Lögnens olidliga lätthet

Denna pocketbok spontanköpte jag för några år sedan i samband med en shoppingutflykt. Den låg frestande i en fyndlåda utanför en bokhandel. Sedan har den legat och tittat anklagande på mig på nattduksbordet.

När jag nu i och med mitt änkestånd har blivit tågresenär stoppade jag ner den i handbagaget och den visade sig vara ypperlig att läsa i samband med min strapatsrika resa från Eskilstuna.
Den är, samtidigt som den är lättläst och underhållande, mycket spännande och varierad och på slutet djupt filosofisk och privat.

I denna 182 sidor långa skrift börjar YS med att analysera LÖGNENs väsen och sitt eget förhållande till denna.Hon inleder med att informera om att hon inte brukar avge nyhetslöften eller dylikt:
MEN
När hon 1 december 1982 tillträdde som politisk chefredaktör för Aftonbladet tog hon ett högtidligt löfte av sig själv att inte försöka ljuga sig ur svårigheter.
Anledningen var att de gångna 14 åren som journalist och författare hade givit henne insikter i hur ofta och hur många till synes sanningskära personer faller för frestelsen:

Ja det inträffar nästan av sig självt, det där lilla snedsteget som slutar med att sanningen voltar över i en banal liten lögn. Ibland oförmärkt och ostraffat, ibland med de mest förfärliga konsekvenser.

Kapitel 5 inleds:
Det är den vise kyrkofadern Augustinus som har talat om lögnen som ett oförlåtligt missbruk av Gud förnämsta gåva till oss människor, den gåva som gjorde oss till exklusiva varelser i skapelsen, nämligen TALET. Augustinus egen definition av lögnen är rätt konstlös: Att ljuga var att säga ett, men ha ett annat i sitt hjärta. Omvänt kändes sanningen igen på att människorna talade inifrån sina hjärtan till andras hjärtan.

Kapitlet fortsätts med filosofiska betraktelser av lögnens natur hos Kant och Nietzsche.

Kap 6-10 går hon i tur och ordning igenom:
Knutbyaffären
Albert Speer
Himmler
Bill Clinton
De finska skidåkarnas doping

kapitel 13-16 handlar om LIVSlögnen – där hon bl.a. hänvisar till skådespel av O´Neill , Albee och Norén.
Sedan beskriver hon när människor ljuger sig fram i livet därför att de i själva verket lever, om inte regelrätta dubbelliv, så i alla fall ett liv i smyg för ett annat, där den äktenskapliga otroheten är den vanligaste varianten.
I kapitel 18 gör hon upp med mytomanerna, sol och vårarna. Här går hon igenom särskilt fenomenet Jesús Alcalá.

I två sista kapitlen 21 och 22 resonerar hon kring:
I lögn bör vi inte leva – i absolut sanning kan vi inte leva.

De utmynnar i en självbetraktelse som avslutas med konstaterandet:

Obehagliga sanningar om oss själva har vi sämst fördragsamhet med när andra påpekar dem för oss.

Det räcker med att säga att jag förmodligen har ett starkt självförtroende i rollen jag har skapat mig, där intellektet är herre på täppan, medan min personliga/emotionella självkänsla är bräcklig och ganska narcissistisk vilket gör att jag är lätt kränkt och depressiv i min kränkthet.

Ovanstående är bara ett hastigt axplock, för varje gång jag bläddrar igenom essän finner jag nya intressanta tänkvärda vinklingar
REKOMMENDERAS.

Tors fiskafänge

När jag sist gick ut att vandra….

Nu i höstrusket blir det mest att jag går ner till postlådan vid Jollen, och sedan går en sväng ner i hamnen och längs kusten norrut hem.

Det finns alltid något nytt och spännande att upptäcka:

I dansens virvlar 1

Vi voro fattiga som kyrkråttor men härligt lyckliga.

Bilden är ifrån en maskeraddans på Akademiska föreningen i Lund hösten 1955. Vi hade inga pengar till dräkter, men klädde ut oss till apacher med hjälp av en av syra nedtrasad laboratorierock, som gjordes om till målardito, en basker och andra udda klädesplagg.

Tisdagsmöte

När jag sist gick ut att vandra..

eller snarare fick min dagliga motion genom att raskt stavgångandes gå ner till Jollen för att posta dagens ranson av tackkort, …. höll jag nästan på att springa omkull denne man.
eller snarare : Han ställde sig på tvärs med den vita käppen framför sig, så jag var tvungen att stanna. Han upplyste mig om att han inte såg något och därför stannade när han hörde någon närma sig.

Ett samtal utspann sig:

Han är 92 år gammal och från Gantofta.
Han förhörde mig om mina kunskaper om Gantofta – eller snarare dess tidigare befolkning.
Jag kunde plötsligt stamma fram att dess mest kände invånare på sin tid var Gustaf Håkansson, allmänt benämnd Stål-farfar.
Mannen jag mött visade sig vara SON till Stålfarfar.
Denne blev 102…

En beröringspunkt var också att han gått i Katslösa skola, samma skola vår äldste son 42 år senare fick sina första lärospån i.

Han var just hemkommen från Miami där han blivit opererad för grön starr.

Man behöver inte åka till Acapulco för att uppleva något…

Läs mera

Minns även detta möte i lilla Viken!