AM vårdade för syfilis, målade hans porträtt.
    Ernst Josephsons porträtt av Munthe målat 1981 eller -82, inköpt av prins Eugen 1917.
    August Strindberg var ju också vid den här tiden i Paris, och fick 1884 ett friskintyg av AM för att teckna en livförsäkring.
    En stor anledning till Munthes sociala framgång är hans relation till Excellensen Sibbern:
    Georg Sibbern (1816-1901) var en av Norges främsta statsmän och diplomater. Han tjänstgjorde bl.a. i S:t Petersburg, Köpenhamn, London, Washington och Konstantinopel innan han 1958 blev norsk statsminister i Stockholm, en post som han stannade på till 1871. Hans sista tjänstgöring var som minister i Paris från 1978.
    Axel blev läkare vid den Svenska legationen och fick den sjukliga fru Sibbern som patient. Paret var barnlöst. Mellan Georg S  och Axel uppstod en stark vänskap, närmast av far-sonförhållande som fortgick till Sibberns bortgång.  Sibbern var mycket kulturellt inriktad, skrev själv dikter bl.a. denna om Axel: 
    Saa har Vor Herre skabt ham
    Med hele sin rige Haand,
    Og nedlagt Skatter och fylde
    I denne glødende Aand.

    Rør ei, hvad Herren skabte,
    Det er Hans Eget Værk!
    Og see icke hen till Skyggen,
    hvor Lysningen er saa stærk.

    Han gaar paa egne Baner,
    Og kan du ej følje dem
    Var vis, at Herren dem kjender,
    Og Selv vill føre han frem.

    Via Sibbern introducerades Axel för den den diplomatiska kåren och fick även ekonomiskt understöd. Han hade ju svårt att ta betalt – så länge råkade han ut för tillfälliga ekonomiska svackor.

    Han upprättade sin läkarpraktik i Paris i ett ”fint” område i Paris under 1881. Adressen är Avenue de Villiers 90 (Bengt Jangfeldt påpekar att Alexander Dumas den yngre bodde i 98!)

    MEN

    Han tar ofta långa sommarferier, hälsar på släkten i Sverige eller turistar. Han är väldigt naturintresserad och gör långa fotvandringar. 
    Så t.ex dyker han upp i en engelsk familjs, Balfour, reseminnen från 1885. De möter honom på båtresan mellan Bergen och Trondhjem. I det 14 personer stora sällskapet finns en blivande operasångerska, en skådespelare och en författare, alla kvinnor. När de på kvällarna musicerar, sjunger folksånger från Europas alla hörn, lägger de så småningom om märke till den stillsamt lyssnande unge mannen. I Trondhjem skiljs deras vägar – Munthe skall vandra upp ”till lapparna”. Själva har de hyrt ett hus i Jämtland, men man kommer överens att ta kontakt.
    Efter fjällvandringen dyker  han så upp i Jämtland. Han har ju redan  varit i Neapel i samband med koleraepidemin där,  september-oktober 1884 och rapporterat om det i stockholmstidningarna och så småningom i en bok ”Bref från Napoli” skildrat sina upplevelser, så han har mycket spännande att berätta för överklassdamerna om ”verkligheten”.

    En av de engelska damerna Maude Valérie White skulle sedermera översätta boken till engelska.

    Överhuvudtaget blev kontakten med denna familj avgörande för Munthes gradvisa övergång till att känna sig mest befryndad med den anglosaxiska kulturen, satsade från och med nu att att förkovra sig i det engelska språket.

    Men inte nog med denna kontakt. Under samma fotvandring fortsatte han till Rättvik där han träffade Carl Snoilsky. Tillsammans med denne reste (fotvandrade!?) han så till den norska staden Molde där Snoilsky skulle sammanträffa med Ibsen. I Molde kontaktade Munthe även Bjørnstjerne Bjørnson som han kände tidigare från Paris….

    Sommaren 1986 var AM i Schweiz. Han hade ofta ärende dit för att beledsaga patienter.  Alpluften ansågs ju nyttig för lungsiktiga, vilket ju AM själv ju också var. När han då ändå var i ”trakterna” passade han på att bestiga Matterhorn Det höll på att sluta med förskräckelse, gjorde det faktiskt för en annan deltagare, en engelsman, som tragiskt omkom. Vad man förstår av diskussionen efteråt och Munthes resebrev ”Snöstorm” i Aftonbladet berodde dennes olycka delvis på att han var dåligt utrustad och förberedd för ett sådant äventyr.

    MEN
    det avskräckte inte Axel. De mest flagranta exemplet på hur han ständigt drogs till att söka faran, sökte dödsskuggans dal, för att hantera sin depressivitet, är när han, trots dåligt väder och trots att det är för sent på året ändå bestiger Mont Blanc i slutet av september.

     FÖRST
    vandrar han 25 km på 2000 m höjd över tre bergskammar, för att mot all ”beprövad erfarenhet” fortsätta upp mot Mont Blanc trots att den första snön fallit. Han hade svårt att övertala guiderna att medfölja. Mont Blanc uppnås OK, men på nervägen fångas de av en lavin, och det är ett underverk att de lyckades ta sig ur med livet i behåll. Axel förfryser flera tår, en skada som han får besvär av resten av livet. Det var med nöd och näppe han undkom en amputation som var läkarnas första strategi.
    MEN
    han får ju stoff till sina tidningsartiklar
    OCH
    till Boken om San Michele*

     Efteråt citerar Axel Heinrich Heine:
    Der Tod ist nicht, aber das Sterben ist eine schändliche Erfindung!

    * Händelserna ovan finns beskrivna i boken:
    Kapitel 7 LAPPLAND
    Kapitel 8 NAPOLI  och
    Kapitel 17 DOKTORER 
    där efter inledande reflexioner över olika läkares praxis han beskriver sin bestigning av Mont Blanc.