När jag publicerade mitt möte med Karin Österling hos min Frissa i Viken tipsades jag av Agneta om hennes bok med detta namn.
Vid besöket på Övralid blev jag påmind, varför jag vid hemkomsten skyndade mig att införskaffa den via www.bokborsen.se
Främst genom det dokumentära innehållet, men också genom det sätt KÖ väljer att presentera det.Hon berättar mjukt och vänligt med ett blomsterrikt språk om de mest häpnadsväckande interiörer från förra sekelskiftets ”familjeliv” .
Nu när jag ska redovisa blir jag plötsligt sittande och tittar på illustrationen på omslaget: Rickard Berghs tavla Riddaren och Jungfrun .Valet av denna bild förstärker känslan som infinner sig mot slutet av genomläsningen – utan att ha yttrat ett enda kritiskt ord lämnar KÖ ändå över åt läsaren att dra slutsatser om Verner från Heidenstams oförmåga att relatera till vuxna kvinnor.
Boken är skriven 1988. I förordet berättar KÖ hur hon 1966 – då hennes mamma Greta dör 80-årig finner:
“Men hon hade en nästan otrolig förmåga att samla på allt – pälsverk, gamla kläder, almanackor, hushållsböcker, brev och inbjudningskort. Inte bara från sitt 49-åriga äktenskap med pappa utan också från Verner von Heidenstams “den gamle poetens”, epok i hennes liv.”
Boken är rikt illustrerad med fotografier – främst av Greta Sjöberg – Verner var mycket intresserad av att använda det nya mediet för dokumentation av sitt liv .
Pappa, bataljonsveterinär Otto Sjöberg, anade oråd och lät skicka henne till pension i Schweiz.
Det märkligaste i hela historien är, tycker jag, att Gretas mamma, Anna, är medhjälplig till att , väl framkomna till Schweiz, överlämna henne till en där väntande Verner von Heidenstam – som sedan bjuder Greta på en flera månader lång resa kring Medelhavet – där de uppträder som ett gift par.
Dock yppar sig så småningom sanningen för Otto och han kräver av skalden att göra en ärbar kvinna av dottern. Efter att ha skrivit till kungs kan Verner så 1903 ingår äktenskap med den fortfarande blott 17-åriga Greta.
Jag ska här inte avslöja förvecklingarna. Efter att nu ha fått en genomgång först av den mycket kompetente guide på Övralid och sedan läst KÖ:s berättelse gör jag dock den pragmatiska reflexionen att Heidenstams mest produktiva tid – fram till han får Nobelpriset 1916 – var den tid han sammanlevde med Greta på Naddö.
Efter Nya dikter 1915 publicerade han inget fram till sin död 1940…
