Kristerapi

Finanskris, Miljöförstöring etc

Ja det är ingen gräns för eländes elände som basuneras ut.
Och nu har de stulit Jesusbarnet IGEN!

Vi som har varit med ett tag, upplevt efterdyningarna till Kreugerkrasch, Hitler och Stalin, atombomber och oljekriser får inte bara perspektiv på olyckornas relativitet utan har också samlat på oss litet visdom när det gäller hanteringen.

Det var något elektroniskt som gjorde att det var omöjligt att se siffrorna tydligt.
Här de saknade!
Ett slutligt förtydligande.

Härmed inledes en rådgivningsserie i krishanteringens ädla konst.

1. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

Ta vara på de glädjeämnen som yppar sig:

som t.ex att bensinpriset nu är nere UNDER 10.00kr!

…och Jesusbarnet är tillbaka igen

Menlösa barns dag

Det faktum att min mor Eva fyllde år på Menlösa barns dag har för alltid präglat mitt julfirande på mer än ett sätt.

Se blogg 20061228:
Denna födelsedag var inte helt utan problem: – för henne själv :I något skede av livet tyckte hon att 3 dagar inte skulle göra henne ett år äldre och uppgav sig vara född 1907.Det innebar att hon av vissa barndomsväninnor blev uppvaktad på sin 51 årsdag i tron att hon fyllde 50!

för min syster och mig i samband med julfirandet. Det var ju 40-tal och krig och ransonering. Hon
befarade att det skulle komma gratulanter som hon var tvungen att traktera, varför hon knappast nändes bjuda på skinka och Ris à la Malta och liknande förrän födelsdagen passerat!
(Ris var ju kolonialvara och strängt ransonerat!)

Jag blev tidigt arrangör för släktens julfirande i samband med att mamma blev änka 1960. Mina erfarenheter från ”sparandet” av skinkan etc kombinerat med hushållets behov av att äta magert inspirerade till att jag alltsedan 1962 på jul-eller annandagen serverat en kalkon, i år således för fyrtiosjunde gången.

På den tiden fanns inga minikalkoner. Det var överhuvudtaget få producenter av kalkonstekar i Sverige. Vi bodde i Borås. De räddande änglarna blev syster och svåger bosatta i Åhus som via en kalkonfarm i Yngsjö kunde förse mig med en kalkon. Den skickades plockad via fraktgods på järnväg! Det var rediga doningar – det tredje året var den på 8 kg och jag genomled ett ögonblick av fasa när det visade sig att det var med nöd och näppe den fick plats i ugnen.
Receptet har varit detsamma – ett som Pernilla Tunberger publicerade i Dagens Nyheter just 1962 och som jag hållit fast vid till trots mot alla sentida”trender”:
Stekt kalkon ad modum Pernilla Tunberger.
Först göres fyllningen:
1 hg magert sidfläsk, 1 skiva mager skinka (ta av julskinkan!), 1 morot, drygt lika mycket rotselleri och 2 medelstora lökar hackas och fräses i smör tillsammans med 1 hg köttfärs i en stekpanna i 10-15 minuter. Mot slutet tillsättes 12-15 st hackade råa champinjoner (eller motsvarande mängd annan svamp).
1/4 söndersmulat lagerblad, 1-2 msk finhackad persilja, 2 hela kryddnejlikor, helt litet timjan, 3-4 krossade vitpepparkorn tillsättes. 1 1/2 dl inkråm av vitt bröd får ligga i motsvarande mängd mjölk och tillsättes slutligen när fyllningen kallnat.
(Jag brukar tillreda den dagen innan i lugn och ro, ibland tom någon vecka före, men förvarar den då i frysen)

Fyll blandningen i den väl rengjorda, med salt in- och utvändigt ingnidna kalkonen
(en nymodighet jag anammat är att gnida insidan av kalkonen, före ifyllande, med citron)
Sedan sys kalkonen ihop, halskinnet fästes, lår och vingar knytes väl fast intill kroppen. Kalkonen penslas noggrant med en blandning smält smör och soja. Lägges på galler i en braspanna.
Stekes vid 160 °, ingen buljong eller ösning. Första timmen rygsidan upp, vändes sedan.

Sista 15 minuterna med ugnsluckan på glänt för knaprigt skinn.

Beräknad stektid vid 160 °:
Vikt Tid
2-3,5 kg 2-3 tim
3,5-5 kg 3-4 tim
5 – 7 kg 4-5 tim

Enligt min erfarenhet gäller den lägre tiden.
Obs: Om kalkonen är djupfryst måste den tinas HELT före tillredningen så att inte det inre är rått!
En dryg halvtimme före beräknad färdighetstid stickes djupt i bröstköttet med en sticka. Om köttsaften som kommer ut är klar är kalkonen färdig.
Jag brukar dessutom kolla att det går lätt att luxera lårleden.

Serveras med kokt potatis, sin fyllning, gelé, rönnbärssylt, brysselkål, haricot verts ev en grönsallad.

Ännu ett besök

När det regnar på prästen stänker det på klockaren!

Tack vare ett besök i Lund för att se föreställningen 500 blev det litet tid över för ett besök hos farmor och farfar! Helsingborg visade sig från sin ystraste sida – här gäller det att hålla i hatten.

En liten vilopaus innan det är dags att äntra tåget hemåt.

Afrikanen

Igår när jag kom till Apoteket fick jag nr 93 – medan de just hade börjat expediera nr 82.
Men det gjorde inget, jag hamnade i ett trevligt samspråk med denna dam:
Vårt samtal blev så engagerat att vi höll på att missa vår plats i kön!
Vad vi pratade om?
Jo : Årets Nobelpristagare i litteratur, närmare bestämt hans bok Afrikanenen som jag just läst ut.
Det var ju nu inte så svårt, boken omfattar bara 88 smala pocketboksidor inklusive ett flertal fotografier.Först nu när jag skall recensera boken inser jag vilken stor litteratur det är.
J.M.G. liksom smyger sig på. Han inleder med vad han minns när han 8-årig kom till Ogoja i Nigeria, på gränsen till Kamerun. Det var första gången han mötte sin far, som under hela kriget varit läkare där, medan J.M.G. och lillebror bott i Nice med modern hos mormor.

Första delen av boken består av den unge pojkens minnen, av Afrika, dess natur, det fria livet tillsammans med bybarnen utan skola och egentlig tillsyn från de vuxna, kulturkrocken mellan faderns uppfostringsmetoder och mormors!
Sidorna 30-56 är en redogörelse för Faderns liv i Afrika 1928-1952 som han uppfattat bland annat av vad modern och fadern berättar.

Sista delen ss 58-88 är den vuxne Le Clézios analys av föräldrarnas liv tillsammans och hur Afrika och kriget präglade framför allt fadern.

Sid 75:

Det var denne man jag mötte 1948 i slutet av hans afrikanska liv. Jag erkände honom inte, jag förstod honom inte. Han var för olik alla jag kände, en främling, ja, mer än så, nästan en fiende. Han hade ingenting av de män jag träffat i Frankrike i mormor kretsar,´farbröderna´, morfars vänner, sirliga, dekorerade, patriotiska herrar från en svunnen tid, revanschlystna, talträngda familjefäder som kom med gåvor, hade inflytelserika bekanta, prenumererade på Journal des Voyages, läste Barrés och Leon Daudet.

J.M.G. yttrycker sorg över att ha gått miste om att växa upp med fadern, analyserar Afrikas utveckling under efterkrigstiden, beklagar hur det gått så snett.

Sid 87

Något har givits mig, något har tagit ifrån mig. Det som slutligen fattas i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, uan sorg och utan några stärre illusioner.

Men jag minns allt jag fick när jag kom till Afrika första gången: en frihet som var så intensiv att den brände och berusade och som jag njöt av så starkt att det gjorde ont

Köp eller låna och läs!