Värmebölja

November har varit osedvanligt varm, ssk i förhållande till den kalla oktober:

Vissa platser ser ut att få en medeltemperatur för november som är lika hög eller högre än den för oktober. Detta är mycket ovanligt. Senaste gången det i Stockholm var lika varmt i november som i oktober var 1847, mer än 160 år sedan. Och för att hitta en oktober som var kallare än efterföljande månad får man leta sig tillbaka nästan 250 år, till 1762.

Och rosorna trivs – de bryr sig inte om att regnet öser ner…
Remontering

Vi har ett så kallat sydvästläge vilket innebär att det rullar in det ena lågtrycket efter det andra med regn och blåst. Så vad hjälper det då att det är 10° varmt?

När det gäller nu att välja ut Månadens växt fastnar jag för Slånet, det skänker nämligen tröst även
A Rainy Day!

ZZlaaatan

Ibra stende il Real Madrid
E’ lui l’eroe del ”Clasico”

Al Camp Nou, la sfida tra le due grandi di Spagna va al Barcellona: finisce 1-0 con una rete di Ibrahimovic, appena entrato in campo, all’inizio della ripresa. E’ sorpasso blaugrana: dopo 12 giornate di Liga, sono a +2 sui blancos

Så var det dags igen…

The same procedure as last year tänkte jag skriva
MEN
Ifjor var det ju Sigge och Moa som bakade!
Nu är vi tillbaks till 2007 års baklag!
Redan då uppgavs:
Sedan han informerats om kg-priset var Bobo mycket aktsam om saffranet.

Sedan dess har ju priset fördubblats!
MEN

Farmor kunde glatt meddela att här finns det resurser – saffranet i årets bullar inköptes redan ifjor.
Vi får dra in på andra saffranskrävande maträtter det närmaste året – våra lussebullar KRÄVA två paket.
Detta baklag får en allt mera uppdriven teknik – årets bulle heter


ONDE Ragnar!

Intermezzo

Norsfiskare vid Stockholms ström
(trodde jag, se nedan)

Jag var 24 år innan jag besökte Stockholm första gången. Född 1935 var det ju inte läge för turistande förrän efter krigsslutet 1945 och då åkte vi skåningar i första hand till København!
Citat från länken det här nedan, inlägg 4 juli 2006.

”Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innan jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.

Sedan har det blivit högst tio endagarsbesök i samband med jobbet: nattåg upp – konferens – nattåg hem.
Desto märkligare att jag vid min enda hotellövernattning lyckades uppleva det här!

MEN

Mitt nya liv som änka, och med yngsta barnbarnet 7 år, innebär att vi tillsammans kan lära känna Sveriges huvudstad. Genom att min far redan på 40-talet fram till 1956 (då han övergick till Dagens Nyheter) läste Stockholmstidningen har jag dock god kunskap om livet i Stockholm vid denna tid. Bl.a. var det mycket tal om norsfisket i Stockholms ström.
Glad blev därför jag, när jag rekognoscerade för den yngre gruppens Stockholmsbesök, och fann dessa förhoppningsfulla fritidsfiskare. Det visade sig emellertid att de flesta (mest invandrade) inte visste vad Nors var. En svensk, invandrad från Dalarna dock, VISSTE att de fanns men sa´”Nors äter man väl inte…”
Stekt nors var tidigare en svensk nationalrätt som förekom på de allra finaste restauranger i Stockholm. Säljs färsk. Äts i första hand stekt eller rökt. Även friterad, gratinerad och marinerad nors förekommer. Förr även salttorkad och lufttorkad för lutläggning samt i vissa trakter nedlagd i aska som föda för fattig befolkning. Färsk nors luktar sur saltgurka men lukten försvinner vid tillagning.

Nu gällde det laxöring – en berättade att han häromdagen fått en på 7 kilo.
Anledningen till att det stod så mycket om norsfiske i Stockholmstidningen på sin tid är nog att det tydligen är ett vårtecken

Norsens ankomst var någonting vi alla väntade på. Den betydde vårens slutliga triumf, att den långa vintern äntligen var över. Otåligt sökte vi oss ner till älvmynningen om kvällarna, både barn och vuxna, och spanade ut över sjön: skulle norsen komma snart?

Mälardalsbesök dag 2

Fredagen den 20 november skulle jag möta min äldste son och äldsta barnbarnet på Nationalmuseum kl 14.00. Eftersom jag, skånska och uppvuxen under andra världskriget, inte varit så många gånger i Stockholm passade jag på att turista.

Jag vandrade från Centralstationen, smet in i Klara kyrka
OCH

kom precis lagom för att åhöra lunchkonserten. Det sades att det var ett musikgymnasium som stod för programmet – jag uppfattade inte vilket. Jag var särskilt imponerad av förkryssade sopranen Jonna Hybelius.

Jonna Hybelius sjunger.
Via norsfiskarena, som jag trodde, de fiskade laxöring visade det sig, rikligt med holländare, japaner och italienare längs Strömgatan anlände jag till Nationalmuseum där jag inmundigade en Jordärtskockssoppa i deras restaurant ATRIUM
Caspar David Friedrich har länge varit en av mina favoriter!Vi avslutade med litet shopping i butiken….

Adventsluckor

Jämn onsdag och åter Veteranorientering. Dagens banläggare var Ulla och Bosse Öhgren. Med anledning av den stundande Adventshelgen skulle vi memorera luckor:
Där kontrollerna fanns var detaljerna urklippta och skulle i stället memoreras en sträcka i förväg.
Vid start fick vi kartbilden vid vår första kontroll, väl framme där nästa osv. Vädret var för årstiden tjänligt – + 10°.

MEN
Det blev litet hopgrötat vid kontrollerna när alla stod och memorerade….
Ännu en skön dag i Guds härliga natur!

Mälardalsbesök dag 1

Samling kl 16.00 på Stadshusets trappa

På grund av anledning kunde jag ju inte besöka Eskilstunafamiljen i hemmet. Vi beslöt därför att träffas på lokal.Valet föll på restaurang Thai Classic som låg nära Stadshuset och enligt Fadren hade god mat.

Det var en spännande miljö …..
Vi frågade vem Gudinnan var, men det visste personalen inte.
Medan vi väntade på maten kunde vi studera små installationer med rullande, rykande färgskiftande klot, rinnande vatten och märkliga bokstäver.
OCH
…maten VAR jättegod.
Vi fick ätliga orkideer till

Tågresenär

Som änka har det fallit sig naturligt att lämna bilresandet. Det är inte, ens i september, någon höjdare att sitta själv och köra 50 mil turochretur Skåne-Mälardalen. Dessutom blir det ju faktiskt billigare när man bara skall köpa EN biljett – för att inte tala om hur man skOOOnar miljön.

Omständigheter har inneburit att jag just kommit hem från min åttonde tågresa i höst – (eller fyra om man räknar ToR)
Allteftersom jag lämnat de första organisatoriska trubblen bakom mig blir jag också mer och mer rutinerad. Jag beställer min biljett via internet, hämtar ut den i biljettautomaten och har skaffat JoJokort.
Via Reseplaneraren kan man kryssa mellan alternativen och finna bästa och/eller billigaste alternativ. Jag har upptäckt att i vissa fall reser man väl så billigt i 1-klass som i 2-klass.

1 klass X 2000
Det här ingår i biljettpriset när du reser i 1 klass med X 2000:
Internet ombord
Före klockan 09.00 serveras frukost
Kaffe, te och frukt
Dags- och kvällstidningar
Möjlighet att resa i Tyst avdelning
Tillgång till musik- och radiokanaler. Hörlurar får du på tåget.
Tillgång till SJ Lounge på Centralstationen i Stockholm och Göteborg.
Min bisittare

Det lyste mig att vid senaste Mälardalsturen beställa en 1-klassbiljett på X2000 vid Fönster och Bord. Medhavandes min laptop fick jag hjälp av min bisittare att logga in och voilà var jag uppkopplad till Internet.

Man har inte roligare än man gör sig….

To break bread with the dead.

Som framgår av nedanstående essä* är denna metafor formulerad av WA Auden.
Den symboliserar för mig det oerhörda att vi på århundradens avstånd kan ”umgås” – samtala med för länge sedan döda genom skriftspråket och musiken.

* Jag har slarvat bort vem som skrev det, och lyckas inte återskapa länken på Google – men BRA är det ju!

When you are old and grey and full of sleep,
And nodding by the fire, take down this book,
And slowly read, and dream of the soft look
Your eyes had once, and of their shadows deep;

William Butler Yeats wrote his memorable iambs to Maude Gonne, whom he loved and who wouldn’t have him, a century ago.

He had, in his youth, the certain sense that these lines would survive her youth, her age, their century. They have. The great Irish master bridged the 19th and 20th centuries with poetry of such force and appeal that instructions written but months before his death, near six decades ago, ring true and timely still:

Irish poets, learn your trade,
Sing whatever is well made,
Scorn the sort now growing up
All out of shape from toe to top . . .

It is the meter and rhyme scheme of Yeats’s late poem that W. H. Auden , echoed in his famous elegy, ”In Memory of W. B. Yeats”:

Earth receive an honored guest;
William Yeats is laid to rest:
Let the Irish vessel lie
Emptied of its poetry.

Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a beautiful physique,


Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

I was among the fortunate hundreds who heard Seamus Heaney — one by whom the language lives — in Galway’s Town Hall Theatre last April, during the Cuirt Festival of Literature. The Nobel laureate, noting this borrowing of Yeats’s meter and rhyme, paraphrased Auden to the effect that ``poetry is what we do to break bread with the dead.” And extending Auden’s metaphor, Heaney added,
”If so, then surely rhyme and meter are the table manners.”
He is, of course, correct.

Poetry is a kind of communion, the chore of ordinary talk made sacramental by the attention to what is memorable, transcendent, permanent in the language. It is the common tongue by which the species remains connected to the past and bears its witness to the future. Each age offers variations on the themes of love and grief, reason and desire, prayer and homage, epic and elegy and honor. Some things are constantly changing. Some things never do. Poets and their poetry keep track of each.

But before it was a written and read thing, poetry was a spoken and said thing; it happened in the ears and mouth before the eyes and intellect were engaged. Before there were books there were bards who made their ways from village to village bearing the news — Who was king in the next county. Who stole whose cow. Who slept with whose wife. — and who were paid, well paid, to praise in verse a comely bride, a valiant warrior, a loyal dog; and paid to curse the blackguard, the enemy and the enemy’s gods. And all of this was done out loud — for the sound and sense of it — the way we sing in the shower, practice our proposals, and listen for our own voice before we fall asleep at night. Rhyme and meter were tools of the trade, a way of making words memorable and memorizable, a pace tied to the footfall of the poets’ journeys.

We are drawn to the acoustic pleasures of poetry by nature and metabolism. Our hearts beat in iambs and trochees night and day. Our breath is caught between inspiration and expiration. Our pulse divided by our breathing equals the five-finger-tapping pentameters of Frost:
The land was ours before we were the land’s.
And Shakespeare: Shall I compare thee to a summer’s day?
And Millay: What lips my lips have kissed, and where, and why.

Is it any wonder that we know these things by heart? Our first petitions are learned by rhyme and meter:

Now I lay me down to sleep and pray the Lord my soul to keep.
Our first benedictions:
God is great, God is good Let us thank Him for our food.
Our first mysteries:
Twinkle, twinkle little star
How I wonder what you are.
Our first mastery: A B C D E F G H I J K lMNO P.
Our first poem memorized:

Tyger Tyger, burning bright
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?

If this meter of William Blake’s became Yeats’s late instruction to Irish poets, and later Auden’s elegy for Yeats, it serves as well for Heaney’s lament for Joseph Brodsky the Russian exile and fellow Nobel laureate who learned to write in English and died too young on Jan. 28, 1996. Giving his poems in Galway last spring, Heaney took his place at the table of poets who will outlive their centuries. With impeccable manners and in a well-tested form, he paid his respects to his dead friend, to old masters, and to their ancient craft in
”Audenesque — In Memory of Joseph Brodsky”:

Joseph, yes, you know the beat.
Wystan Auden’s metric feet
Marched to it, unstressed and stressed
Laying William Yeats to rest.

Therefore, Joseph, on this day,
Yeats’s anniversary,
(Double-crossed and death-marched date,
January twenty-eight),

Its measured ways I tread again
Quatrain by constrained quatrain,
Meting grief and reason out
As you said a poem ought.

Trochee, trochee, falling: thus
Grief and metre order us.
Repetition is the rule,
Spins on lines we learnt in school.

Heaney’s poem, which gathers power and sorrow for another dozen quatrains, will be part, no doubt, of a future collection. It is good to be alive while this man is writing.

But poems have a life of their own, before and beyond the lives and deaths of poets. It is a sadness that our days are spent too distant from this mother’s milk of language, this soul food, this source. Now is as good a time as any to return.