Vid mitt inlämningsbesök försökte jag försiktigt förhöra mig om mattans kvalitet utan att få något säkert svar.
Efter hemkomsten gjorde jag därför litet research på webben:
Om man bara söker efter Bochara-matta får man många träffar ex Afgansk, pakistansk, kinesisk;

Jag har kommit fram till att Bochara numera betecknar ett MÖNSTER och kan appliceras på mattor framställda på vitt skilda platser och inte bara handknutna. Prisbilden är därför högst varierande.

Det som vi kallade Bochara matta – och matthandlaren ”rysk” Bochara heter nu Tekke rug efter folkslaget som väver dem, som ju de senaste 100 åren bytt nationalitet flera ggr om, just nu bor de i Uzbekistan…

As a group we now call them Turkmen Rugs. The old name in common usage was Turkoman Rugs but the trend today is to drop Turkoman rugs in favor of Turkmen rugs because Turkmen is the accepted English translation of the name of the people and their language. Earlier the rugs were called Bukhara or Afghan rugs.

When we wish to identify ethnicity political or geographic names are so fleeting as to be meaningless. Recently one national appraisal exam listed the correct answer for all Turkmen rugs as Russian. Obvious this is so meaningless as to be ludicrous. A number of years ago Dr. Jon Thompson was highly influential in the move to language names. It gives us a meaningful framework in which to understand the rugs so following Thompson I use the language names for the rugs.

Therefore Turkmen rug because the weavers are Turkmen who speak one of the dialects of the Turkmen language. When in doubt we can categorize people by their ”milk” language. If a woman’s primary language is the Teke/Tekke dialect of Turkmen then we call her a Teke/Tekke Turkmen and if she weaves a rug then it is a Tekke Turkmen Rug. It would be more correct to say Teke Rugs but Tekke rugs is accepted in the rug dealer/collector community. Interestingly the rugs generally fall into groups that correspond to language. This has caused me to come to the conclusion that weaving is an unspoken language.
När jag så den 25 maj kom för att avhämta den lagade och tvättade mattan, och såg den i sin nya silvriga vithet, slog det mig att den här och var skimrade litet grönt….

Jag bad om ett äkthetsintyg. Det hade till följd att ”the boss” måste tillkallas. Han studerade och fotograferade och mätte, vilket två veckor senare resulterade i att jag fick nedanstående certifikat på posten!

Bra jobbat, eller hur?

Jag föddes 1935 och det första man fick lära sig när man börjat gå var att vara rädd om Bocharamattan…

Desto större blev katastrofen när – en kväll då jag hade en skolkamrat på besök – vi skulle passa min lillasyster när föräldrarna var bortbjudna – det bar sig inte bättre än att vi lyckades SPILLA UT ETT BLÄCKHORN MED GRÖNT BLÄCK på mattan!

Vi ringde i panik till skolkamratens mamma som gav rådet att suga upp bläcket med fransbröd – allt fransbröd som fanns tillgängligt 3-våningshyreshuset gick åt!

Vi gnodde med såplösning, så framåt sena kvällen var den någorlunda ogrön.
När min moder sent omsider kom hem kunde hon inte begripa varför det luktade tvål i hela lägenheten….

Nåväl den blev så småningom än mer skamfilad och var smutsig och sliten när min mor dog 1974 så jag slängde in den på golvet i bastun…
Och där har den legat och samlat damm i 44 år.

I mars mejlade jag till Nessims och fick anvisning på en firma i Arlöv.

Jag har ingen GPS men var utrustad med en karta som jag tryckt ut från ENIRO.
Jag körde omkring i Arlöv/Burlöv i säkert en timme och frågade efter Limvägen – ingen visste.
Till slut fick jag en anvisning från en Statoilmack
Det visade sig att LIM-vägen var en liten sidogata till Företagsvägen som var ett stort område med småindustrier.
Väl framme vid rätt nummer på Limvägen låg där en skamfilad fabrikshangar med en liten, liten dörr men med stora skyltar om att jag var videoövervakad...

OCH
Väl inne möttes jag av mattor på längden och på tvären.
MEN
När jag avslöjat mitt ärende blev jag hänvisad till verkstaden
Jag hade ju irrat kring i grannskapet så jag nästan missade reparatören, som var på väg hem:
MEN
Vi överenskom om tvättning och lagning, framför allt av mattfransen som var nästan helt bortsliten.

Följ den spännande fortsättningen!

Som den flitige läsaren av denna blogg är medveten om har jag (och tidigare den gamle) som livsfilosofi att ”här ska bare inte köpes och köpes”

Vi får gå tillbaka till Kreugerkraschen:
När min far var i Berlin 1920-23 (jag har så småningom upptäckt att han startade sin Sportaffär redan 1924

träffade han där andra svenskar – han berättade livfullt om umgänget på ett ”svenskcafé” på Unter den Linden där t.ex den unge Jules Sylvain= Stig Hansson (Det är inte helt klart när och varför Stig Hansson förvandlades till Jules Sylvain någon gång i mitten av på 20-talet. Det har påståtts att det var Ernst Rolf som tyckte att ingen framgångsrik schlagerkompositör kunde heta något så vanligt som Stig Hansson.) och Sven Jerring före sina svenska karriärer fanns med i gänget.

Min dyslektiske fader, som ju inte hade gått i läroverk fick där , på grund av de många besökarna med kulturella konstnärliga förhoppningar,en introduktion till kulturen – som ju bl.a. avspeglat sig i vår familjetradition att gå på konstmuseum

Nu kommer vi fram till det här med Kreugerkraschen:
Mina föräldrar gifte sig 1930.
Många i borgarklassen förlorade ju alla sina tillgångar på debentures , och det blev utförsäljningar av bohag på exekutiv aktion.
Jag minns från mina tonår hur min far fortfarande hade auktionskataloger kvar där han suckande kunde se hur priserna steg på då försålda Carl Larsson, Zorn etc –

”Tänk om jag haft de pengarna då”

Vilket han inte hade för dessa även på rea dyrgripar

Han köpte ändå på sig bohag: mattor och boksamlingar som gick för en spottstyver;

På tavlan ovan, som är målad av en av hans Berlinkompisar : Carl Ljungberg och som är en interiör från mina föräldrars första hem på Björnmarksgatan 2 i Helsingborg, finns en del av det inköpta att beskåda.