Mästerligt!

Nu har jag läst Bockfesten. 

Det var lätt som en plätt.  I.e. den var gastkramande, spännande och välskriven.

Förmodlign var den ett erbjudande  från någon bokklubb eftersom jag inköpte den  strax efter att den hade blivit översatt till svenska (2002)  – köpte den till den gamle.
Han läste den ju med stor behållning.
När han var färdig uttalade han att det var en av de bästa böcker han läst. 
MEN
Vi var då dock eniga om att det var ingenting för mig, jag har aldrig gillat böcker med krig och grymheter. Inte filmer heller för den delen. När vi var unga och nybekanta i mitten på -50 talet var det ju bio som gällde. Tio år efter andra världskrigets slut kom en följd av ”krigsfilmer” som jag av solidaritet följde med på, men när TV-kom fick den gamle sitta där och titta själv…
MEN NU
när Mario Vargas LLOSA går och får Nobelpriset blev det ju dags.
OCH
Han är verkligen värd sitt pris.
Bockfesten handlar om  Rafael Leónidas Trujillo Molina. Vi får följa honom de sista månaderna innan han den 31 maj 1961 blir mördad. Parallellt skildras hur en dotter till utrikesministern Augustín Cabral, 30 år senare, kommer tillbaka till Dominikanska republiken och träffar sin slagrörde far och kvarboende släktingar. Inledningsvis varvas dessa skildringar med attentatsmännens nervösa väntan på sitt offer.
Successivt får vi klart för oss alla de konkreta fakta man kan läsa om i Wikipeda, samtidigt som tankar och känslor och bevekelsegrunder för var och en av de aktiva förmedlas.

OCH
När , på sidan 225/480, mordet så sker, beskrivs olika invigdas tillkortakommanden, respektive förmåga att hantera situationen till sin egen fördel. I detalj skildras de bestialiska grymheter som Trujillos äldste son Ramfis tillåts utsätta attentatsmännen och övriga delaktiga  för.
Han och resten av släkten blir sedan i sin tur utvisade (de får ta med sig en hel del dollar…)
Trujillos säkerhetschef  Abbes García får ett gyllene silkessnöre i form av en FN-kommendering utan innehåll som i praktiken är en livstidsutvisning….
 
Det som är det mästerliga är hur Llosa så trovärdigt lyckas skildra den absoluta maktfullkomligheten, och hur den efter 30 års tyranni har präglat hela samhället, alla är rädda, alla sviker alla.
Medan man läser märker man  så smånongom hur denna detaljerade, trovärdiga skildring av förhållandena och skeendena i Dominikanska republiken inte bara handlar om dem, utan i princip gäller korruption och maktmissbruk överallt, i stort och smått, från Stalin till  lilla kommunen eller religiösa sekten.
Just när man läser står det alldeles klart, men när jag ska skildra läsupplevelsen tryter orden. 
Jag lånar därför uttrycksmedel från Knut Ahnlunds recension i SvD  8 dec 2001
Om detta handlar det andra av diktarens riktigt stora romanbyggen, den mäktiga, fascinerande, hemska och av svart humor kryddade bok som heter La Fiesta del Chivo – ”Getabockens fest” – titeln alluderar på en dominikansk danssång. Den har de tidigare svåra romanernas sinnrika komposition och rörliga tidsaxel men är ändå läsvänlig.
——
Enligt min mening är det diktarens yppersta skapelse, ett fulltonigt mästerverk där en överdådig fantasi och en suverän politisk överblick förenats med djupsinne och subtila psykologiska insikter. Här hålls de stora linjerna klara och samtidigt skapas utrymme för en inträngande människoskildring. Det är bland annat en diktatorsroman – några av kontinentens litterära mästerstycken hör ju betecknande nog till denna kategori som hittills främst excellerat i storstilade, delvis absurdistiska prestationer, från Asturias ”El Señor Presidente” över Roa Bastos ”Yo El Supremo” och Carpentiers ”El recurso del Método” till García Márquez ”El Otoño de Patriarca”. 
—–

Tagen och läsen!

Slutkört

Jag har ju börjat nedräkningen….Sakta, men dock!, går jag igenom det ena skåpet efter det andra och rensar ut våra liv. Som jag ju oupphörligen påpekar är ju vi trettiotalister starkt präglade av vår krigs-och krisuppväxt så att vi har varit väldigt försiktiga med att kasta ”saker som är bra att ha”.

MEN
NU har jag fattat ett heroiskt beslut : ALLA skridskorna har åkt på tippen!
Nuförtiden har vi emellertid  den förmånen att gamla grejor kan dokumenteras…
Det här är den gamles bandyrör. Han spelade mycket bandy i sin ungdom, på Möckelns is.

 Det här är mina. De bör vara ”inköpta” 1947 eller 1948 i Huldts sportaffär. Dessförinnan fanns det ju inte läder eller stålvaror av någon kvalitet – det tog lång tid innan man kunde räkna med ”förkrigskvalitet” Som jag berättat åkte vi mycket skridskor på Krematoriedammen och enstaka år frös Öresund så att man kunde åka skridskor i stället för att promenera längs stranden. Jag minns särskilt ett vårvinterlov då vi läroverksungdomar i gnistrande solsken åkte medvind Helsingborg – Viken, sedan gick på the-dansant på Vikens Gästgivaregård för att slutligen ta bussen hem…
NÄR
så barnen infann sig blev det ju åka av igen!
SISTA GÅNGEN:

de kom till användning var 1996. Det har ju sedan mitten av -80-talet varit ont om snö i södra Sverige – men vi passade på att vid besök på torpet utnyttja glansisen på Hänjasjön!
Vi hade åkt spark ner ( den som min mormor använde på vintrarna när hon åkte ner till landsvägen och hämtade mjölken).Den röda termoskannan var ett modernt underverk när den inköptes 1979 och tjänstgör ju fortfarande när det är veteranorientering, liksom min mössa – den har faster Karin stickat till Karl 1974 – numera använder jag den vintertid också vid trädgårdsarbete.
De pälsfordrade mockastövlarna är ett arv från moster Ebba.
MEN
Den bruna bagen hade den gamle sin packning i när han åkte på simmarturné.
Det blir en särskild blogg om den….

Weekendbesök:2

 Urtagen och tvättad

I mitt strävande att bringa ordning i lösöret har jag funnit att det är hög tid att konsumera de presentflaskor vin vi fått på jämna år. Flera flaskor från den gamles 70-årsfirande  är fortfarande odruckna.

OCH
Det är ju flaskor som kräver litet substantiell meny. Årstiden medverkade till att ett beslut mognade:
Här ska lagas GÅS!

Efter genomförd motionsrunda vidtog därför omhändertagandet av gåsen ad modum Rut på Skäret.

Fylld, sydd och uppbunden
FÄRDIG
MEN
Det vin jag hade hoppats att” bli av med”, står ännu odrucket. Gästerna medförde en för 7 år sedan på plats inköpt flaska som fick företräde:

 Strax, trots dekantering flera timmar tidigare , bedömdes det aningen strävt och ogästvänligt
MEN
det mjuknade efterhand:
Den sista tredjedelen var GUDOMLIG!
Sedan hade vi Äpplekaka med kardemumma och kanel
OCH
Hemlagad slånbärslikör
  till efterrätt.

Weekendbesök:1

I fjor var det jag som var besökaren.
I år, när de ändå hade vägarna förbi, föreslog Ronnebyborna  i stället ett strandhugg i Viken.
Initialt överenskoms om en sportig förmiddag med stavgång…

MEN
5-4-3-dygnsprognosen siade om uruselt väder med stora regnmängder och stormbyar.
GladA blev ju vi när endast hälften slog in.
Detta måste dokumenteras:
Motljus var tydligen inte bra..
Motvind inte heller…
(går och hämtar den avblåsta hatten)
SÅ HÄR får det bli:
(Hatten nu väl förankrad!)

Födelsedagsbarn 24

 Dagens födelsedagsbarn har bråda dagar…
 1991
Jag fortsätter på nostalgispåret som startades i fjor.
Forna tiders julkalas hade ju ett seriöst program med bl.a. programpunkten:
Jag berättar om mitt jobb”.
När jag studerar den här bilden kommer jag att tänka på att det nog  är över tio år sedan vi hade JULGRAN!
  MEN
det har de i stället numera på Tingshögsvägen…
Först ska det dock klaras av ett och annat födelsekalas.
MANY HAPPY RETURNS of THE DAY!

Horisontens härskare

Jag köpte i god tid en guidebok om Istanbul. Där fanns ett 17 sidor långt avsnitt om dess historia, utöver de påpekanden som berörde varje sevärdhet för sig. Jag hade ju via Ecos Bardolino och Orman Pamuks Istanbul lärt mig en del om Fjärde korståget och Istanbuls 1800-talshistoria.

Bilden av det osmanska samhället med prinsmord och, kristna slavpojkar som blev vesirer, harem och kvinnosultanat blev dock ganska förvirrande..
Sonen medförde dock Horisontens härskare Det osmanska rikets historia  av James Goodwin, och vi var tre som tävlade om att läsa i den. Med ålderns rätt fick jag första tjing:
Den är översatt av Margareta Brogren, som bad Dick Harrison faktagranska. Denne har skrivit ett förord och tillfogat 89 fotnoter.Andra historiker av facket, både svenska och engelska påpekar dess ovetenskaplighet

MEN

Det är en bok som passar just mej, dvs en rimligt i västerländsk historia  orienterad läsare som för första gången varit i Istanbul f.d. Konstantinopel. När jag var där fick jag litet begrepp om det Orman Pamuk skildrar i sin bok Istanbul.
Jag citerar Peter Englund: 
Goodwins bok är ett riktigt småstenskummel. Kronologin bekymrar honom föga, och de teman han trots allt introducerar är ej genomförda. Vi åker kors och tvärs genom historien, fram och tillbaka över riket, från bild till bild till bild. Till hans försvar måste anföras att många av stenarna som han kastar upp är gnistrande och vackra. Han skriver påfallande väl och hans kompositionsteknik är driven. Men även om man till nöds orkar följa författaren i hans zick-zackande genom seklerna, så tenderar de viktiga eller intressanta partierna – och sådana finns – att bara flimra förbi, och så sitter Goodwin där som en annan John Cleese bakom sitt skrivbord: ”And now for something completely different”. I regel en ny sjörövarhistoria kring någon ovanligt galen sultan.
Ja, men det är ju det som är så roande!
Englund igen:
Goodwin behärskar uppenbarligen inte något av de språk som taltes i riket, varför han bygger upp sin bok med hjälp av de skildringar som århundraden av europeiska resenärer och turister lämnat efter sig. Att detta är svårt för att inte säga omöjligt säger sig självt. Det vore som att skriva en historia om 1600-talets Sverige baserat på berättelser av utländska besökare som Chanut, Magalotti, Ogier och Whitelocke. Fast värre ändå. För hans sagesmän och sageskvinnor reser inte bara i ett annat land, de färdas också in i en helt främmande kulturkrets. Och resultatet blir riktig, gammeldags orientalism.
 Här håller jag inte heller med Englund. Det är jätteintressant att veta hur just västerländska besökare uppfattade sitt möte med det osmanska riket.
Det är ju inte bara så att kristna och judar tolererades, gavs en fristad hos sultanen. Genom det märkliga styressättet  och särskilt efter dess  deklination under 1600- och 1700-talet var det ju fraktioner av ovan nämnda folkgrupper som tillskansade sig stor indirekt makt.  Greker, venetianare, albaner förstod på olika sätt göra sig oumbärliga för sultanerna så att dessa trots bristfällig  statmannaskap kunde leva kvar i sus och dus.
Från detta sydostliga perspektiv börjar jag få litet grepp om vad slaget vid Lepanto, kalabaliken i Bender,  krimtatarerna, Napoleon i Egypten 1798, Greklands frigörelse 1830, krimkriget, Lawrence av Arabien etc EGENTLIGEN står för. 
OCH
Jag inser nu vilken verklig insats för sina landsmän Atatürk gjorde som lyckades rädda Turkiet från att  styckas upp av grannar och stormakter efter första världskriget!
Han var tydligen både blåögd och vänsterhänt!

Frisyrer:1

För några månade sedan blev det i bloggosfären en diskussion om frisyrer. Jag bidrog med min ungdoms ”hit”, nämligen den av Grace Kelly lanserade ”svinryggen”.
Grace Kelly var den som bäst förkroppsligade 1950-talsidealet av oklanderlig perfektion. Hennes uppträdande var aristokratiskt, långt innan hon gifte sig med furst Rainier. Inom modet har vi henne att tacka för den ”prydliga damens look” med pärlhalsband till jumpersetet, kompletterat med skinande vita korta handskar och naturligtvis den så kallade Kelly-bagen.
Hon bar gärna ballerinakjolar i tyll, klänningar som betonade hennes getingmidja och formframhävande baddräkter med halterneck. I filmen Fönstret åt gården spelar hon Lisa Fremont som gör entré i en överdådig svartvit klänning. Det svarta sammetslivet låter oss ana lite av axlarna, och den vita kjolen består av ett flertal meter chiffong, som ger den en generös vidd. En delikat utförd svart brodyr pryder kjolens övre del, och ensemblen fullbordas med lågklackade skor och operahandskar samt pärlhalsband och pärlarmband.
Det var minsann inte så lätt att leva upp till! Det stod många hinder i vägen. Det jag minns mest var att mitt hår vägrade att bli av den tjocklek och längd som krävdes för att svinryggsfrisyren, trots inlagd attrapp, skulle uppvisa oklanderlig perfektion timme efter timme….
 Här är jag – ett år försenad– på bröllopsresa i Rom. Jag har sömmersketillverkad (tidigare hade min mor sytt alla kläder – konfektionsindustrin hade inte riktigt kommit igång efter kriget ) liten dräkt och krokodilväska!
(inköpt för min första månadslön som vik läkare…)
OCH
Svinrygg!
När vi sen kommo hem fick jag ganska snabbt lägga av den – den gamle klagade att det jämnt var hårstrån i smörbyttan…
MEN
Dessa reminiscenser har inspirerat mig till en historisk exposé över mitt livs FRISYRER:
FRISYR 1

Europas ungtid:4

Redan innan vi for iväg till Istanbul hade jag tillägnat mig ytterligare ett avsnitt av Europas ungtid:

Omvälvningarnas tid 600talet ss 397-448.

SL inleder med ett poem av Archilochus (690-640?) inspirerat av en solförmörkelse på Thasos 6 april 648 f. Kr.

Inget är oväntat, inget är omöjligt,
inget förvånar sen gudafadern dolde solens glans
och dag blev natt, till människornas fasa.
Allt kan nu ske – häpna då icke
om skogens dju roch havens fiskar byter plats,
om boskap lämnar land för havets vågor
och fisken klättrar uppför bergen.

Han uppehåller sig mycket kring LYRIKEN:

Nu kan man fråga sig: Varför växlade de mest kreativa processerna strax efter 700f.Kr. över från epik till lyrik?
Orsakerna är säkert många och komplicerade. En av dem har redan antytts:stadsstaterna utsattes för påfrestande politiska och sociala förändringar som fick individen att känna sig vilsen och orolig.

Under denna tid framträder Sapfo!:

Ännu större som poet var Archilochos diktarkollega och vän Sapfo. Hennes levnadstid ssmmanfaller delvis med Buddhas; den store Nebudkanessar i Babylonien var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi!

Det är egentligen väldigt få diktrader av Sapfo som bevarats till eftervärlden
MEN
Fragmenten har satt  väldiga spår i diktningen 2500 år senare.

Jag börjar med det mest berömda fragmentet, den första stora kärleksdikten i europeisk lyrik. Den kom att efterbildas och på olika sätt ge eko århundradena igenom, främst kanske hos Catullus men också hos Theokritos, Lucretius, Racine och många andra:

Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall

och ditt skratt som klingar så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
själva tungan ligger i band och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets 
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende…



Linnér nämner Bo Carpelan, Ovidius, Linné, Hjalmar Gullberg, Lars Forsell som inspirerats!


Slutligen ännu en 600-talspoet: Alkman , av okänd härkomst men verksam som körlyriker i Sparta. Av honom finns också bara fragment, men både Karin Boye, Wilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf har travesterat honom.

Ekelöf i Partitur 1969:

Agesichóra, du övermodiga blonda
och du Agido med din kör av duvor
som fladdrar skyddande framför gudinnans inhägnad
bär mig över havet
på ioniska sköldar, era bara bröst, era bara ryggar
bär mig dit, lång bort
att jag må dö med min älskandes läppar i mina
identifierad
två måste man vara för att bli en.
På vinröda vingar bär mig
som havet eller den gungande kamelen
till fjärran Sardis
Men innan dess: ge gubben en närande soppa
sådan han älskade den med bröd och mycket lök
och tyck om honom litet…

Så står Alkman fram för oss efter 2500 år; i förtrolig närhet, naiv, charmfull och samtidigt så gäckande avlägsen.

VASMÅLERIET

Den keramik som producerades i antikens Grekland hör tack vare den utvecklade formen och tekniken till Europas främsta kulturskapelser, hur stilen än skiftat under nära tusen år.

 Det finns åtskilliga vaser på Medelhavsmuseet.

MEN
Chigikannan finns i Rom
SLUTLIGEN

MONUMENTAL KONST
Under denna rubrik går SL igenom hur byggnadskonsten förändrade sig:
doriska, joniska och korintiska pelare…

Vernissage

 Allhelgonadagen var en innehållsrik dag. Inte bara var jag på gravsmyckning, gick stavgång på slingan i Pålsjö, utan kl 14.00 var det dags för vernissage på Höganäs museum.

Rolf Hazelius gjorde fyndiga installationer av överblivna vardagsvaror

Rolf Hazelius född 1935 i Åkarp. Bosatt och med atelje i Starby, Ängelholm
Sakletare skulptör, grafiker, målare.

”Fram till 1973 arbetade Rolf Hazelius i Malmö som layoutman och reklamtecknare. Han är en utmärkt tecknare. Känsla för linje och form har han också nytta av i sin egensinniga grafik; han drar förstås sina blad i egen press.
Men sedan han flyttade till det gamla mejeriet i Starby har han i stället ägnat sig åt att göra assemblage eller skulpturer sammansatta av skilda föremål, då och då förstärkta med målning och utökade med egna skulpturelement. Själv kallar sig Hazelius hellre sakletare än skulptör, det som sätter hans fantasi i rörelser är alla de förbrukade ting han hittat på skrotupplag eller auktioner. Vid sidan av färdiga skulpturer ligger en mängd märkliga ting och skrotar i hans stora verkstad för framtida användning. ”Skrotisar” nämner han vanvördigt sina skulpturer. Men Hazelius använder strängt taget allt till sina överraskande skulpturer, naturligtvis i den tradition där man efter Dada också finner Picasso som skapade ett tjurhuvud av sadeln och styret från en cykel.”
Helmer Lång

I stora utställningssalen ställde fem kvinnor ut, inbjudna via Simon Arne som motiverar sig så här:
Gertrud för sitt måleri och sina oväntade överraskningar i textila material
Kristinas  inlevelsefulla bildberättelser med svarta sparkar och ibland en blomma…
Astrid för sina ofta väldigt avskalade formuleringar om hur det är att vara människa
Lone för sin ekvilibristiska förmåga  att avbilda ett moln i stengods så det ser lätt ut.
Yvonne som med sina finmekaniska kunskaper uppfinner nya sätt att visualisera reliefen.
Det var ovanligt mycket folk – det tog tid att komma fram för att studera alla de utställda konstverken
OCH
Jag blev också något okoncentrerad när jag plötsligt i vimlet sprang på min gamla reskamrat Lena, här i grönt.Vi har knappast setts, långt mindre pratat med varandra sedan det begav sig. Strax dök även vår skolkamrat Britt upp, plötsligt var 3/19 studentkamrater på samma plats!
På det här fotot från studentbalen ser jag två platser till vänster om mig Britt men trots ivrigt studium inte Lena. Det får vi reda ut….
Jag lider verkligen ingen brist på bloggämnen!