När jag, på grund av vårt omtalade intresse för Irland, av Solvey Bergdahl
(som råkar vara översättaren Thomas Preis´svärmor!)

häromdagen fick boken Sammankomsten (orig The Gathering) av Anne Enright, släppte jag alla upplagda läsplaner och bara gav mig hän.

Tack vare läsandet av Angelas ashes och Alf Åbergs bok Irland den omöjliga ön tycker jag mig vara kulturkompetent att förstå huvudpersonen Veronica, bokens jag. Hon är nummer 8 i en syskonskara på 12! Hon är den av de fem systrarna som är mest rationell och välanpassad, och det är på henne det ankommer att ta hand om det praktiska när hennes nästan jämnårige storebror Liam hittas drunknad utanför Brighton i England. Det är uppenbart att han tagit livet av sig.

Parallellt med att hon på bokens 269 sidor redogör för alla turer i hämtandet av kroppen, byråkratin kring överlämnadet, sökandet efter alla syskonen som är spridda över jordklotet – äldste brodern Ernest t.ex. är f.d. katolsk präst i Peru! – för att meddela dödsfallet och inbjuda till begravningen – redogöres för hennes tankar, minnen som väller upp i relationen till Liam och hur hon erinrar sig hur hon sett honom sakta men säkert gå under i missbruk.

Hon sugs obönhörligt in i en svår depression – å ena sidan känner hon skuld till att Liam misslyckades med sitt liv – å andra sidan sorg och ensamhet, grämer sig över hur föga stöd hon fick av de vuxna under uppväxten.

The Gathering, sammankomsten i samband med den traditionella irländsk-katolska likvakan och begravningen, skildras i några korta kapitel från sidan 198 – det blir uppenbart hur litet gemensamt det finns mellan de 9 syskonen. De enda i familjen Veronica egentligen hade en känslomässig relation till var just Liam och den sedan länge döda mormodern Ada.

Denna passus försvinner i bakgrunden för läsaren allteftersom hon sjunker djupare i sin krisreaktion – vilket t.ex. fått SvD:s recensent Fabian Kastner att skriva:

Den irländska författaren Anne Enrights roman Sammankomsten, fjolårets vinnare av det prestigefulla Bookerpriset, är en av dessa föga originella rapporter om skam och skuld, lögner och hemligheter. Ändå bärs den upp av ett språk och en iakttagelseförmåga som nästan får en att glömma bort att man hört allt förut, att själva berättelsen är en bagatell och stapelvara.

Enright skriver en ovanligt genomarbetad prosa där varje ord vägts och skiktats, laddats med maximal innebörd och stämning. Man skulle kalla den vacker om den inte samtidigt vore så kall. Svart, cynisk, fullkomligt negativ. Egentligen är väl också det ett slags kitsch som hör den moderna familjeskildringen till.

Jag håller definitivt inte med:
AE:s skildring av Veronicas reaktion är , på en underbar prosa – där är vi eniga – och Thomas Preis´översättning måste vara mästerlig, ty hela essensen finns kvar – en klassisk beskrivning av en depressiv kris, där de sista raderna andas att hon kommit igenom – beredd att fortsätta sitt eget liv där hon lämnade det på sidan 72!

Jag har inte läst Ulysses av James Joyce men jag får en vision av att hon har haft den som modell – texten är ju en enda lång monolog – och även om erinran av det förflutna lyder No, no, no så viskar slutet Yes!