Första julefridsdagen (se gårdagens blogg!) hade SvD denna understreckare:
Hegel utförde en andens psykoanalys
Min målsättning att förkovra mig avseende filosofiinsikter har svårligen kommit på skam.
Min målsättning att förkovra mig avseende filosofiinsikter har svårligen kommit på skam.
Nu har jag emellertid begrundat detta:
—-
För liksom vår alldagliga varseblivning rör sig det positiva vetandet på ett oreflexivt sätt inom ramen för ett meningssammanhang som just opererar i skymundan, och på så vis skänker det positiva kunskapssökandet en föregiven sfär av objekt som det till synes ”stöter på”, men som på ett fördolt sätt alltså är strukturerad och formerad redan innan det explicita kunskapssökandet tar sin början. Vad som därför på det mest grundläggande planet kännetecknar det positiva och världsligt inriktade vetandet är att det bara har kunskap och sanning om objekten, men ingen kunskap och sanning om kunskapen och sanningen om objekten.
—–
och detta:
—
Anden som verklighetens meningsdimension är inget frikopplat och självständigt existerande väsen, utan den finns bara i kraft av att den förkroppsligar sig i tänkande och erfarande subjekt som alltid befinner sig i en öppenhet gentemot världen och som uttrycker och materialiserar anden i till exempel språk, konst, vetenskap, samhälliga institutioner, kulturell och religiös praxis. Anden, det vill säga inbegreppet av alla de former som håller verkligheten samman, förnuftets ordning och enhet, tillhör alltså inte en objektiv värld som befinner sig i motsatsställning till ett erfarande subjekt; men inte heller tillhör den uteslutande ett erfarande subjekt som befinner sig i motsatsställning till en objektiv värld. Med sitt begrepp om anden rör sig Hegel snarare bortom denna traditionella dikotomi och ritar i stället upp konturerna av ett slags subjekt/värld-enhet genomsyrad av en inneboende och allmän förnuftsstruktur. Därmed har Hegel också befriat sig från en naiv och ogenomtänkt föreställning om en verklighet som existerar oberoende av subjektiviteten. För faktum är: även världens ”i-sig” är en meningsmässig eller begreppslig formation som inte skulle existera om det inte fanns bärare av förnuft och ande, det vill säga subjekt.
—
Vidare:
—
Denna reflexiva rörelse är just vad Hegel iscensätter i ”Andens fenomenologi”, ett verk som följaktligen utgör själva inledningen eller initiationen till Hegels filosofiska system och, skulle man kunna säga, tillika utgör Hegels variant av Kants kopernikanska vändning.
Slutligen:
”Andens fenomenologi” formar sig på så vis till en andens psykoanalys i vilken vi får följa ett utvecklingsförlopp av medvetandegestalter som avlöser och införlivar varandra fram till vad Hegel alltså kallar för det absoluta vetandet, ett vetande i vilket medvetandet hämtat in alla sina fixerade projektioner till yttervärlden och till slut inser att det självt utgör all realitet – vilket förstås är detsamma som att medvetandet till slut inser att det inte är någonting annat än förkroppsligad ande.
—-
För liksom vår alldagliga varseblivning rör sig det positiva vetandet på ett oreflexivt sätt inom ramen för ett meningssammanhang som just opererar i skymundan, och på så vis skänker det positiva kunskapssökandet en föregiven sfär av objekt som det till synes ”stöter på”, men som på ett fördolt sätt alltså är strukturerad och formerad redan innan det explicita kunskapssökandet tar sin början. Vad som därför på det mest grundläggande planet kännetecknar det positiva och världsligt inriktade vetandet är att det bara har kunskap och sanning om objekten, men ingen kunskap och sanning om kunskapen och sanningen om objekten.
—–
och detta:
—
Anden som verklighetens meningsdimension är inget frikopplat och självständigt existerande väsen, utan den finns bara i kraft av att den förkroppsligar sig i tänkande och erfarande subjekt som alltid befinner sig i en öppenhet gentemot världen och som uttrycker och materialiserar anden i till exempel språk, konst, vetenskap, samhälliga institutioner, kulturell och religiös praxis. Anden, det vill säga inbegreppet av alla de former som håller verkligheten samman, förnuftets ordning och enhet, tillhör alltså inte en objektiv värld som befinner sig i motsatsställning till ett erfarande subjekt; men inte heller tillhör den uteslutande ett erfarande subjekt som befinner sig i motsatsställning till en objektiv värld. Med sitt begrepp om anden rör sig Hegel snarare bortom denna traditionella dikotomi och ritar i stället upp konturerna av ett slags subjekt/värld-enhet genomsyrad av en inneboende och allmän förnuftsstruktur. Därmed har Hegel också befriat sig från en naiv och ogenomtänkt föreställning om en verklighet som existerar oberoende av subjektiviteten. För faktum är: även världens ”i-sig” är en meningsmässig eller begreppslig formation som inte skulle existera om det inte fanns bärare av förnuft och ande, det vill säga subjekt.
—
Vidare:
—
Denna reflexiva rörelse är just vad Hegel iscensätter i ”Andens fenomenologi”, ett verk som följaktligen utgör själva inledningen eller initiationen till Hegels filosofiska system och, skulle man kunna säga, tillika utgör Hegels variant av Kants kopernikanska vändning.
Slutligen:
”Andens fenomenologi” formar sig på så vis till en andens psykoanalys i vilken vi får följa ett utvecklingsförlopp av medvetandegestalter som avlöser och införlivar varandra fram till vad Hegel alltså kallar för det absoluta vetandet, ett vetande i vilket medvetandet hämtat in alla sina fixerade projektioner till yttervärlden och till slut inser att det självt utgör all realitet – vilket förstås är detsamma som att medvetandet till slut inser att det inte är någonting annat än förkroppsligad ande.
= I am still confused but on a higher level….
