Vi kan lyckligen konstatera att ännu en fjortis glider in i den värdigare femtonårsåldern.
Hon kan glädja sig åt att tiden med tandställning är förbi! Här först en bild strax utsläppt ur tandläkarstolen:
Det är också dags att inför skolavslutningen pröva en mera stajlad look….
Slutligen en rykande färsk bild från Kungaparets besök i Eskilstuna på Nationaldagen:
Många lyckönskningar på högtidsdagen!
Vi åkte vidare till Rodatorpet, det gamla soldattorpet vid Farlångens strand. Arne Wester berättade om gamla tiders vedermödor. Sedan var det dags för lunch. Det var väl att deltagarna var av förkrigskvalitet för vädret var verkligen växlande…. (Se det hotfulla molnet i bakgrunden!)
Men vi blickar framåt:
Inför det avslutande besöket i Svarta bergen berättade jag om uppkomsten av stenindustrin i Örkened vid förra sekelskiftet:
1890 skrev två markägare i Gylsboda kontrakt med Svenska Granitindustrier AB. Med Gylsboda i spetsen fanns så småningom upp mot 18 aktiva stenbrott, järnväg byggdes och arbetskraften strömmade till trakten.
.
Snart visade det sig att detta råmaterial hade en strykande åtgång. Sten exporterades ända till Argentina. Utvandringen till Amerika avstannade.
De tysta och övergivna skogarna förvandlades på bara några år till levande samhällen med tusentals nyinflyttade, hela trakten fick ett ekonomiskt uppsving.
Massinflyttningen av hundratals stenarbetare och rallare vållade också problem.En gammal bygds traditioner och kultur dukade nästan under vid mötet med främmande folks önskemål och krav.
Stora mängder sprit konsumerades. Man fick anställa en extra länsman!
Ortens döttrar förmanades strängt att inte umgås med nyinflyttade arbetare.
Kvinnorna fick ta hand om torpen medan männen arbetade i stenbrotten.
Det har gjorts jämförelsr med Guldruschen i Klondike 1896!
1909-1910 bodde Harry Martinsson med sin mamma och systrar i Gylsboda.
Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”.
På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.
Harry M. har ju skildrat sin barndom och uppväxt i boken ”Nässlorna blomma” där man bl.a. kan läsa:
” Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat.”
Den länge planerade utflykten till Göingeskogarna och Svarta bergen genomfördes den tredje juni.
Den bästa översiktskartan över området som jag hittade var Topografiska Corpsens öfver Sverige rekad 1869! Den hade sedan Utgifvits av Kungliga Automobilklubben med Automobilvägarna i rött så som de förevar t.o.m. april 1921
Det gynnsamma vädret från i fjor upprepades dock ej….
Det underbar vårvädret som vi haft i mer än en månad kröntes av den senaste veckans sommarväder med temperaturer på 20-25°. Jag spanade ängsligt på väderleksrapporterna:
En temperatursänkning på 15° utlovades och åtminstone i mälarlandskapen skulle det regna rikligt.
Humöret och intresset var det dock inget fel på. Här ses 14 av de 31 deltagarna uppmärksamt lyssna till informationen om Sporrakulla gård.
Mer information och bilder kan inhämtas på Bosses och Erics bloggar.
Innan vi for vidare till Rodatorpet fanns det tid att vandra längs valfri slinga – det var bara det att även vi vana orienterare inte kunde reda ut att med alla nedfallna skyltar…
Då var det intressantare med de gamla ihåliga askarna.
MEN
…också håller man på så i 200 år!
Som engelsmannen informerade den vetgirige amerikanen när det gällde att åstadkomma en gräsmatta i brittisk klass.
Inspirerade av Sofiero har vi också satt några rhododendron.
Sin vana trogen köpte den gamle dem på utförsäljning så de första åren levde de med föga liv
2008
2009PS Den gamla muren, som uppges markera gränsen mellan socknarna Väsby och Viken, är ju inte lika konstfullt lagd som vår nya tomtgräns mot söder…DS
Det var först när pingstaftonen led mot middagstid som jag insåg att hänryckningens tid var här! Nu när annandag pingst fallit bort som helgdag noterar man ju inte denna högtid som så speciell.
Vi hade på pingstdagen planerat att deltaga i Beredskapsmuseets invigning av Skånelinjen genom en cykeltur längs stranden.
På morgonen visade det sig vid studium av dagens HD att vi tagit fel på dag – det var ju igår! (klicka på den 30 maj!)
MEN
Vi gav oss dock iväg per cykel till Domstens hamn ändå.
Välkomna till Domsten var ju tack vare bl.a. Helsingborgs polismästare Göte Friberg många danska judar 1943!
”I Danmark har 60-årsminnet av flykten över Öresund, när danska judar fick en fristad undan nazismen på den skånska sidan av Sundet, fått mycket uppmärksamhet under hösten. I Sverige har det knappt ens nämnts med ett ord. Det är märkligt; detta var ju ett av få tillfällen när den svenska neutralitetspolitiken, som under andra världskriget för det mesta var neutral enbart till namnet, tjänade ett gott syfte och räddade liv. Flykten över Öresund har vi svenskar faktiskt anledning att vara stolta över.”
Vi noterade att de börjat montera upp Lisas brygga inför sommarsäsongen.
På hemväg njöt vi av sommarfloran i vägrenen.
Veteranorienteringen förra veckan arrangerades i Örkelljunga av Sven Falkman. När den gamle som bäst läste in sig på en inäga bevuxen med jordgubbsplantor, hörde vi en man fråga om det var orientering på gång.. Det visade sig vara jordgubbsodlaren själv.
Vi fick reda på att de bär som nu säljs längs vägarna som svenska är tunnelodlade och alls inte har samma smak som de som är på friland. Hans egna mognar om cirka tio dagar, vilket är tidigt och beror på det milda vädret. Han lyckades hitta två nästan mogna som smakprov. De var verkligen goda!
Att det i Örkelljunga inte alltid varit så pastoralt minde denna skylt om!
”Kampen om Skåneland var ej slut. Men det dröjde 150 år innan Örkelljungabygden åter blev krigsskådeplats.Under uppförandet av denna skans anlände natten till den 11 september förstärkning med 90 man från Smålands kavalleriregemente, vilket var välbehövligt, då den svenska hären genom rymningar avsevärt hade förminskats. Stenbock företog nu ständiga rekognosceringar från lägret i Örkelljunga. Vid ett tillfälle överrumplades en svensk styrka under en rast vid Rya kyrka, varvid en löjtnant och 12 man stupade. Stenbock fick dock veta, att danskarna intagit Tranarpspasset vid Rönneå och spärrat flodövergången. Därmed var vidare frammarsch denna väg omöjlig, och villrådig stannade Stenbock därför i Örkelljunga. Under tiden företog även danskarna rekognosceringar och deras fältherre, Urup, beslöt anfalla Örkelljungaförläggningen. De danska trupperna fördes den 18 september ända fram till Rya, men då rekognosceringsstyrkorna omtalade att svenskarnas läger var omgivet av vall och grav avstod Urup från anfallsförsöket.
För Stenbock blev det allt svårare att stanna i Örkelljunga. Provianten började tryta och snapphanebanden i skogarna blev allt besvärligare. Då möjligheterna att tränga djupare in i Skåne var små beslöt han att tåga tillbaka samma väg som han kommit. Den 20 september bröt han upp från Örkelljunga och retirerade till Fagerhult och
