Idag på Birgittadagen – då vi dessutom har en äkta Brittsommar – passar jag på att uttrycka min fascinerade beundran för Birgitta Birgersdotter – mera känd som den heliga Birgitta (1303 – 1373.)

Det är först nu – vid övermogen ålder – som jag förstår hela vidden av hennes fantastiska levnadsöde.
Mitt första möte med henne var som frimärkssamlare:
1941 gavs, till 550årsjubileet av hennes kanonisering, ut ett 15-öresfrimärke i brunt. Jag funderade inte mer över henne än Artur Hazelius eller Carl Wilhelm Scheele som i samma veva figurerade på de få frimärken som postverket editerade vid denna tid.

Även om vi hade betydligt mer och strukturerad historieundervisning BÖRJADE den mera detaljerade inlärningen med Gustav Vasa.

I samband med min mammaledighet 1962 började jag dock mera målmedvetna studier –
startande med Erik Lönnroths pocketbok (en nyhet på den tiden) Från svensk medeltid.

Jag uppmärksammade Sven Stolpes intresse för den heliga Birgitta på 1960-talet – samtidigt som han väckte intresse som stridbar opponent till 68-vänstern.
” Efterkrigstidens brist på högerintellektuella medgav stort utrymme för Stolpe och i många debatter framstod han som ensam på sin kant, kämpande för en kulturkonservativ hållning.”

Även om Birgitta var högättad, släkt med kungafamiljen, var livet ingen dans på rosor:
Moderlös vid 11, bortgift vid 13.
Mor till åtta barn.
Alla dessa pilgrimsresor – med den tidens långsamma obekväma kommunikationer!

Hon vallfärdar tillsammans med maken Ulf till Trondhjem 1339 och Santiago di Compostela på Iberiska halvön 1344 . På väg hem blir maken sjuk och dör vid hemkomsten till Sverige då de inkvarterat sig i Alvastra kloster.
Redan 1348 försöker Birgitta att mäkla fred i hundraårskriget och förmå påven att flytta tillbaka till Rom.(Han hade 1309 flyttat till Avignon)
1349 beger sig Birgitta till Rom inför jubelåret 1350. Hon avser att utverka av påven att få bilda en klosterorden, men det är bara det att påven ju inte är i Rom utan i Avignon och att man satt stopp för fler klosterordnar..
Väl i Rom satte Birgitta igång att skriva den ena skrivelsen efter den andra till påven om att han skulle återvända dit. Hon hade bland sina många uppenbarelser haft den att hon skulle möta kejsaren och påven i Rom, vilket väckte visst löje .
Emellanåt åkte hon på nya vallfärder till Assisi, Farfa, Neapel och södra Italien.

År 1368 inträffade det osannolika. Påven Urban V återvände till Rom och den 21 oktober möttes han och kejsar Karl IV av Österrike i staden. Birgitta kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. 1370–08–05 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta troligen inte var särskilt nöjd med. Dessutom beslutade Urban V att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban vistats i Avignon ett par månader dog han.

Slutligen, vid 68-års ålder, gav hon sig iväg på en strapatsrik pilgrimsfärd till Jerusalem, dog 23/7 1373, strax efter hemkomsten till Rom.

”Birgitta betraktades på sin tid som en modig och ibland ganska påfrestande sanningssägare. Hon gav sig in i dagspolitiken och kunde tala starkt kritiska ord till sin tids politiker och makthavare.”

Den 7 oktober 1391 blev Birgitta helgonförklarad genom den kanonisering som påven Bonifacius IX utfärdade.
Den 1 oktober 1999 blev Den Heliga Birgitta utnämnd till ett av Europas sex skyddshelgon.