Lottens baskettriumf i all ära…..
Inget verkar stoppa Rögle just nu
Vi var många som var oroliga:”Hur skulle det gå nu när Kenny var sjuk….”
Lottens baskettriumf i all ära…..
Inget verkar stoppa Rögle just nu
Vi var många som var oroliga:”Hur skulle det gå nu när Kenny var sjuk….”
Jag strävar vidare med mina gamla SvD:
I kulturbilagan den 27 september 2008 finns denna understreckare:
Goethe vilse i kontexten
Den inleds: Goethe´s Wilhelm Meisters läroår är förmodligen det sena 1700-talets viktigaste roman.
Den avslutas med en hänvisning till understreckaren den 16 juni d.å.:
”Den gamle Goethes lidanden”
Efter att ha tagit del av dessa kan jag nu lugnad kasta tidningen.
Samtidigt kommer jag att tänka på en annan av svåger Görans historier:
Pojken läser: GOO-E-te var en stor poet.
Rättas: OE uttalas som ö!
Varvid gossen försöker igen : Göthe var en stor pöt!
Förvisso:
Bei einem seiner insgesamt 28 Aufenthalte in Ilmenau übernachtete Goethe, nach einer Wanderung durch die Ilmenauer Berge, allein in der kleinen Schutzhütte auf dem Gipfel des Kickelhahns. Fasziniert vom anbrechenden Abend und der absoluten Stille schrieb er mit einem Stift an die Holzplanken der Hütte:
Jahre später, am 27. August 1831 ist Goethe wieder in Ilmenau.
Es ist der Vorabend seines 82. Geburtstages. Ihm wird ein besonderer Wunsch erfüllt, als er mit dem Berginspektor Mahr auf den Kickelhahn fährt. Jede Hilfe abwehrend erklimmt er die steilen Stufen zum Obergeschoss der Schutzhütte und sucht das kleine Gedicht. Johann Christian Mahr schilderte die Szene wie folgt: ”Goethe überlas diese wenigen Verse, und Tränen flossen über seine Wangen. Ganz langsam zog er sein schneeweißes Taschentuch aus seinem dunkelbraunen Tuchrock , trocknete sich die Tränen und sprach in einem sanften, wehmütigen Ton:
’Ja, warte nur, bald ruhest du auch!’ , schwieg eine halbe Minute, sah nochmals durch das Fenster in den düstern Fichtenwald und wendete sich darauf zu mir, mit den Worten:
Nun wollen wir wieder gehen!”.
Det har ju varit öde och tomt på granntomterna i två år nu.
De sista månaderna har vi dock av och till haft besök av vänner och bekanta till ägarna som tillvaratagit diverse – som här taktegel.
MEN
Tre dagar efter introduktionsmötet för grannarna den 5te oktober händer det saker:
Nu när älgjakten dragit igång kan vi orienterare inte fladdra omkring i skogarna hur som helst.
Men paret Nordqvist förbarmade sig och upplät sitt hem för oss!
De lyckades med det till synes omöjliga: att ge oss en ny syn på terrängen i Hyllinge.
1. Vi samlades i gryningen
Det framgick av PM att det var gemensam start…..
2.Uppgiften var att med ledning av bokstavsmärkta foton para ihop sådana med kontrollpunkter.
Vid denna kontroll kunde man således, väl uppkommen på slagghögen*, identifiera en bild på stenen i förgrunden.
Se även Bosses blogg för den 15/10
3. Även om vädret var siså fanns det möjligheter till sedvanligt Gemütliches Beisammensein:
* Hyllinges Herostratiska ryktbarhet:
Spanska sjukans förlopp i Sverige:
Strax före midsommar uppträdde de första fallen i Sverige. Den 5te juli 1918 kunde man i dagstidningarna läsa om en influensaepidemi som fått namnet Spanska sjukan. Den hade nått södra Sverige genom resande från främst Tyskland, Norge och Danmark. Det första utbrottet av epidemin konstaterades i Hyllinge, en stenkolsgruva där ett femtital fall konstaterades. En arbetare som varit i Kristiania, dvs nuvarande Oslo, hade kommit tillbaka till Sverige för att fira midsommar hos släkten och hade hastigt insjuknat. Ett par dagar efter detta hade ett femtiotal släktingar insjuknat och epidemin var ett faktum.
Vår förberedande utflykt i söndags förlänades ju ett förtjusande väder.
Jag minns inte att jag sett den sydsvenska skogen så grann.
När vi sen kommo fram till torpet, litet trötta av alla upplevelser, konstaterade vi glatt förundrade att vi alls inte behövde ta fram gräsklipparen – det vore dessutom att förstöra naturens skönhet:
Häromdagen, en regnig eftermiddag, såg vi om Den förstenade skogen
Nu, andra gången, när vi vet hur det går!, kan man mer bedöma intrig och manus och skådespelarinsatser.
De tre huvudrollsinnehavarna: Bette Davis, Leslie Howard och Humphrey Bogart hör ju till våra absoluta favoriter – Humpen här i sin första ”riktiga” filmroll.
Det slår mig med ens Leslie Howard börjar deklamera, att detta måste bygga på ett teaterstycke!
Mycket riktigt:
While Bogart was successful in the Broadway role of Mantee, he was not cast in the film version. Warner Brothers planned to use Edward G. Robinson, who was under contract to Warners. Legend has it that Leslie Howard lobbied Jack Warner to hire Bogart after the struggling actor called him from New York to remind him that he’d said that he wouldn’t appear in a movie version without Bogart as Mantee.
According to Robert Sklar, studio politics and Robinson’s reluctance to take another gangster role resulted in Bogart being cast (Sklar, 1992, pp. 60-62). The film made Bogart a Hollywood star.
Bogart remained grateful to Howard throughout his life — and named his daughter after him.
Läs mera på Wikipeda
I ett strålande vacker höstväder åkte vi på rekognoscering inför nästa års kulturutflykt.
Denna gång tänker vi förlägga den till Immeln-trakten.
Det finns åtkilligt där att beskåda. Ett litet smakprov:
Högst upp i NÖ , några 100 meter in i Blekinge, ligger Harry Martinssons födelsehem.
På nätet hittar jag:
Harry Edmund Martinsson föddes i Nyteboda, Blekinge, den 6 maj 1904. Han var den enda sonen av sju barn. Fadern hette Martin Olofsson och modern hette Bengta Svensdotter men blev oftast kallad Betty.
I slutet av 1800-talet var Harrys fader i Australien och arbetade som fårfarmare. En dag fick han ett brev från Sverige, där det stor att han skulle komma hem, för det var dags för arv.
Han reste hem till Sverige och träffade den vackra Betty. Hon blev gravid, och de gifte sig en månad före födseln. För pengarna från arvet köpte han ett stort gammalt hus, som de inredde till lanthandel.
Martin och Betty fick 7 barn, sex flickor och en pojke. Harry var nummer fem i barnaskaran.
Betty hade det tidvis väldigt jobbigt i familjen, hon fick ensam ta hand om alla barn. Den enda egentliga orsaken till att hon gifte sig med Martin var för att hon bar hans barn. Det förekom ofta misshandel i familjen, speciellt då pappan söp.
Katten spann, elden brann, spjällen tjöto, –
någon sjöng slagen och klagande visan
om pigan som trampade på brödet.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.
Efter en tid så gick lanthandeln i konkurs, och Harrys pappa drack mer och mer. En dag så fann familjen ett brev på hans skrivbord, och pappan var borta. Det visade sig senare att han åkt till Portland, där han körde spårvagn.
Eftersom affären gått i konkurs var de tvungna att flytta till ett enklare hus, istället för det stora kråkslottet, så 1909 flyttade Betty med dom sju barnen till Gylsboda i Skåne. Här trodde hon att hon skulle kunna tjäna mer på sin lanthandel som hon tidigare haft i Nyteboda. Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”. På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.
Harry blev ofta retad av de andra barnen, och trivdes därför inte ute med dem. Skolan däremot var hans fristad, här slapp han både arbetet hemma och trakasserierna från barnen. Harry var duktig i skolan, och hade en bra lärare som han tyckte mycket om.
I april 1910 kom fadern hem från Karlshamn. Han hade då varit ute på sjön och blivit smittad av tuberkulos. Han hade fått reda på att han skulle leva i cirka 14 dagar.
Det var den äldsta dottern Edith som fick ta hand om fadern och tömma hans spottkoppar etc.
Den 28:e april dog han.
Efter detta gick affärerna bara utför. Den affärsverksamhet som modern drev i Gylsboda skedde med hjälp av lån, och i september blev hon tvungen att begära konkurs. Från mitten av september till mitten av november fick familjen understöd av konkursboet. Under hösten konstaterades det att även Edit smittats av TBC.
I slutet av november så fick Betty nog, och flydde till USA, och övergav sina sju barn.
Den tuberkulossmittade Edit blev ansvarig för alla sina småsyskon. En kort tid efter att modern rest så blev Edit sämre, hon avled den 31 maj 1911.
Edits död tog hårt på syskonen, det var henne alla syskonen såg upp till.
Efter Edits död flyttade Harry med sin syster Blenda till deras moster Hilda. Den 1 augusti började Harry i skolan i Ubbeboda. Moster Hilda mindes Harry som tillgiven, rädd, tyst och tillbakadragen. På hösten flyttade Hilda flytta och barnen, och hon hyrde två små rum i ett hus i centrala Gylsboda.
Hilda var förlovad och skulle gifta sig till våren. Därför kunde hon inte ta hand om barnen längre, så fattigvården i Jämshög fick ordna fosterhem åt dem.
Om den tiden, 1912-17, handlar HM:s roman Nässlorna blomma som är en av min ungdoms stora läsupplevelser med kapitel som Kejsaren av Tje-ljudet!
Huset ligger precis vid stranden, när föräldrarna drev lanthandeln fanns det ångbåtsförbindelse.
Jag har tidigare berättat om mina olösta och olästa tidningshögar:
Nu när höstmörkret börjar sänka sig över oss tog jag nya tag och
lyfte häromdagen en hur högen nämligen:
SvD:s Kulturbilaga fredagen 16 maj 2008.
Efter att ha löst sudoku och korsord, ögnat igenom övriga artiklar fastnar jag på understreckaren:
Språkstudier som njutning och spegel
Det är en anmälan av en bok av Eva-Carin Gerö ”Sveriges första kvinnliga professor i grekiska någonsin” , betitlad:
Grekiska: språket, kulturen och myterna.
Anmälan, av Ola Wikander, är så stimulerande, att det slutar med att jag skickar efter inte bara Eva-Carin Gerös bok utan även anmälarens ”I döda språks sällskap”.
Fortsätter det så här kommer högarna aldrig att krympa…..
Hon är något vilse i pannkakan när hon här på Singapores flygplats har en T-shirt med texten Chicago!
Hon har länge fascinerats av och personligen utövat MANGA.
Hon är inte ensam: Louisiana öppnade i förrgår sin utställning.
Det skall bli ett nöje att besöka den TILLSAMMANS
Den 21 juni 2007 berättade jag om vårt kvarter och vårt hus´ öden innan vi flyttade in 3/7 1971.
Jag berättade också hur det kom sig att jag fick detta flygfoto.
Kvarteret har varit sig likt sedan början på 60-talet, då vårt hus byggdes till.
Sedan flera år har vi vetat att tomterna söder om oss bytt ägare och att det planeras för om- och tillbyggnad. De nya ägarna – som också heter Bergman! – har de senaste året hållit oss informerade om sina planer.